Part 11

Därmed är balen officiellt slut.

* * * * *

När Märit lyckades tränga sig ut i kapprummet, stod Elsa redan påklädd och hjälpte fru Älging på med pampuscherna. Först vid utgången kom hon åt att viska till sin kamrat på Ödele:

– Jag lämnar Älgholma i morgon.

– Vad säger du, Elsa?

– Det är bäst så, du minns, vad du själv sade.

– Men, Elsa, skola vi skiljas så plötsligt?

– Pina mig inte, Märit, jag skall skriva.

– Farväl då, Elsa och lycka till.

– Lycka – – Elsa log vemodigt – – jag tror jag glömt, vad det är.

Och så slök mörkret därute Märits kamrat på slätten.

– – – – Men, o, fåvitska ungdom – därute väntade en annan, som skulle följa henne för att se solen gå upp på Aneberg. Nästan hela balen skulle dit och självaste borgmästarinnan skulle vara med och sanktionera det.

Och när den nya dagens sol röd och varm steg upp ur de böljande viddernas fjärranblå, var lilla Elsa redan glömd.

TIONDE KAPITLET.

Om våren och halva kungariket

I Norrland kommer våren som en ung erövrare, en okynnig, obändig pojke, som rider nedför bergen på bocken, så att jord och stenar rasa och som på lek dämmer upp älvarna, så att de hota att svämma över den fredliga odlingens mark. Snön smälter han för en pust av sin heta andedräkt och älven river han, så att den brytande isen sjunger och klingar och broar och bryggor ryckas med. Men sedan ångrar han sina spratt och i ett tag har han klätt marken och träden gröna.

Så kommer icke våren till slätten.

Lätt och mjukt kommer den svävande som en drömmande jungfru och omärkligt knyter den sitt gröna nät över mark och hagar. Blid och ljuv pryder den skogens gröna festsal med guirlander och binder vildapelns och häggens brudkronor.

Så stod våren en dag ung och fager i vitaste brudelin på Anebergs brant och såg ut över den spirande slätten.

Vinterns urblekta täcke av bruna tegar och åkrar hade hon med flitiga händer klätt om. Överallt hade hon sömmat in rutor av klaraste sammet och mjukaste ljusgröna siden. Tills slätten en dag låg som en ljus bröllopsmatta för prinsens förridare, den gäckande april, till att trampa på med sporrbeprydda fötter.

Med visor i hornet red han upp på berget och efter honom kom prins Maj och fann sin brud redo.

Och den stora bröllopsfesten stod dag och natt vid tusen lärkors kvintilerande och hundra trastars flöjter.

– – – – Märits lilla krypin var som en doftande bukett av hägg och vildapel, av sippor och vivor. Var dag kom det dit nya blommor, ännu våta av dagg.

Från berget kommo de var afton, burna i en flickas fång och över dem lyste två lyckliga ögon som de sista vårstjärnorna.

Men de tyngsta häggklasarna och den skäraste äppelblommen, var fick du dem ifrån, lilla Märit? Var det en stark hand, som böjde livets träd och bröt toppens vitaste krona åt dig?

Den blåaste sippan och den gulaste vivan, dem såg jag dock inte i ditt rum. I en sträv rock sutto de, en, som aldrig burit blommor förr, och på kvällen lågo de hårt pressade i en tjock boks famn och dess sav kom orden att grönska.

Ty en underbar kraft bor i den fattigaste blommas saft. Gjuter den sitt blod över döda dikter, blomma de på nytt. De resa sig upp och bli levande. Och de bryta sig ut ur sin murade grav och gå hand i hand ut i natten och jubla och gråta och sjunga.

Så sjöngo de åter en natt i ett litet rum högt uppe under taket i konsul Liljekvists hus. Och på rummets smala säng låg en ung man utsträckt och lyssnade timme efter timme.

Det var många röster, starka som vårfloden och blida som fallande blom. Och de sjöngo om Florez och Blanceflor och om vårflodsveckor och väntanstider och den första fjärilen, som var svart.

Men högt över dem alla klingade en främmande hög sopran, som skälvde av lidelsefull glädje och sjöng:

O Love! do you know the spring is here With the lure of her magic flute? The old earth breaks into passionate bloom At the kiss of her fleet, gay foot.

Det var som om den melodien dansat med klingande bjällror och fotband kring hans bädd i takt med den vaknande jordens hjärtslag. Den trippade som en flickas bevingade steg på det stenhårda, vinterfrusna berget, där de gyllene kämparna sovo. Varken gräs eller blomma har det förut. Då kom hon, den unga våren. Och den gamla jorden sprang ut i glödande blom under hennes lätta fot.

Med sin stora käpp – det är hans svärd – slår han då på klippan och ut springa de hundra kämparna. Skägg och gråa hår falla av dem, de äro unga och gullhåriga på nytt. Flickan lyfta de på blänkande sköldar och så dra de ut till nya dåd. Det är som de sovit blott en lång vinternatt.

