Part 12

Och i sin famn hade han något, som snart samlade hela gården ikring honom. Det var ett glänsande, dubbelradigt »piglock», fullt av de ljuvligaste toner, som någon dödlig hört. Vårens hela orkester gömde det och när det inte räckte med det, så sjöng han de allra som vackraste, sorgliga visor med gäll falsett på bruten svenska, så att hjärtat rakt kunde smälta, medan hans vita tänder glänste och logo.

Tänk, om det var självaste Puck, som klätt ut sig?

Och när alla visorna voro slut, fick han komma in i köket till Linda och få kaffe och han ville spå lilla fröken, men så stod den rälia Svea och flinade i dörren. Men ett lyckobrev kan man alltid köpa, ett litet brev med två knubbiga händer, som ömt fatta varann, och en duva med en ring.

När så den där rävungen Svea flugit i väg ut på åkern, då kunde man sakta ta upp det ur barmen och bryta det i ena hörnet, rakt över en naken gosse med pilbåge.

Ur det öppna brevet föll ett fotografi ut. Av en skönlockig man med polkahår, smala, vridna mustascher och en portfölj i handen. Och kläder från slutet av förra seklet. Den ena handen höll han ledigt instucken i rockfickan.

Inte ens den välvilligaste lyckobrevstolkare kunde i denne artistiskt lediga brännvinsadvokat med den tjocka talmikedjan på magen, ha spårat det avlägsnaste tycke med ladugårdskarlen Karlsson. Men Linda var en mästare i att »se likheter», d. v. s. att göra alla, som hon tyckte om, sköna som målade vykort, medan de, som hon hatade, liknade de premierade suggorna i patronens lantbruksböcker.

Det var därför ingen nämnvärd konst för henne att på ett ögonblick omskapa sin vän Karlsson efter denna sköna förebild. Med några handgrepp hade hon tryckt ned just en sådan peruk på hans stubbade hjässa, vridit upp hans slokande mustascher i väldiga fångstkrokar, satt det ena benet framför det andra och stuckit den respektabla portföljen i Karlssons valkiga hand. Där stod han nu i all sin glans, något förlägen och osäker i den tyngande ståten.

Och nu var Linda färdig att läsa lyckobrevet med hand under kind. Det var tryckt på rött papper och hette: »Nr. 17. Lycko- och framtidsblad».

Och det konstaterade genast med myndig spågumsröst: »Du vill veta ditt framtida öde».

Jo bevars, vad Linda ville. Så gärna som hon levde. Därför fortsatte hon ivrigt.

»Du traktar, ädla mö», stod det, »med begärlighet efter rikedom, vilket ofta är människans största olycka, önska dig därför inga omöjligheter.»

Här gjorde Linda ett uppehåll för att rannsaka sitt hjärta.

Nej, det var då en evig lögn, för se, Karlsson hade bara sin gamla, fallfärdiga stuga och sängplats för två. Den sista delen av meningen syntes henne dessutom obehagligt menande och hotfull. Omöjligheter – – bevars, Karlsson var väl ingen omöjlighet för en anständig flicka med ett förflutet.

Hon beslöt därför att inte tro på den biten och fortsatte oförtrutet.

»Låt din närvarande ställning vara dig behaglig, ty däröver må du glädja dig mycket; ditt redliga sinne förskaffar dig allt redligt folks ynnest; du har väl redan haft bedrövelser och motgångar och du kommer också framdeles att erfara verkningar därav.»

Det var mycket på en gång, det. Det kunde tåla att tänka på.

Men att hon skulle finna sin nuvarande ställning behaglig, det var väl ändå litet för mycket begärt? Det där om det redliga sinnet var däremot bra. Frågan var nu bara om också Karlsson tillhörde »allt redligt folk».

Men på nästa rad fann Linda både råd och tröst.

»Var därför klok och icke alltför öppenhjärtlig mot envar, ty de missbruka din godhet och välgörenhet; var försiktig i ditt tal.»

Om inte det klart och rent syftade på henne och den falska kattan Svea, så ville Linda vara skapt som en nors. Och hade inte Karlsson missbrukat hennes godhet och välgörenhet, så var det väl också sjutton. Men hädanefter – slut med kaffe och fläskastycken! Såvida inte – – vad var det, som så hoppfullt lyste i nästa rad?

