Part 13

Jag var på ett konditori med Gösta och min svägerska. Vi pratade och skrattade. Tanklöst tog jag upp tidningen – – det var en stor ring efter kaffekoppen på telegrammen. Just inom ringen stod det: ’_Ett olyckligt skott._ En i trakten mycket känd godsägare, Bengt Älging, har i afton dödats av ett vådaskott.’ Det svartnade för ögonen på mig – – tidningen föll ner.

Skottet, vådaskottet, rakt i mitt hjärta satt det, jag tyckte att livet rann ut ur mig i en ström av varmt blod och svimmade för första gången i mitt liv, tvärs över tidningen på bordet.

Märit – – du –, att vakna igen – att tvinga sig att le och förklara, att tala, att släpa sig ut till en vagn, att ta emot ömma ord och smekningar, råd och förmaningar – – hur genomlevde jag det? Men jag tror, att ingen anade orsaken – då – tidningen tänkte de ej på i förskräckelsen.

Men om de gjorde det, vad betydde väl det? Vad betyder väl något emot den vissheten, som flugit in i mitt hjärta och sårat det till döds? Märit – jag måste säga dig det, annars blir jag galen. Nu – när det är för sent, nu vet jag först riktigt visst, att den ende man jag älskat, det var han, han. Som nu är längre från mig än någonsin, längre bort än Gud. Var är han nu – – ack, säg mig det?

Var kväll brukade jag tänka på honom – – jag såg inget ont i det – – min gud, vad man är barnslig, innan man _vet_ – – – jag trodde, att jag tänkte på honom som på en vän. Jag visste ju så väl, var han fanns, jag kände ju hans vanor. Och då såg jag hans stackars grånade hår, hans trötta ögon, hans smala händer.

Dagen, den var Göstas – – han är så ung och stark. Men på kvällen, då var han borta – – då var allt så ljuvligt tyst – – kvällen, den var min ännu.

Nu förstår jag ju, att så borde det väl ej ha varit.

Men jag anade inte varför, förrän det kom ett brev från Älging, endast ett par rader, bara en bön att få se mig än en gång i livet, om också bara några minuter.

Hela min varelse blev ett skälvande ja. Men när jag kände det, var det som om jag hållit på att drunkna. Det stora vattnet skrämde mig till kramp.

Nu måste du välja på allvar, sade jag till mig själv, automatiskt och stelt. Ack, man vill ju dock leva, till varje pris!

Nej, han fick inte komma, skrev jag. Det var ej rätt och jag skulle gifta mig.

Intet svar har kommit – – förrän nu.

Åh, Märit, varför skrev han ej ännu en gång? Varför anade jag ej i vilken nöd han var? Blott en timme, en minut att se hans kära ansikte! Sedan döden eller livets långa skilsmässa.

Förakta mig ej, för att jag säger dig det – – jag måste få tala ut – – du är ju den enda, som vet något.

Varför, varför? Varför ville han ej leva? Till sin tarvligaste leksak skulle han fått mig, blott han ville leva.

Nu vet jag ej, hur någonting är. Jag äter, jag dricker, men sover, nej, varför skulle jag sova? Sade jag inte, att nätterna äro mina? Då lever han, allt är som förr.

Jag måste bort, Märit, alldeles ensam en tid – – någonstädes, dit där en stor slätt böljar i blå drömmar var afton och vaggar en till ro.

Slätten, Märit, som jag hatade, jag älskar den nu, för att den är hans grav.

Men sedan – – – ja, sedan – – hur blir det då?

Elsa.»

Av hela sitt hjärta önskade Märit, att hon kunnat skänka sin vän något av den blida ro och vemodiga harmoni, som präglat Älgings dödsläger, till en tröst.

Men endast tiden kan läka en sådan vild ungdomssorg. Läkedom får den. Det är ej den sorgen som dödar, nej den bittra och förstenade är det.

TRETTONDE KAPITLET.

Om en korvdag, en ring, lärdomens seger och ett bröllop

Omsider rustade man sig då till bröllop för Hedvig på Ödele, men det nyss timades mörka skugga låg ännu tung över sinnena. Man beslöt därför, att det endast skulle bli en fest i allra största enkelhet i samband med barnens examen.

»I allra största enkelhet» betydde bara en gris och en kalv i slakten och korvar och rökta skinkor och syltor av det. Det betydde bara flere veckors forcerat arbete för Hedvig och Linda och Svea, som måste uppkallas från smekmånadens idyll för att stoppa korv och tvätta gardiner.

