Part 7

– Om ni är ensam, hur tror ni då, att jag har det på Ödele bland svarta och vita kor och dvärghöns, undslapp det Märit i en tung suck. Tur nog räcker mitt arbete till mest hela dagen.

– Och vad har ni, för att ni slavar på detta sätt?

– Sexhundra kronor om året och allting fritt – – en hel förmögenhet, som ni hör. Nästan lika mycket som köksan, skall ni veta.

– Men det är ju upprörande.

– Säg inte det – – vet ni på vilken plats på universums rangskala guvernanten står?

– Nej, jag har aldrig träffat någon förr utom i gamla böcker och där var hon alltid ett mönster av svarta intriger.

– Jaså, jag trodde hon bara hade varit menlös och ogift i alla tider. Men hur som helst, så stod hon förr och står fortfarande i rang med husets katt, det sade alltid far.

– Jamen, kära ni, det är hon inte ensam om. I det stora hus, som är vårt land, ha väl just lärarna alltid haft den rangen och ha den än i dag. Kanske mer än någonsin. Vi äro nästan lika omoderna som guvernanten. Vårt arbete föraktas av samhället, ty vi uppfostra bara dess barn. Vi äro improduktiva, sägs det, ty vi göra ingenting, som går att äta och kläda sig i och därför ger man oss en sådan knapp kaka.

– Men beror det inte till stor del på lärarna själva?

– Jo, i mångt och mycket. Det bottnar djupast i ett ädelt drag: den bildades förakt för penningen och dess makt över själar. Men tyvärr kan man inte ens betala bokräkningar med sublimt förakt, än mindre amortera av sina lån med det. Ja, jag är ju ogift, men mina stackars gifta kamrater. De ha det ej så lätt.

– Lärarna ha tigit och lidit för länge. De borde väl i sin kunskaper ha skarpare vapen än andra?

– Kunskapen har aldrig varit en makt, nu är den mer än någonsin en vanmakt. Jag börjar redan komma till den åldern, att jag får se, hur de dummaste skolpojkarna i min stad utvecklas till bankdirektörer och småstadsmatadorer, medan skolljusen tyna likt osnoppade och rykande lågor som lärare eller präster, kvävda av studieskulder, som nå dem till halsen. Bildningens låga, kultiverade röst drunknar i maskinernas öronbedövande larm.

– Ni är väl i all sin dar inte unghöger? frågade Märit plötsligt förfärad.

– Skulle det vara så farligt då, smålog Torbjörn Haller road.

– Nej – – ja – – jag vet inte. Det är väl bara det, att jag alltid tyckt, att orden ung och höger svära så underligt mot varann. Fast egentligen bryr jag mig skamligt litet om politiken.

– Men det gör inte jag, jag är tvärtom mycket intresserad av den, fast jag än så länge är en obeslutsam vilde. – – Fast en gång drömde man ju om annat än att fastna som barnaplågare i Åköping. Om att åtminstone kämpa på den politiska arenan, att brottas med viljor, att leda.

Omedvetet reste han på sig, skakade sin ljusa man bakåt och ur ansiktets ädla oval sköt hakan plötsligt fram, oanat brutal, djärv och i protest med de drömmande ögonens milda gråblå.

Ja, han skulle nog kunna leda, den hakan dög. Där han stod överst på berget liknade han en väldig viking, som spanar efter sitt skepp. Berget var en liten sten, som han skulle sparka undan, när han ville fram på allvar.

– En gång, högg Märit i, mera ivrigt än hon själv visste. Ni talar sannerligen som om ni vore hundra år. Inte har väl någon tid gått förlorad för er ännu?

– Förlorad – – ingenting går förlorat. Det är bara det, att man stannar, stannar. Som den tröga sumpiga ån.

Men då flög Märit upp från den sten hon satt på. Kanske fruktade hon, att hennes eget liv, som rann så klart och friskt ännu, en gång skulle kunna löpa ut i en gyttjig, stillastående å.

– Så får ni inte säga, utropade hon lidelsefullt. Så säger ingen _man_. Ni – ni _duger_ – – det vet ni, till vad ni vill. Jag vill inte fastna, jag, jag skall inte göra det. O, om ni visste, vad jag vill hinna med och göra mycket av mitt liv, än vet jag bara inte vad!

Och hon sträckte häftigt ut armarna, som för att fånga något, som flydde.