»Tappa dock icke modet under sorgen, såvida du vill se dina önskningar uppfyllda, att vid ditt livs slut bliva en välgörare för dina fiender», stod det. Särskilt slutet syntes Linda ståtligt. Om inte det betydde, att hon en dag skulle bjuda den där slarvan Svea på nykokt kaffe borti Karlssons stuga, så fanns det ingen rättvisa här i världen.

Nästa mening bestyrkte hennes uppvaknande hopp. »Handla därför med klokhet, så följer dig städse lycka», stod det. Jaja, en och annan godbit, när fröken Hedvig inte såg det, kunde nog inte skada hennes sak ändå.

På ett rent av lysande sätt bestyrkte nästa rad denna hennes självövervinnelse. Så här stod det:

»I ditt äktenskap skall du leva mycket fridsamt och på ålderdomen hava stor nytta av dina barn.»

Tänk, där stod det ändå, med små svarta bokstäver på illanste rött: »ditt äktenskap».

– O, Karlsson, Karlsson, har jag misskänt ditt trofasta hjärta, suckade Linda rörd.

Men den senare delen av meningen gjorde henne en liten smula betänksam. Men så mindes hon det förflutna – jaja, Algot var allt snäll, han, och sände en femma ibland till namnsdagar och jular.

Därpå tog Linda glatt itu med sens moralen på slutet:

»En liten motgång är nödvändig för att du rätt skall njuta din lycka; den gör människorna uppmärksamma och kloka. Du får mottaga ett brev, som gör dig mycken glädje. Det innehåller även mycket penningar och en – ng.»

Det sista, mystiskt förkortade ordet kunde väl ej ha mer än en betydelse. Så heligt var det, att man inte kunde skriva ut det i brevet. Ringen, den gyllene ringen betydde det. Men varför den skulle komma i brev, det förstod inte Linda. Men det var ju inte en annan givet att förstå allt, som skulle ske. Och Karlsson var ju liksom litet blyger av sig.

Nöjd och hoppfull på nytt, tog hon så gällt gnolande itu med middagen.

– – – Men våren, den falske skälmen, han bara retades med Linda. En dag hade han hela sprattet färdigt.

Och så klädde han en vacker söndagsmorgon ut den gamle stollen Karlsson så grann som en brudgum. Och så skulle det bära i väg till prästen och ta ut lysning med detsamma med Svea.

Ty Svea hon sölade inte, hon, och lade ut några stjärnor av kort. Hon smed raskt, medan ännu kärleksstjärnan stod varm var kväll bakom Ödele lagård.

Där var således glädje och ingen sorg, och om tre veckor skulle bröllopet stånda. Men över köksbordet låg Linda med huvudet på armarna och begrät sin förlorade lycka. Löständerna hade hon tagit ut och lagt bredvid sig på bordet som alltid i sorgens timma.

Bredvid henne stod Märit och sökte förgäves trösta henne, med hjärtat vekt av sin egen lycka.

– Uschianamej, fröken, för de uschlia kararna, skrek Linda och torkade sig förgråten under näsan. Locka och lurendreja en med fagra ord och biograf och vyer och äta fläsk som svin, det kan dom, men skilja på det, som äkta och falskeligt är i kvinnohjärtats barm – – när kunde dom det?

– Kära Linda, trösta sig – det finns väl andra än Karlsson.

– Jamen, det är ju inte Karlsson, det, sade Linda oemotsägligt nog. Han sa’ ändå man borde ha gris och höns, för det kan Linda så bra me’. Men inte skall du tro jag glömmer dig för det o, vännen huld, för gods och snödan guld!

Och fördränkt gick Linda efter guitarren och stämde upp:

»Jag haver mördat ett barn för dig, säg, kan du väl det förlåta mig? Ty kärleken, den är lika stor, hos fången, som på Älvsborg bor.»

Inte annat än Märit visste, levde och frodades Algot, typografen, alltjämt i allsköns välmåga i Vimmerby. Men kanske Linda hyste vissa samvetskval för att hon för en svekfull främlings skull, till och med varit beredd att förneka sitt eget kött och blod.

Hur som helst, hämtade Linda en sådan förunderlig kraft ur denna fruktansvärda bekännelse, att hon fick styrka att ge Märit följande allvarliga förmaning:

– Och så skall jag säja fröken, att brudsängen får hon allt lära sig lägga, så den håller, så att hon inte en gång te’ störtar en fattig flicka i olycka med sina konster.