Nu var det slut med alla drömmar över allegoriska monogram och Johanssons strumpor fingo nöja sig med slarvigt gråa vardagsstoppar, i hast trädda över handen. Nu visade Hedvig, vad hon kunde duga till, när hon väl fått hela världens förlåtelse för sin tillvaro, i och med att Johansson offentligt tog den om hand.

I vitt förkläde, håret lockigt av värmen och ett korvahorn i handen var hon också i sin tillkommandes ögon förunderligt ung och skön. Skulle Johansson varit det minsta poetiskt anlagd och haft den ringaste aning om, vem Pomona var, skulle han säkert liknat Hedvig vid denna värda dam med det kostliga ymnighetshornet. Ur vilket det titt och tätt föll smakbitar ned på hans tallrik, då han gjorde sig ett ärende in i köket på Ödele för att försäkra:

– Den här lelle pölsakörven skall du la få göra om åt mig te höstaschlakten, Hedvig lella.

Då log Hedvig ett ömt och strålande leende vid tanken på de egna grisarna, som stodo och väntade henne i Johanssons grisahus.

Egen man och egna grisar till höstslakten – – det var mer än hon vågat drömma om för ett år sedan! Någon gång hade hon väl tänkt, att det skulle bli ändå, innan man dog och fick en hederlig begravning. Men nu var det bara två veckor till bröllopet.

Värst hade hon det med de båda rivalerna, som nu för första gången efter det lömska kärlekssveket träffades på neutral mark. Svea hade förut inte vågat så mycket som sticka näsan in i Lindas kök, för att inte tala om Karlsson, som nu förgäves fick slicka sig om munnen efter både färska bullar och sång till guitarr.

Under dagarnas gång hade dock ett visst lugn hunnit lägga sig över Lindas vrede som stelnad lava över vulkanens krater.

Men på den första korvadagen, då Svea obesvärat slank in genom dörren, remnade lavan med en knall och aldrig har ett mera hjärtligt och innerligt menat utbrott lindrat ett kvinnohjärtas kval.

– Jaså, du kommer nu, din röda Sarafan, som tar andras karar i smyg med trölleri å otukt? gallskrek Linda, så fort den röda blusen viftade henne för ögonen.

Det granna tilltalsordet hade hon snappat upp i »Den lille Musikodlaren», ur vilket Sigrid med salta tårar just övade sig på detta paradstycke för examen. Men erkännas må, att Linda gav det gentila utländska ordet en långt mera rafflande betydelse, än det hade.

Till och med Sveas rörliga tunga förstummades av denna gräsliga hädelse. Men blott för en minut.

– Andras, sade hon impertinent och knyckte på den rödkrusiga nacken. Inte vesste jag, att du hette fru Karlsson, Linda lella, eller att du bar hanses ring.

Och Svea viftade med en tjock, bred adertonkaraters ovanför en av gikt, så att det formligen blixtrade för Lindas heta ögon.

Ingen vet, hur det slutat, om inte Hedvig med andan i halsen lyckats få Märit med sig ut i köket. Där stodo redan de två rivalerna med hand i hår och strupe. En försvarlig klick av korvsmeten prydde Sveas ena blomstrande kind och droppade i ränder nedför den granna blusen, medan Lindas tunna hårfläta rann nedför ryggen som en dödad snok.

Med förenade krafter lyckades de båda flickorna skilja slagskämparna åt. Svea placerades vid grynkorven och Linda, såsom den avgjort blodtörstigare, vid blodkorven, och Märit tog Hedvigs plats vid fjälster och kvarn hos Linda.

– Seså, Linda, nog är hon väl för stolt att visa den där snärtan något, viskade Märit övertalande. Mister du en, stå dig tusende åter.

– Fröken lilla, Karlsson, det var Lindas sista lott på livets lotteri – – jag kände hans syke,[1] jag, det vill säja, hur han ville ha’t med maten å sån’t.

»Men ingen märka skall den harm, som bor i flickans stolta barm.»

– Det är rätt, uppmuntrade Märit.

Och efter detta våldsamma utbrott, hade Lindas sinne verkligen lättat så pass mycket, att man kunde ha de båda flammorna i samma rum utan våda för livet.