Torbjörn Haller såg på henne, som om han plötsligt fått se en uppenbarelse. Så spänstigt rank och vidjefast hon stod där i blåsten med armarna höjda likt smala måsvingar. Du var dock en Svane, tänkte han.

– Det är förresten inte det, ser ni, fortfor flickan lugnare och sänkte armarna, att det måste bli något bestämt av det. Det är det, att man måste _leva_ i allt, vad man gör.

Det kom så äkta kvinnligt ologiskt mjukt och famlande efter det förra lidelsefulla utbrottet.

– Lilla barn, sade han plötsligt, strävt, som mot sin vilja.

Då rodnade Märit plötsligt och såg skyggt på honom – – han var ju en främling och hon talade så till honom.

– Man måste tala ut någon gång, mumlade hon, och lyfte tafatt de alltför teatraliska armarna för att ge dem något förnuftigt att syssla med i håret.

– Ja, det måste man, sade Torbjörn vänligt lugnande och förstående. Om ni visste, vilken uppenbarelse det är för mig att träffa på en sådan som ni här på gamla hederliga Aneberg, där kämparna ta sig en tupplur på minst hundra år i taget, innan de gripa till det rostade svärdet! En ung, vacker flicka, som vet, vad unghöger är! Jag slår vad om, att Åköpingstöserna tro, att det är en hönsras.

Då måste Märit skratta. Hon var så lycklig, att någon förstod henne.

– Det var i alla fall skönt att komma upp på ett berg för en enda gång, smålog hon och andades i djupa drag. Där nere, förstår ni, är – – –

– Slätt, behöver ni säga mer?

– Men nu måste jag väl i alla fall ner, det börjar skymma.

– Vill ni ta min hand? Låt mig leda er nedför stigen. Den är brant.

– Leda – – han, som drömde om att leda viljor – nu skulle han leda henne.

Förvirrad lade hon sin smala flickhand i hans stora, den slöts som i ett skruvstäd. Det var tydligt för dem båda, att hon därmed gav honom något mer än sin hand, något som han kanske skulle behålla för alltid. Men det var något, som ej kunde röras vid ens med de lättaste ord på länge än.

Men som på en tyst överenskommelse stannade de några ögonblick vid kanten av klippan och sågo ut över slätten.

Över dess vida yta böljade nu skymningens tunga, blåa vågor in. Den slätade ut de många brokiga rutorna till en enda mjukt förtonande slöja av svävande kvällsdimmor. Slättens skiftande hav mörknade allt mer och snart började ljusen från gårdarna blänka fram som glimtande fyrljus.

Men långt, långt borta lyste ännu en svagt rodnande rand – – det var horisontens spända båge.

Och högt ovanför, vid kanten av stupet stodo de två unga människorna, hand i hand, och sågo bort mot den.

– Kom, sade Torbjörn Haller slutligen och drog Märit utför stigen.

Vad det var tryggt att stödja sig på denna stora, vita hand, lika vit, fast den var utan handske i vinterkylan. Man måste lyda den.

Stigen blev allt brantare, skiffret allt lösare och opålitligare. De måste springa, till sist rusa för att inte falla. Träd och klippor sprungo, buskarna lekte ta fatt och kring dem rasslade som ett kulregn av småsten och jord.

Och långt där nere dansade slätten runt, runt som ett vidunderligt stort »lustiga hjulet».

Till slut miste Märit alldeles fotfästet, hon åkte långa stycken på klackarna och rev upp hela laviner med sina kjolar. Men den stora handen släppte inte sitt tag, den höll henne tryggt uppe och äntligen stodo de, utan att hon visste hur, välbehållna på landsvägen.

De voro båda så andfådda, att ingen kunde tala på en lång stund. Flämtande, utmattade av farten, storskrattade de blott mot varandra som två barn, som gjort varandra ett riktigt lyckat puts. Utan att tänka på det stodo de alltjämt hand i hand.

Efter en stund lyckades Märit få åt sig andan, drog till sig handen och visade på en stor reva på kjolen. – Se, sade hon, och hötte med fingret.

– Åh, förlåt mig, sade hennes förare och spjuvern lyste i ögonen. Var farten för stor – – den är min fart, ser ni. Så springer jag alltid nedför berget. Men ni skulle se mig, då jag promenerar efter ån på kvällarna bland stadens fäder – då skulle en snigel få gott försprång.