Jag är en av dem, tänker den unge mannen. Det är jag, som tar prinsessan och halva kungariket!

– – – – När morgonen stilla, ung och lätt steg upp från skogens sömn, steg Torbjörn Haller upp med den, lika klar och fullsövd, fast hans sömn varit vaken. Han öppnade fönstret på vid gavel och ställde sig där med bröstet blottat och andades i djupa drag in en ny frihet.

– – »Do you long for a brief, glad hour to wake from your lonely slumber for sweet love’s sake?» sjöng rösten vidare i hans inre.

Vad det var härligt att vakna. Som att födas.

Där nere sov staden ännu, tung och hopkurad, en kvav och orolig morgonsömn av indigestion och för långa middagslurar. Den sov som den sovit i hundra år och som den skulle sova ännu, då hans klara morgon, hans korta, glada timme, blivit en lång och verksam dag.

Nej – – ut – – ut – – ut – ur berget.

Torbjörn Haller böjde sig omedvetet långt ut genom fönstret. Som han stod där, häftigt framåtböjd, liknade han mannen, som bryter sig ut ur klippan. Musklerna stodo spända på halsen, hakan trädde våldsamt fram.

Med all sin andes kraft bröt han sig ut ur staden, där han förspillt några av sina bästa mannaår.

Ett efter ett tog han husen och välte dem åt sidan som tunga klippblock.

Där stod borgmästarens, högt och smalt, som en formel utan kraft. Där Gillbergs, brett och fett och blankt av flottiga pengar. Där de fattigas gråa kåkar utan stenfot, ödmjukt slickande de stora husen på foten.

Till slut nådde blicken tullen. Bort med dess gamla, ruttna port, som hängde gistnande och öppen på rostade gångjärn – – den sista av sitt slag i landet.

Nu låg vägen fri mot frihetens blåa rand därborta vid slättens andra ände.

Med en suck av lättnad började Torbjörn Haller visslande med sin morgontoilett.

Den dagen gick var sekund i rätt takt, tyckte han. Så lätt blev det allra trögaste och tyngsta, som annars släpade så långt efter en. Och så stod aftonen eftersinnande och allvarlig över staden och ljuden från landet strax utanför trängde genom stillheten.

Man hörde fåglar kvittra ända bortifrån kanten av slättens stora matta, kor råmade och hundar skällde. Det rullade av vagnar ut genom tullen och en plog gnisslade mot en sten.

Då tog Torbjörn Haller sin hatt och gick mot berget.

Den raka, breda vägen hade ej blivit krokigare. Den gick lika trädlös över mödans stora slätt.

Men allt förtonade sig så mjukt dessa ljumma aftnar i maj, var den minsta vägkrök blev till något förvånansvärt och oväntat. Och över ängar och fält ljöd lärkornas berusande jubelkör utan uppehåll i det svävande blå diset. Ännu när solen längesedan gått ned, kunde man höra en och annan enstaka drill nedifrån marken, kvävd och dämpad som en öm viskning.

Ingen väg är enformig i maj, när man har en glad tanke i sällskap.

Vår hjälte väcktes ur sina funderingar av att han plötsligt trängde in i den täta dungens dunkelgröna valv. Därinne var som alltid dävet och svalt, det var som att dyka till bottnen av en grumlig å.

När han åter bländad kom upp till ytan, låg berget öppet framför honom, belyst av aftonsolen.

Var fanns nu vinterns karga gamla riddarborg med bistra murar och skansar? Muren var stormad och fästningen tagen – på alla bastioner och torn flaggade det av gröna vimplar och hängen, av vajande blom och blad. Och överst på krönet satt prinsessan och vinkade, befriad, ung och späd.

Hon vinkade ned mot vägen, som slingrade sig i kantiga, stela ringlar. Det var den besegrade draken. Och på hans gröna huvud stod Torbjörn Haller och vinkade tillbaka och var en prins Maj så god som en annan. Ty i fickan bar han något, som gott kunde vara kvittot på halva kungariket.

Med papperet i handen stormade han uppför vägen. På den stora, flata stenen satt Märit och solskenet låg som en krans kring hennes bara hår.

– Jag sitter och gör avbön, sade hon. Till slätten, för att jag kallat den ful och naken. Se, så vacker den är i kväll! Som en ångande, grön bål. Jag skulle vilja dricka ur den. Och lärksången – – – jag har visst aldrig hört lärksång förr – – den skall höras så här i jättekör – – lärkan är ingen solist som trasten. Tycker du dig inte nästan se drillarna? Det är som skumpärlor i champagne. De stiga uppåt, uppåt i det stora, flata glaset. Man blir så glad av lärksång och längtar ingenstans mer.