[1] psyke

Ja, det gick till och med så långt, att när väl Svea efter dagens arbete gått hem till sitt igen, Karlsson kom inslinkande som förr för att få sin kaffetår. Och hur det bar till, så kröpo både bullar och kringlor fram igen.

– Inte skall en väl straffa karstackarn, för att han gått och gjort sej evigt olöckelig, tyckte Linda, förståndigt nog.

Och när då Karlsson, rörd av en hemlig kaffekask, viskade till Linda:

– Ja, se maken te Lindas döppa, de har då ingen. Å gammel i gården är nog bäst – – i maten, då anförtrodde Linda på kvällen glädjestrålande till Märit att:

– Svea, hon må ha Karlssons kröpp, men se, hanses själ, han har jag – – pannekakerna mina likar han bäst.

Vad tiden led kom själva guitarren en vacker dag neddansande från sin krok igen, och tröstade Karlsson med att:

Kärlekens trohet först som sist den når till livets slut förvisst, hej lirom, larom la. Har du mig svikit, kära vän, du kommer väl en dag igen, hej lirom, larom la.

Men nog blev Hedvigs bröllopskorv mera pepprad och saltad än som nyttigt var för gästernas magar.

I sinom tid hängde dock korven i sköna ringlar till rökning över enriset vid sidan om skinkorna eller virvlade likt ett vällustigt saltsjöodjur i sitt spad.

Och sen kommo Johanssons bröllopsostar i prydliga rader på källarhyllan och så bakades det i dagarna sex och var det ibland samma deg i tre sorts kakor, så hade man alltid olika mått att ta ut dem med. Och så var hedern räddad och ingen skulle komma och säga, att fröken Hedvig på Ödele inte hade sina tjugu sorter på bröllopet.

Så nackades kycklingar och konservförrådet synades. Det var Hedvigs stolthet och nu kom den ena skatten efter den andra av bigarrå- och körsbärskompott, av jordgubbssylt och ingefärspäron fram.

När all denna lantligt hederliga grund var lagd, byggde man upp en lättare överbyggnad av allsköns stadsfinesser. Det kom både äkta kaviar och musslor på smörgåsbordet och hummermajonäs och gäddfilé till korvarnas idylliska mångfald. Och som mellanrätt lyste den första sparrisen genomskinligt läcker med späda, glasgröna knoppar.

Och för att kröna ändan på verket, reste sist av allt patronen in till staden i blått plommonstop och väldiga, gula handskar och beställde en jättekrokan med en ardennerhäst av marsipan på hos Svenssons konditori.

Barnen gingo i dubbel feber, för att de inte skulle svara rätt på examen och tappa bort basen i quatremainet av Weber och för att de för första gången i sitt liv skulle ha klädningar från Göteborg.

Något av deras feber smittade av sig även på Märit.

Kanske var det en sista rest av »lärdomshögfärd», en odygdig lust att sätta en smula myror i huvudet på de värdiga patronerna, som kom henne att välja sådana ämnen som engelska och kemi för denna s. k. examen.

Sedan länge beredde barnen små överraskningar för Hedvig, som de alla höllo mycket av. Men den, som kom med den största överraskningen, var utan tvivel Märit.

När den stora dagen rann upp med ett leende, lika brett som Johanssons, sken den allra först in på en flicka, som låg i sin säng på vindsrummet och lekte med en ring. Den var smal och fin och hög och utan minsta rispa, där den satt på vänstra ringfingret.

Alldeles för smal och svag, hade han sagt, när han satte dit den i går. Jag skulle velat haft den starkaste, som fanns.

– Det lättaste bandet är det starkaste, Torbjörn, hade hon då svarat.

När hon kom ner, var allting lövat och prytt som till midsommar. Hela dagen förut hade hon och barnen bundit guirlander – – själva ladugården skulle ha en äreport och Lillan hade satt en grön krans kring dvärgtuppens hals. Men hon hade så när velat sätta en kring sin frökens också, när hon gjorde den stora upptäckten. Ty få saker äro som bekant så märkvärdiga för barn, som när en lärarinna eller »fröken» blir kär eller förlovar sig och därmed visar sig vara en vanlig dödlig.

I triumf drogo barnen sin guvernant inför stora husrådet, vilket som vanligt bestod av patron Svensson själv i frackbyxor och nedkippade, röda tofflor, broderade av Hedvig, till _hennes_ sista examen.