– Vet ni, fortfor han och lutade sig ned över henne. Hon såg hans stora, försvinnande skugga falla samman med sin på vägen, det var som om han åter tagit henne i famn. Hans gråblå ögon voro nästan svarta i dunklet. – Jag tyckte, att vi sprungo från alltsammans ut i världen igen, ni och jag!

Märit ruskade avvärjande på huvudet.

– Då fingo vi allt springa duktigt – se, så stor slätten är. Förresten tänker jag inte springa ifrån något halvfärdigt – jag är på långt när inte färdig med mig själv än. Därför skall jag försöka uthärda på Ödele läsåret ut.

– Men då – – hans ögon lyste – – då måste vi ju träffas igen – ofta. Säg, vill ni – du –, han sade det liksom ofrivilligt, – inte lova mig det? Ni ha väl telefon?

– Ja, men inte för mig. Jag hör ju till »folket», förstår ni. Mer än så. Min moral är dyrbarare än deras, för barnens skull. Den tål inte ens vid att tala i telefon.

– Ja, men de ha väl ingen rätt att stänga in er heller, ni är väl inte bergtagen?

– Jo, av ett stort, tyranniskt bergatroll, som vill, att jag alltid skall sitta inuti berget och aldrig ovanpå. Det här är till hälften hans berg, ser ni, och nötterna, som växa på det med. Om han hittat er här, hade han förmodligen skjutit ned er i förbifarten. Men nu är det ju inte nöttid.

– Men jag fann något vida bättre här uppe än torra nötter.

– Ja, gud hjälpe mig, om han visste det!

Under det de på detta sätt skämtsamt munhöggos, började de gå vägen framåt och närmade sig alltmer Ödele. Snart lyste ljusen från gästgivaregården emot dem likt trogna hundögon. Den röda längan låg där på vakt likt en gårdvar i sin koja framför herrgårdens grind.

Då stannade Märit och räckte Torbjörn Haller sin hand.

– Det är nog bäst, att ni vänder här, sade hon. Inte för, att någon har att göra med det precis, men det är ju onödigt. Det är rätt sent, snart åtta, här på Ödele är det så gott som midnatt – vi lägga oss vanligen klockan nio.

– Nå – och sedan?

– Jag ringer väl till er någon gång. Men kom ihåg, ni får icke ringa själv! Det skulle vålla mig stora obehag.

– Då får jag väl lova det. Ni håller väl säkert ert löfte?

– Ja, säkert.

Sanden knastrade under fötterna, när hon gick upp mot gården. Det lät som om något litet underjordiskt troll gnisslade med tänderna.

Från ladugården hördes råmandet av fyrtio kor och ett vilt slammer av bleckkärl. Korna kvällmjölkades och Karlsson sprang skinntorr med klapprande träskor och kommenderade mjölkerskorna.

På arrendatorns trappa satt Axel och gäspade överljutt med uppknäppt livré. Han hade varit till stationen i staden.

Vid grinden vände sig Märit om och såg neråt vägen.

Långt borta skymtade hon en försvinnande gestalt, som snart blev ett med skuggorna under berget.

Det var dryga halvmilen in till staden med dess många ljus. Hon kände sig åter så ensam.

Men så kom hon ihåg, att det fanns en liten tråd, en liten sjungande tråd i luften, som kunde binda dem tillsammans igen, när hon ville.

Hon skulle ringa till honom, som hon lovat, en dag. Inte alltför snart, men en dag, som började riktigt bra, en dag, då hon stigit med rätt fot ur sängen.

Och med ett gnolande sprang hon den smala trappan upp till sin kajuta.

När hon öppnade dörren lyste två gröna lyktors välbekanta fosforsken mot henne ur soffan, och spredo som ett svagt, svagt månsken i rummet.

Det var ingen annan än Kisse Måns på sin orakelplats i soffan.

– Godkväll, ers eminens, sade Märit och gjorde sin allra finaste hovnigning. Jag kan hälsa från Märit. Jag tror nästan, att jag träffade henne själv uppe på berget i kväll.

SJUNDE KAPITLET.

Om en lång resa och ett misslyckat besök

Men hur det var så gick det många dagar, innan Märit uppfyllde sitt löfte till Torbjörn Haller. Och det, fast det kom flera sådana, som började riktigt bra och då hon steg med rätt fot ur sängen.

Mången gång hade hon stått med handen på veven till det lilla bruna skåpet, som så lätt kunde knyta ihop igen två öden, som flyktigt mötts. Men så var det alltid som om en ljuv domning gripit henne, handen föll åter maktlös ned och hon smög sig sakta därifrån med ett obestämt leende på läpparna.