När Linda sålunda hade funnit en syndabock att kasta skulden för Karlssons trolöshet på, var hon redan så pass återställd, att hon bistert kunde hugga in på middagspotatisen.

– – – Men nu hade våren fått blodad tand och i allra största hemlighet gjorde han i ordning ett ännu större spratt, som alldeles ställde det andra i skuggan.

Den som först anade det, var Märit, som blivit så förunderligt klarsynt.

Våren gjorde ju alltid ett underverk med patron Svensson. När den kom, var det slut med tolvsömn och stadsresor. Både den stränge hustyrannen och den snälle farbrodern, som stoppade knappar i halsen på flickorna, voro nu försvunna. Endast den driftige lantbrukaren fanns kvar, uppe med solen, i säng långt efter den. Vaken, spänd, väderbiten och brun, allestädes närvarande på en gång.

För var dag kände Märit den respekt växa, som varken skrävel eller tordönsskrällar förut kunnat pressa fram. Hon såg på en gång gamle patron i ett annat ljus, i det enda rätta ljuset, arbetets. Och silverlådan och gulduret och de andra vängåvorna fingo sitt stora berättigande »som en gärd av högaktning».

Men denna vår måtte det dock vara något alldeles särskilt på färde med patron Svensson.

Långa kvällar, sedan arbetet var slut, satt han ensam på sitt rum och funderade. Endast den vänstra, psalmboksfickan, svällde numera och flugorna fingo ostörda dö en salig död i den orörda aftongroggen. Någon sorts allvarlig självuppgörelse var det fråga om, det var utom allt tvivel.

Ur dessa meditationer kunde han så plötsligt rycka upp sig och säga till om vagnen. Men det var aldrig på klubbdagarna och vägen gick åt motsatt håll, bortifrån staden.

Och så fin han var, sedan.

Ny sportdräkt och nya stövlar – skulle ni trott det – – och nya jaktvagnen. Allt får man tänka på när det gäller blanka kronor på banken, en liten välskött gård och en välbehållen änka med lyckligen gifta döttrar.

Patron Svensson friade till prostänkan i Sparlösa.

Det var Märit, som först listade ut det.

Gamle patron var plötsligen bliven så kyrkesam av sig. Var söndag skulle man nu man ur huse till Sparlösa eller Vånga och höra prostinnans son, unge adjunkten, lägga ut texten.

– Kyrkoherdens predikningar har jag hört nu i snart fyrtio år, sade patron – jag kan dem utantill för länge sen.

I kyrkan satt han och skruvade sig oroligt i den obekväma bänken, som alldeles skavde sönder knäna på en och sneglade försiktigt mot dörren.

Tills den öppnades som för en benådad och prostinnan i ett sus seglade fram till första bänken. Från den stunden satt patronen som ett ljus och ledde med sin mullrande bas psalmerna.

Snart fick också Märit ryktet bekräftat från staden.

– Den Svensson, myste man. Tänker han nu bygga om Ödele ändå och låta prostinnan bestå timret.

Endast på Ödele anade man ingenting ännu. Barnen voro nedgrävda i examensplugg, Hedvig i kolossala, allegoriskt hopsnirklade J–n på lakan och dukar.

Till slut måste patronen själv ut med nyheten.

– Det gives tillfällen –, började han – – Märit, får jag senapen. Hm, hm, – – Hedvig, mitt barn, snart skall jag ha lyckan se dig – – hm – – ombyggd på säker grund. Och du, lilla Märit, som varit som en mor här – – för barnen menar jag – – lämnar oss kanske snart för någon, som kan snattra fransyska i kapp med dig.

Det klack till i Märit. Hade månne Älging skvallrat? Men patron Svensson ville endast vinna tid.

– Nåväl, Sigrid, Lisa och Lillan, tog han därpå i med förnyat mod. Ni behöva en ny mamma, i stället för Hedvig och tant Märit. Vad skulle ni säga om tant Lindeberg?

Ett svagt ljusnande skimmer från julkalas och granplundringar flög över barnens i förstone förfärade ansikten.

– Hon har så goda pepparkakor, sade Sigrid, materialisten.

– Hon har så vackra tavlor, sade Lillan, esteten.

– Hon var god vän med mamma, viskade den lilla idealisten Lisa vemodigt.

Men patron Svensson låtsade ej höra det sista.