– Mina damer och herrar och prosten Löfgren, hälsade dem patronen vid deras inträde med en grandios gest med rakhyveln. Han läste redan för hundrade gången över sitt korta, men kärnfulla bröllopstal. Men inför Märits stora nyhet sväljde han det i hastigheten otuggat och bredde ut sina rena skjortärmar i ett faderligt famntag.

– Flicka lilla, ropade han överförtjust, kom i min famn. Sannerligen kan inte gamle patron skicka hem dig igen med heder från sitt låga tak. Ja, flickorna gå åt här på Ödele – – först Svea och sedan du. Och Hedvig – – men det är ju förstås en annan sak. Och tur är, att du fått tag på en sån där läskarl till, så kan ni leva på fransyska och litet sockervatten, för annat lär det väl inte bli, om det skall lagas efter Euklides.

Skämt åsido, Märit lilla, nu tackar du väl ändå gamle patron en smula, för att han håller sina guvernanter och pigor i tukt och herrans förmaning, fast du var så karsk i början? Vem vet, du kunde ha gått där nu och varit olyckligt ute för Johansson eller någon annan, om du inte haft en far och vän – jaja, Märit lilla, du känner inte kararna. Men i stället har du nu gått och förlovat dig som varje rätt flicka skall och bör, utan allt flams och alla tilifoner. Fast sannerligen jag begriper, när och hur du gjort det.

En smula samvetsöm vid tanken på »tilifonerna och flamset» och halvkvävd av skratt vid tanken på Johansson som förförare, återgäldade Märit hederligt den kraftiga omfamningen och bankade tacksamt gamle patron på hans stenhårda masuraxlar.

Hon var så lycklig nu, vad brydde hon sig längre om, ifall hon räknades till folk eller fä. Patron Svensson var av gamla stammen, hon fick vara glad, att hon sluppit husagan.

– Nå, eftersom fästmannen nu liksom hör till familjen är det klart, att han skall med på bröllopet, fortfor patronen. Inga men – – nog har väl karlen en frack? Nå, då så. Och till din egen fästman måtte du väl i all anständighets namn få ringa, om Hedvig är inne i matsalen.

Och märkvärdigt nog var Torbjörn Haller ganska beredd och fanns alldeles i närheten av telefonen och hade stärkskjortan nystruken. Och det var inte Märit, som ringde, utan bruden själv och hon formulerade inbjudningen sålunda:

– Nå, du kommer väl till middagen, som du lovade, Torbjörn?

* * * * *

Nu började det stampa och trampa i förstugan. Det var de närmaste grannarna, Nybergs och Nordfelts på Kullatorp, som skulle vara examensvittnen.

Sist av alla frasade en majestätisk dam i styvt, svart prostasiden och kamé in – – det var ingen mindre än den blivande nya husfrun på Ödele. Allt hos henne sken av renlighet, från det glättade håret till det avmätt vänliga leendet.

Vördsamt ledde henne patronen upp i högsätet, hans mun lade sig i stramt gudeliga veck, barnen vredo sig oroligt och så tog Märit upp: »Höga majestät, vi alle – –».

Lektionerna började.

Först kristendom, och så blev det svenska. Och när Sigrid med falskt patos deklamerade Sveaborg, så rutorna skallrade, då grät gamle patron en stor, belåten tår och snöt sig överljutt i den brokiga snusnäsduken.

– Det är bra, Märit, det är bra – – Gud och fosterlandet först. Det övriga rasket sedan, berömde han under halvtimmesrasten.

Hittills hade auditoriet någorlunda följt med. Värre blev det på eftermiddagen.

Engelskan visste inte Nyberg riktigt vad han skulle tro om – – satt hon rakt och gjorde sköj av dem ibland? Och de förbankade lackskorna – – fötterna svällde ju i värmen, så man formligen såg det.

Hettan tilltog alltmer i det trånga rummet – – Nyberg vred sig som en mask. Prostinnan satt och dåsade till. Endast längst inne i det undermedvetna undrade hon, om det verkligen var i enlighet med den högstes vilja, att visa nyckelbenen så som guvernanten.

Men patronen blev allt mera storbelåten, ju mera obegriplig »lärdomen» blev – – min själ tycktes han inte ha fått valuta för de sexhundra ändå – töserna talade ju så fint, att de inte själva begrepo det en gång. Sannerligen tycktes hon inte ha stått på deras bästa, det lilla rivjärnet Märit – – en gentil lysningspresent skulle hon få för alla krumelurerna och x-ena på tavlan, som inte en själ kunde komma ihåg, vad de var bra för.