Vad väntade hon på? Vad väntar flickan i berget på? På att prinsen skall komma ridande under vapengny och hornstötar, slå med svärdet på de rostade låsen, så de springa, hugga huvudet av bergatrollet och dra henne ut i solen igen. Skall han be om lov att göra det först?

Var hennes hjälte av den rätta sorten, gjorde han det inte utan länkade själv ödets trådar med fast hand.

Men dagar och veckor gingo och intet hände.

Hur gick det då med den lilla käcka Märit, som väl hade en bra portion mod, men aldrig ägt dess komplement, tålamodet?

Ja, var det något fel med humöret, så lät hon ingen märka det. Så vida det inte skulle varit gamle Måns, som vid varje kvällsbikt fick finna sig i att höra den ständigt upprepade frågan:

Varför, säg, varför söker han inte upp mig?

Men Kisse Måns aktade sig väl för att svara:

Därför att du vid alla bergatroll själv förbjudit honom det. När man har en dyrbar gisslan hos fienden, går man ej så snart till anfall.

Som sagt, det svarade han inte, ty han var en gammal vis katt, hade haft sjutton hustrur och kände kvinnorna.

På detta sätt hade man redan kommit en bra bit in i december och julen närmade sig med raska steg.

Då var det som om det med ens kommit en okuvlig hemlängtan över Märit, en längtan efter tysta, glittrande vidder och rimfrostprydda björkar, efter en liten tid av ljus ro och klarhet utan all bävan och oro. En längtan efter snö, stark som törst, i släkt med de fångna renarnas trånsjuka, oemotståndlig efter den tunga, regngrå hösten.

Det var som om allt annat sjönk undan inför den och hon kunde blott svara på alla frågor:

– Jag måste hem ett slag.

– Uschianamej då, skall fröken verkligen ge sig ditupp, där en rakt kan frysa vettet ur sig, pep Linda vettskrämd vid blotta tanken på det vilda land, där Märit sett dagens ljus.

– Ja, om det bara vore det, Linda, men tänk på alla djuren!

– Vilka djur – i jisse namn?

– De stora vilda björnarna och vargarna, som gå på gatorna däruppe.

– Vad i all sin dar – fast det är ju i Lappland fröken bor. Så de så.

– Javisst – Umeå ligger i Lappland – det gör alla städer i Norrland, Linda lilla. Min pappa bor i kåta, som de andra förstås.

– Men är det inte tjyvingens kallt att ligga i kåta?

– Vi ligger i päls, förstår väl Linda.

Efter denna lilla lektion i norrländska seder gick Märit leende upp på sitt rum för att packa till sin färd upp till de urdjupens dunkel, där invånarna alltjämt sutto kring sina eldar och gnagde på blodiga ben. Enligt Lindas och många andras uppfattning.

Hon var van vid de underliga begreppen om Norrland.

Endast när patronen kom med sin vanliga trall:

»Norrland kostar bara pengar och långa, dyrbara järnvägar, som inte en själ åker på! Växer det så mycket, som kan föda en ko där och har du sitt en ärlig ardenner? Nej, vid Dalälven skulle gränsen gå», fattade hon humör och talade för döva öron om tolvmilaskogarnas och de stora bergens rikedomar och älvdalarnas bördighet.

Men vad gjorde det nu, nu skulle hon hem, hem!

– Märit kommer väl säkert tillbaka? frågade Hedvig litet skyggt vid avskedet.

Tillbaka? Ja, gunås, nog kom hon troligen tillbaka i sinom tid, fast ingen kunde väl ana, vad det var som drog henne.

Men tills vidare var detta något skjutet åt sidan och när hennes land vid Forsmobron kom henne till mötes, stort, trofast och drömmande sjönk hon in i dess vidöppna famn, som ville hon aldrig lämna den mer.

Och vad det smakade att för en månad vara i rang med själva drottningen i det egna, kära hemmet, att bli grundligt bortfjäsad och frossa på tunnbröd och renstek, det skola vi ej tala om.

Vägen tillbaka till Ödele kändes så lång och omöjlig.

Men den var den enda tänkbara till en som lydigt väntade på henne med allt större oro och undran. När ferierna voro slut, blev Märit därför ej alltför överraskad över att finna sig själv sittande i en tredjeklass sovkupé och med något liknande lättnad se Forsmobrons väldiga panorama åter svagt skymtande försvinna i kvällsdunklet.