– Förresten har jag tänkt på vad Märit sade en gång, på den tiden vi inte förstod varann nåt vidare, fortfor han. Ni behöva nog, som hon säger, komma ut i världen litet och få kamrater, barn. Och därför skola ni nästa år få komma till en skola i Göteborg.

Då blev det ett jubel utan ände och allt annat var glömt. Endast lilla Lisa grät tyst för sig själv, men det märkte ingen, ty ingen ville märka det.

– Nå, och du, Hedvig?

– Nu kan jag gifta mig med större lugn, pappa, sade Hedvig och försökte se ut, som om någonting i världen kunnat skilja henne från Johansson.

TOLFTE KAPITLET.

Om en mardröm, ett vådaskott och ett brev

När Märit vaknade nästa morgon, var det med pannan ännu våt av kallsvett efter en dröm, som hon inte för sitt liv kunde komma ihåg.

Förgäves famlade hon i de inre dunklen av sin halvvakna själ. Det var som att treva sig fram i grå dimma efter en gestalt, som endast väjde och vek undan och försvann i diset.

Men fast hennes hjärna redan släppt drömmens plågsamma förnimmelser, stod hennes hjärta ännu under dess bann. Häftigt och ojämnt dunkade det för att så plötsligt tvärstanna, så att en iskyla smög sig ända ut i fingerspetsarna.

– Vad är det, vad är det, frågade hon sig med en oförklarlig ångest. Men fann inget svar.

Dagen gick så tung och grå, som den ej gjort på länge, länge nu. Den var bräddfull av små förtretligheter, det stack i fingertopparna som före ett oväder.

– Skulle jag med en gång ha lagt mig till med aningar? sade hon till sig själv. Det kan väl inte vara något med Torbjörn?

Hon fick ingen ro, förrän hon fått tag på honom i telefonen. Nej då, det var inget fel med honom. Hur kunde hon gå med sådana griller – nu?

Den varma, livfulla rösten gjorde henne gott och med ett lättat skratt lade hon ned luren.

– Sannerligen går man inte här på bondvischan och blir spökrädd som en gammal käring, sade hon högt för sig själv.

Men trycket över bröstet ville ej alldeles släppa. Hon behövde frisk luft och efter middagen gick hon trots regn och rusk ensam upp på berget.

Där stod nu all blommen och skälvde så vit och slättens friska grönska såg man blott som genom en blygrå ruta.

Märit lutade sig mot en trädstam, den var så trofast och full av varma ord sedan sist. De värmde henne lika mycket på nytt, när hon upprepade dem för sig själv, ett efter ett.

O Love! I know not why, when you are sad. Wildly my sad heart weeps.

Stod inte månne hennes vän i detta nu därborta i den lilla staden, och undrade med oro, varför hon var sorgsen? Nej, allt sådant vemod utan grund var det hennes plikt att bekämpa nu. De voro två om att lida det hädanefter.

När hon upplivad kravlade sig utför igen, såg hon på långt håll gamle patrons gigg svänga in på Ödele gård. Han kom från en marknad.

Småsjungande för sig själv gick hon raskt hemåt, men stannade förvånad vid grinden, då hon fick se, att stora droskan var framkörd till trappan och att Hedvig stod påklädd i dörren, blek och förgråten.

Vad var det – – aningen?

– Vad i hela världen står på, Hedvig, frågade hon förfärad och störtade fram till trappan.

Men Hedvig kunde inte svara henne för fasa och rörelse, utan nickade endast stum inåt förstugan. Då svarade Axel på kuskbocken för henne:

– De säger, att han, patron Älging, skall vara död, sade han sävligt. Patron är därinne och ringer.

Dörren öppnades och patron Svensson kom ut. Den friska färgen i hans väderbitna ansikte var åtskilliga nyanser blekare och den barska bondemunnen var hårt hopknipen.

På deras ångestfullt frågande blickar nickade han endast stumt till svar och steg upp i vagnen.

– Kom, Hedvig, befallde han och gjorde plats bredvid sig för henne.

– Hör du, Märit, ta och följ med, bad Hedvig bevekande. Vi måste fara till Älgholma och se, om vi kunna göra något, förstår du.

– Nu ha vi inte tid till prat – – Märit får skynda och bestämma sig, avgjorde patronen.

Och så satte hon sig då upp i vagnen.