Höjdpunkten av svartkonst och mystiskt vetande nådde man dock i kemien.

Nyberg började kallsvettas – – skulle nu vatten stavas med H₂O också – – då kunde inte håken bli nystavare.

Luften var nu kvävande att andas. Då skakades den av en majestätisk snarkning som av ett befriande och renande tordön.

I sin bekväma plats på hedersplatsen satt prostinnan och sov som ett gott barn med handen under den fylliga kinden och de renrosiga drömmarna bredda likt nystärkta överdrag över den besudlade verkligheten, som lärde nutidens flickebarn villoläror och bjäfs i stället för en kysk spånad och söm.

På knarrande stöveltå svävade då patronen så lätt som möjligt över golvet och viskade ljudeligt i hennes öra:

– Aurore! Premierna!

Och prostinnan for upp med ett lätt anskri och gav yrvaken »Från Neros dagar» till Lillan för skicklighet i geometri och till Sigrid »Lille Burrebusses äventyr» för förbättring i rättstavning.

Men misstagen ändrades snart och överlyckliga stämde barnen gallskrikande upp: »Oss välsigna», i vilken patronen varmt deltog med första versen i stället för den sjätte, ty han ville visa Aurore, att han kunde sin psalmbok utantill.

Och så var den första delen av det officiella programmet slut och Nyberg försvann för att dra av skorna, medan prostinnan berömde Hedvigs »sorter» och bad om beskrivningarna på två av samma deg, vilket är ett bevis på illusionernas makt.

* * * * *

Klockan fem skulle vigseln vara och därpå omedelbart middag för endast ett femtiotal gäster.

Uppe i guvernantens lilla rum kläddes Hedvig till brud av frisörskan från stan, som gjorde, vad hon kunde. Och lyckades man nu bara hålla Hedvig och släpet borta från kök och sot, var hon alls icke illa med krona och krans och de varma fuktiga ögonen blanka av rörda tårar.

Men nu måste de skynda sig. Där nere stod redan Johansson blodröd på skampålen i jättestora, vita handskar med toppar och försökte hänga upp sig på en klädkrok i tamburens mörkaste vrå, medan Linda lipande ställde fram två rosenröda sammetspallar i förmaket.

Där samlades nu efter hand alla gästerna. Endast en fattades ännu, en som var bra mycket viktigare än brudgummen, tyckte guvernanten.

Då rullade det av gummihjul ute på gården och Märit tyckte, att det rullade rakt över hennes hjärta, sådant eko gav det där. En minut senare stod Torbjörn Haller därinne och böjde sig över prostinnans hand. Det var som fyllde han ut hela det låga rummet med sin väldiga gestalt.

Prostinnan log nådigt.

– En sådan ståtlig fästman, lilla fröken har, viskade hon till Märit, då han gått vidare.

Hon hade läst om förlovningen i Åköpingsbladet till morgonkaffet i dag och i förstone hade den fallit förkrossande på vissa närstående förhoppningar. Hade icke lilla Greta, hennes systerdotter, som var lärarinna i Åköping och en utomordentligt förtjänstfull flicka, nu i flere år spelat tennis med doktor Haller?

Men nu i bröllopsstämningen var det glömt och så upptogs Märit hult i de benådades och ringbepryddas krets som den yngsta novisen.

Nu kom Torbjörn åter till henne och tog hennes arm under sin, som hade det alltid varit så. Det var så förunderligt tryggt.

Så kom brudparet.

Och i dessa vittnens närvaro höll Johansson i sin knäsvaghet på att göra Hedvig blott till sin »extra» hustru, men hur det var, så blev hon då till slut hans äkta, som hon nu i tio år drömt om.

– Johansson lille, suckade Hedvig blygt, när de sedan hämtat sig från lyckönskningarna och fingo en stund för sig själva.

– Hör du, Hedvig, viskade han tillbaka, ta fram näsduken ur böxaficka och torka mig i pannan – – en blir ju så schvett och med dom här handfodralerna på sig kan en ju inte få en tråd i nypan en gång.

Och så inledde Hedvig sitt hustruskap med den ljuva plikt, som sedan urgamla tider varit en av kvinnans heligaste – den att avtorka mannens ärligt svettdränkta panna.