Hon ville knappt erkänna för sig själv, att hon hela julen gått och väntat på ett brev. Men hur skulle ett brev utan adress kunna nå fram?

– Genast jag kommer ner, skall han få höra av mig, tänkte hon och det låg trots allt en viss tillfredsställelse i att på detta sätt bli tvingad fram i ljuset. Hon var icke van att ta första steget i sådana fall.

* * * * *

När Märit vaknade den första morgonen på Ödele igen sken ett vitt klart ljus in genom fönstret. Yrvaken inbillade hon sig, att hon alltjämt var hemma och att morgonsolen sken på snön där ute.

Tänk, det var verkligen snö! Snö, här på Ödele! Litet tunn och kornig snö visserligen, som nätt och jämnt täckte den svarta marken och de grå stenarna. Men ändå.

Det for som en glimt igenom henne av det vita ljuset. Tänk om hon skulle ringa med detsamma?

Hon klädde sig långsamt, ty det var söndag, och gick därpå ned.

Men var det inte som förgjort? Telefonen, som kunde hänga oanvänd en hel dag, var nu formligen belägrad.

När hon först kom ned, stod patronen där i rödrandig morgonstass och avgjorde en märrs vara eller inte vara med slaktaren.

– Tag na’ för gott pris, Jonsson, och sälj na’ på torget som oxkött – det är hon ärligen värd, det trogna djuret!

– Vad nu då, Jonsson – en gammal spattig skinnmärr – – det kan han vara själv, Jonsson. Halva priset – – åh, hut, karl. Jag skall allt visa honom, att märren duger att köra efter än!

Och patronen rusade i väg för att med handling överbevisa den halsstarrige Jonsson om märrens enastående livskraft och ungdomlighet. Märren skulle få den höga äran att dra patronen till staden i stället för Svarten, ja, det skulle hon, min själ.

När Märit efter en stund försiktigt kikade in i rummet, var det tomt. Nu, tänkte hon.

Då ljöd en kort, kraftig signal. Nu var det Johansson till Hedvig.

Johansson spelade redan herre i huset och hade än det ena, än det andra uppdraget till sin utkorade, som tog emot dem tåligt och villigt som en liten tungt lastad åsna gärna tar en packe till på ryggen, hellre än att bråka.

– Hallå, är det Johansson, jaha.

Hedvig kallade fortfarande sin utkorade vid hans hederliga om också en smula vanliga efternamn. Något annat hade Märit aldrig hört och hon hade därför kommit till den uppfattningen, att Johansson inte ägde något förnamn.

– Jaha, det är Hedvig, Johansson. Den lille osten var det, ja, Johansson och så kalsongerna, ja visst, Johansson lille, skall jag bötta dem åt dig och så blodkorven, ja. Jo, det skall allt bli så riktigt, det. Behöver du strumpor, så vet du, var du har mig och korgen. Fast korgen, den får du förstås inte.

Och Hedvig fnittrade belåtet åt denna sin ovana kvickhet.

Knappt hade hon ringt av, förrän Linda kom infarande från köket som skjuten ur en kanon.

En syster till henne var gift, stackarn, och karsloken var naturligtvis ett kräk och nu hade det blivit något trassel och det skulle Linda som en god syster reda upp per telefon och det tog en evig tid och vållade en massa felringningar och avbrott och elände. En telefonist är väl inte mer än människa heller. Det är inte alla dar man bjuds på en så okonstlad äktenskapshistoria med så saftiga detaljer.

Nära en timme steg och sjönk Lindas gälla diskant som ebb och flod genom de låga rummen, livligt målande det Lundströmska familjelivets allra heligaste.

– Uschianamej, då, pep hon, så det ven genom huset. Tog han skafferinyckeln, sa’ du. Och lösgommen, sa’ du – vad i jisse namn skulle han göra med den? Skrapa smutsen av stövlarna, sa’ du – – har han inte läst sin bibel, Lundström!

* * * * *

Till slut ledsnade Märit att vänta och uppgav tills vidare hoppet om att komma fram till den lilla tråd, med vilken Ödele bands samman med yttervärlden.

Om hon rent av skulle ta sig en sista skidtur för vintern?

Sagt och gjort. Hon sprang upp på sitt rum och bytte hastigt om kläder.

– Telefon till Märit, sade Hedvig, när hon åter kom ned.

Benen veko sig under guvernanten. Förekommen?