– Nu sätter du fart på hästarna, Axel.

Och lydigt flögo de fram, så att löddret yrde om bringan. Ingen i vagnen sade ett ord, förrän Hedvig oemotståndligt bröt ut.

– Ja, men, pappa, hur gick det till, säg endast hur?

– De säga, att det var ett vådaskott.

– Var han på jakt?

– Morkullor, sade gamle patron lakoniskt och tycktes ej hågad att vidare diskutera ämnet.

Regnet, som hållit upp en bra stund, tog nu åter i med förnyad styrka. Iskallt, entonigt och grått silade det ned, kilometer efter kilometer och den råa fukten trängde genom märg och ben. I denna dager såg den späda grönskan liksom slocknad ut och träden svepte rysande sina genomvåta sommarkläder om sig.

– Utmärkt för jorden, nickade patronen alltjämt lakoniskt. Ty om än hans egen hustru legat på bår, var han dock först och främst vigd vid jorden och gladdes och sörjde med den.

Men Märit, som bara var en enfaldig flicksnärta, som ingen sådd lagt ner och ingen skörd hade att vänta, hon tyckte i sin barnslighet, att det regnet slog alla vårens löften till jorden. Hon frös och skakade i sin tunna kappa som träden på marken. Och rysande såg hon alltjämt en grå skugga, som ilade framför hästen och vek undan och var fjärran. Besvikelsens och livsledans skugga, som stum och objuden bevittnat hennes första avsked från lyckan.

De började nu närma sig Älgholma och dess stengärdade åkrar.

Backe upp och backe ned slingrade sig den långa, grå muren av blankvåta stenar. Av tusen sinom tusen stenar var den byggd, burna i svett och möda på böjda axlar för att gärda Älgingarnas jord genom århundraden. Men den siste herren till Älgholma hade inte förmått hålla den vid makt, den började redan vittra och rasa ned på sina ställen.

Den muren var det, som stängt galne Älging inne i så många år. Nu var han över den.

De körde in genom allén av stela almar, som rasslande skakade sina sorgpanascher.

Långt där framme skymtade de två fönstren i husets frontespis. Det ena lyste, men det andra var blint och mörkt.

Nu åkte de svängen upp till trappan, men ingen kom emot dem. Ej ens den store, engelske bulldoggen. Nu sågs han ingenstans till, men långt inifrån hundkojan ljöd ett dovt och beklämmande ylande som ökade det beklämmande i situationen till outhärdlighet.

De fingo själva leta sig in bäst de kunde.

Härinne hördes ej storm och regn, luften var kvav, det stora huset höll andan. Omedvetet dämpade själve patron sina steg och på tå smögo de sig uppför trappan, som var mörk. Stormen hade rivit ned en elektrisk tråd och strömmen var bruten.

Då öppnades dörren till rummet med det blinda ögat och i dörröppningen stod en kvinna. Det var fru Älging och ändå inte hon. Allt det hårda, det stela och frusna var smält och borta och kvar stod en fattig, ensam människa, som älskat mer än hon förmått.

– Han ligger härinne, sade hon tyst och fann det visst helt naturligt, att de voro där.

Tysta följde de efter henne in i det rum som varit Älgings.

Med en rysning igenkände Märit dess egendomliga atmosfär av bokdamm, pipor och turkiska cigarretter, tillsatt med den personliga doft, som är var särpräglad människa egen. Men allt detta var inte längre levande och rörligt, utan luften stod stilla, som om en jordbävning plötsligt bommat igen dörrar och fönster. Och ändå stod rummets enda fönster öppet.

På skrivbordet låg ett virrvarr av papper kringkastat som vid en eldsvåda, då man i hast försöker rädda åtminstone något.

Och på den stora ottomanen med dess många självsvåldiga kuddar låg en orörlig gestalt utsträckt, klädd i sportdräkt och med ansiktet uppåtvänt. På ett bord stod ett ljus i en hög silverstake. Det flämtade till i draget när dörren öppnades. Blekt och irrande föll skenet över den dödes ansikte.

Galne Älgings kropp låg så lugnt utsträckt på sitt sista läger – – det var en oändlig vila. Men över det bleka, avtärda ansiktet flög som en sista glimt av ironi och orolig självbespegling i det fladdrande ljuset. Det var som om blott kroppen ännu vilade, medan själen, rastlös som förr, stod med vingarna spända, redo till flykt.