– Nå, äntligen, sade gamle patron, ty nu var middagen klar. Och så bad prostinnan herrskapet ta en _liten, enkel_ smörgås vid det dignande smörgåsbordet. Det blev en mycket högtidlig och måttlig hela. Men när prostinnan gick ut för att smaka på kalkonsåsen, sjöng man helt hastigt och tyst ned både halvan och tersen.

Därpå ordnade man sig efter bordet.

Alltefter som tiden led och sinnena tinade upp av den goda maten och vinerna, blev det de vanliga skålarna och talen.

Men talet för kvinnan – – vem höll det? Tro mig eller ej, – – det var själve Johansson. Rörd av vin och trogen kärlek trasslade han in sig till den grad i dimmig lyrik, att Hedvig till slut tyckte, att det gick för långt och gav honom en förmanande puff i sidan. Vilket kom Johansson att hastigt uppvakna och urskuldande förklara sin sentimentalitet på följande sätt:

»Ja, si gifta sej, go’ vänner, de ska man, de är mannens lott, särdeles i dessa tider, då en knappt har råd att städja sig en piga.»

Som tack erhöll han av sin brud ett undergivet leende för den sakligt lugna avslutningen. Hedvig hade den sanna kvinnans blick för livets realiteter.

Och sedan talade gamle patron för Märit och religionen och fosterlandet och kungjorde i samma skål sin och guvernantens förlovning, så att det hemskaste missförstånd höll på att uppstå.

Glömd var nu den mörka skugga, som nyss fallit över trakten. Och i förmaket var ett stort, vackert kvinnoporträtt »för tillfället» nerflyttat. Efter maten tog man sig till och med en liten stillsam sväng.

Men en var det, som ibland rysande tyckte sig se en grå gestalt i ett hörn. Med ett mångtydigt leende såg han dansen gå.

– Ja, nu är du hederligt gift, Hedvig, sade gamle patron, när dottern steg upp i Johanssons vagn, då gryningen inbröt.

– Ja, tack skall du ha, far, sade Hedvig och steg så lugnt upp i vagnen och for utan att vända sig om ifrån sin fyrtioåriga barndom på Ödele gård.

Snart hade alla gästerna lämnat gården, som uttröttad slö ögonen, just då fåglarna öppnade sina.

FJORTONDE KAPITLET.

Alltjämt i rang med husets katt

Två dagar efter Hedvigs bröllop stod Märits koffert för sista gången packad och klar uppe på det lilla rummet.

Borta voro nu alla blommor och fotografier, först och främst det stora på skrivbordet, och på väggen hängde åter den gipsade madonnan och den eldige Romeo på tallriken.

Märit hade redan tagit avsked av alla på gården – – endast det svåraste avskedet – – vid stationen – – återstod.

Den sista månadslönen hade hon hämtat ut, drickspengar hade hon lämnat och adresskorten voro skrivna – – allt var klart.

Endast den vilsamma sysselsättningen att summera ihop minnenas kollin återstod.

Vid guvernantens fötter satt gamle Måns, lat och värdig, som den dag, då hon först packade upp samma koffert, som nu stod där stadigt igenlåst.

– En så tystlåten biktfar som du, Måns, får jag nog aldrig mer, sade Märit. Vad skola vi nu till slut säga om det år vi tillbragt tillsammans här på Ödele? Jo, eftersom jag började med Sehlstedt, får jag väl också sluta med honom och säga:

Jag kan ej annat finna än året varit gott. Och häst och kor så stinna man sällan skåda fått.

Det här året har framför allt skänkt mig något, som gör, att jag i känslan av mitt ökade värde ämnar göra min sortie ut i världen ur detta rum före dig, husets katt.

En sådan grov förolämpning i avskedets stund kan bli för mycket även för en gammal orkeslös katt. Kisse Måns flög med ens klarvaken upp från sin plats, hoppade stelbent i golvet och seglade högdraget ut på vinden med svansen styvt lyftad som en ärorikt försvarad fana.

Märit såg skrattande efter honom.

– Du har rätt, min vän, tänkte hon, så lätt rubbas nog inte världsordningen. Före mig gick du in i detta rum, före mig går du ut. Men om du dröjt litet, kanske jag talat om för dig, i fall jag fann det jag sökte här – mig själv. Ja, det fann jag, men framför allt en annan.

Och den riktiga Märit, hon var så helt annorlunda, än jag tänkt mig. Så mycket mer lik alla andra flickor, så olik den, som först kom hit.