Men när hon med darrande röst svarade, så var det bara lilla Elsa. Ingen svan hade ännu kommit till henne och där satt hon nu och leddes på Älgholma och hade suttit där hela julen. Och nu försökte hon falla Märit om halsen i telefonen, för att åtminstone hon kunde komma.

Om Elsa åkte skidor?

Ånej, hur kunde Märit tro det. Inte åkte man skidor i Skåne. Men om Märit ville, kunde hon gå och möta henne en bit. Det var ju så vackert ute i dag.

När hon ringde av, stod Märit en stund tveksam med handen på telefonens vev. Just nu var fältet fritt, skulle hon ringa nu?

Men så kom hon att kasta en blick på sitt yttre. Och den som tror, att en ung flicka första gången talar i telefon med sin utvalda i sportdräkt och kängskor, han känner inte kvinnan.

I morgon, tänkte hon, i morgon.

Och med ganska ont samvete gick hon ut och spände på sig skidorna och körde i väg bort emot Älgholma.

* * * * *

Föret var inte lysande. Det gick som på tjära och gnisslade och ven av småsten och sand. Men det var skönt att sträcka ut ännu en gång så gott det gick. Och trots förmiddagens otur, var det något, som bar henne framåt, något, som sköt på och spände ut sig som vingar.

Efter »i dag» kom ju »i morgon» och så ännu en dag med tusen möjligheter.

Innan hon visste ordet av, hade hon hunnit halva vägen.

Då hördes bjällror i rask takt och en liten kappsläde svängde om hörnet, förspänd med en grann travare.

I släden satt lilla Elsa. Blek? Nej, skär som en vinterros – av den friska luften, förstås.

Och bakom henne på kuskbocken satt Älging med de stengrå ögonen vidöppna och sitt flyktiga leende irrande likt solglittret över snön.

De viftade mot henne på långt håll.

– Vi lovade ju att möta er, ropade Älging muntert.

– Vi – – var det redan vi?

– Lilla Elsa, den svanen, som du nu åker efter, den är svart.

Var det på tid, att hon tog galne Älging i armen?

Nej, i dag var hon nog inte lämplig till skyddsängel. Hon spände av sig skidorna och steg varm och leende in i släden till Elsa.

– Aj, aj, de ögonbrynen! sade Älging och hötte med piskan. Sannerligen ha de inte kommit ännu högre upp. Akta er bara, att de inte flyga i väg med er en vacker dag.

– Jag har redan flugit, sade Märit och skrattade högt.

– Nå, då skall ni få det igen. Jag är inte så rädd om krakarna som min vän på Ödele och kör inte till min egen begravning. Då får någon annan köra för mig.

Klatsch, nu känner hästen, vad det gäller. Han sträcker på sin smärta hals och kastar huvudet bakåt.

Minnen från hans glansdagar, då människornas ögon som förtrollade hängde vid hans vinglätta lopp, draga likt ilningar genom honom och göra honom till en båge av stål.

Det susar i luften och små snöstjärnor falla från en blå himmel ned i flickornas hår. Den forna ensamheten har lyft från deras unga bröst och de känna, att sådant borde livet alltid flyga fram vid deras år.

Och stjärnorna falla i lilla Elsas ögon, så att de bli fuktiga och glänsande. Och ibland kasta de en skygg blick på något där bakom. Vem kan alltid se rakt fram?

Så köra de med en konstmässig sväng upp till Älgholma ståtliga portal.

Men portalen var också det enda, som var ståtligt på Älgholma. Annars var det rent ut sagt ett stort, fult brunt hus utan tradition, byggt av Älgings fader, när det gamla, förnäma corps de logiet brann ned.

Det var endast själva jorden, som hade tradition. Den hade fuktats av mycken och idog svett från Älgingska bondepannor, tills Älgingarna en dag blevo herrar och läto andra böja sina pannor för dem och fukta jorden med sin svett.

Fädernas jord var det, som band galne Älging, som lika litet passade att arbeta i den, som hans travare passade att gå framför plogen.

Och lika omotiverad som Nyberg var på Anebys »pakett», lika förfelad var denne fin du siècle-man i de stora, tomma rummen i detta påmåfåhus, där fru Lauras ande härskade i stela, uppradade stolar och konstrika »bonader», glödritade ramar och stora, handhamrade järnkronor, till några få bevarade rester av spindelmöbler och gamla porträtt, räddade i hast från eldsvådan.