Då skakade almarna med ett sus på sina mörka kaskar därutanför. Ett befriande, iskallt luftdrag från det öppna fönstret kom ljuset att flämta och ryka, nästan slockna.

En skugga drog över den dödes ansikte och när ljuslågan åter brann rak och klar, tycktes även det präglat av ro. Det bittra leendet hade veknat, som sade det:

»Vad veta vi till sist om varandra, bröder?»

Lugnt blåste fru Älging ut ljuset.

– Nu skall du få sova, sade hon som till ett barn.

Då var det som om krampen i Märits hjärta löst sig och hon viskade ett ljudlöst: »Förlåt!» Till vem? Till den döde, till hans hustru, från dem båda till en annan, till allt, som kommit dem att lida och lidit genom dem. Och hon tyckte, att det enda ordet borde vara liktalet över varje olycklig människas bår.

Tysta som de kommit gingo de åter ut ur rummet. När de kommit ner i hallen, framförde patronen tafatt sitt beklagande.

– Nu måste Älgholma gå, sade fru Älging och rösten var som en trött liten flickas, som gått så oändligt långt blott för att finna hemmets dörr stängd.

Då reste sig patron Svensson myndigt och hans stövlar knarrade beslutsamt.

– Nej, det skall det min själ inte, sade han, så länge det finns en Älging, som kan ta vid sedan en gång och så länge Svensson har ett namn, som duger på ett papper. Ty det vet jag, att om Laura hade fått sköta gården efter sitt huvud, hade den stått på säkra fötter för länge sedan.

– – Nej, nej – – men nu är ju arbetet det enda, som återstår en.

– Ja, det är min gud och fader inte litet det, om Laura skall få skick på Älgholma. Men det få vi tala om sen, var nu bara lugn för gården.

– För mina barns skull, tack, sade fru Älging, och hennes ansikte lystes upp av ett varmt, inre ljus, återskenet av en moderskärlek, som stum bragt så många offer av det djupast kvinnliga.

* * * * *

– – – På hemvägen satt Märit på baksätet bredvid Hedvig och såg samma väg som nyss rulla upp sig baklänges. Det var som att se den gångna vintern på en film. Där var kröken, där hon mött Älging och Elsa i den glättigt fallande snön. Många svängar och lustiga krokar hade den haft, Älgings väg genom livet, tills det bar brant utför. Vem hade dock anat detta? Ett vådaskott går så många underliga vägar, ett vådeliv icke mindre.

Men för ingen nämnde hon, att hon sett Älging vid Ödele den där kvällen. Vad hade han sökt där måntro? Ett minne, en underrättelse om Elsa, en hjälp i penningnöd eller blott i andlig? Aldrig skulle hon väl få veta svaret på den frågan, det sov för evigt inom två slutna läppar.

I den storm av frågor och bestörtning, som Älgings död rev upp i staden, blev den lilla Elsa alldeles glömd. En fattig liten guvernant – – en bland många – vad betydde hon emot en stor gård? Nu skulle väl det gamla Älgholma gå ur släkten? Men någon försäljning av gården hördes ej av och snart hade man fått en splitterny skandal att tala om.

För sin lilla väninnas skull var Märit glad att skvallret så snart lade sig till ro och inte gick på vidare forskningsfärder. Vad skulle det också forskas efter? Längtan och kval och själsliga fenomen är ingenting för skvallret. Det håller sig helst till mera reella fakta.

Hon ansåg det emellertid som en plikt att genast underrätta henne om saken. Förgäves försökte hon linda in den förfärliga underrättelsen i några medlidsamma fraser. De läto så krystade, att hon föredrog att skriva rakt på sak.

»Elsa», skrev hon. »Jag vill säga dig det, så att du ej får veta det genom tidningarna eller likgiltiga personer.

Älging är död – – genom ett vådaskott, säga de. Döden är en vila för en sådan som han, Elsa. Jag har varit där och sett, att han har det gott.

Skriv några rader till Märit.»

– – – Hon hade knappast väntat något svar, men det kom ett efter en tid, ett tjockt brev med halvt oläslig utanskrift.

»Tack, Märit, stod det, men du kom för sent.

Genom en bortslängd tidning på ett kafé kom nyheten till mig. Åh, Märit, hur grymt är icke livet, när det slår – – aldrig är man beredd! Tänk dig, hur jag fick veta det!