– En Märit utan längtan. Då har jag visst gått fel i kväll.

– Vad menar du, Torbjörn?

– Jag menar, att de sex inseglen fallit – – det sjunde kan bara du bryta.

– Du kan verkligen tala i gåtor.

Då räckte han henne det stora konvolutet. Hon öppnade det tigande. Det var utnämningen till en adjunktstjänst i Stockholm.

– Kanske är det icke så mycket i andras ögon, fortfor Haller. Men för mig betyder det porten åter öppen ut mot livet, alla möjligheter inom räckhåll. Det är som om jag vaknat ur en dvala – det brinner i mig att verka och handla på nytt. – – Men det betyder framför allt något annat.

– Vad då?

Två små ord, men de räcktes mot honom som två armar.

– Dig, sade han lugnt och varmt, han förstod ju, att hon redan visste det. Du skall ge mig kraft att på allvar rycka mig loss. Ur drömmarna till livet. Vem vet – – utan dig hade kanske Torbjörn Haller stannat i den gamla staden och sakta åldrats med den. Ser du, jag har redan gråa hår vid tinningen!

Då såg hon upp, hastigt och skyggt och det unga ansiktet var spänt och blekt av återhållen ömhet. Stilla och mjukt böjde hon sig ned efter hans hatt, som låg kastad på gräset och strök den varligt mot kinden, medan hennes ögon lyste.

Då kastades det viktiga konvolutet med en smäll på en sten. Och den långe Torbjörn Haller dök ned på knä – – fast han annars vis-à-vis knäfall snarare lutade åt Gånge Rolfs vanor. Men hur skall man göra, när det enda i världen man vill, är att få lägga sitt huvud i en flickas sköte.

Och Märit – – det enda hon ville, det var att låta sina händer sjunka ned i detta orediga, tillbakastrukna hår, som var så strävt och varmt och doftade hö. Hon måste borra ned huvudet i det. Doften, människodoften, steg henne berusande åt huvudet. En första fläkt av livets högsommar låg det i den.

Han såg upp på henne ännu med huvudet i hennes knä.

Vad hennes ögon voro lustiga, vidöppna och grå. Och se där var den lille, lille mannen i pupillen, just under en blå fläck på näthinnan.

Aldrig hade han suttit fast så förut i en flickas öga – – eller hade han kanske inte brytt sig om att se efter så noga.

– Akta dig, att ingen får se grandet i ditt öga, det är jag, smålog han.

– Då skulle väl jag vara bjälken i ditt, log Märit till svar.

– Jaså, syns du så väl? Nåja, det kan just göra detsamma – – vem skall hädanefter plocka ut våra grand och bjälkar? Vi få sitta kvar i varandras ögon i evig tid, om vi vilja.

– Stackars Torbjörn – du, som avskyr att sitta stilla så länge.

– Åh, jag tycker jag suttit beskedligt nog i Åköping nu i snart fem år. Hur kunde du göra mig fri? Det sjöng som en främmande sång i mig i natt ur livets innersta glädje. Jag hade börjat glömma, att poesien fanns annat än i skolupplaga med meterlånga förklaringar till. Läs något för mig, Märit, något som säger, att det är sant, att du finns och att du älskar mig! Din röst var det visst, som tog mig riktigt fast.

– Så gammalmodig du är, Torbjörn, sade Märit gäckande. Vers, inte läser man sådant för varandra numera! Men eftersom jag är Guvernanten, har jag ju rätt att vara sentimental.

Och med en röst så mjuk som silke, viskade hon medan hennes fingrar gledo genom hans hår:

O Love! I know not why, when you are glad, Gaily my glad heart leaps. O Love! I know not why, when you are sad, Wildly my sad heart weeps.

Hourly this subtle mystery flowers anew, O Love! I know not why – – Unless it be, perchance, that I am you, Dear love, that you are I!

Det kom så smekande lent, beslöjat och i främmande dräkt, med vristband och glittrande pärlor – – men under slöjan såg han den kärlek hon än ej kunde ge egna ord. På främmande språk, med lånta ord gav hon en skygg bekännelse om den fullkomliga självuppgivelsen. Ty själva Guvernanten är ett barn av sin tid och ger ej sitt inre så lät till pris.

Därnerifrån steg nu endast en enstaka drills bubbla upp mot dem från aftondimmornas nedfallna moln. Arbetets alla ljud hade tystnat, den sista vagnen körde hem från staden. Som en båt plöjde den dimman.

Men däruppe sutto ännu som fasttrollade de två, som nyss skänkt varandra personlighetens underliga gåva, »Att jag är du, att du är jag.»

Tysta, hand i hand sutto de och togo avsked av den slätt, där några av deras gråaste vardagar stampat fram. Men som också bar jordens enda berg – – det, som visar all världens härlighet.

* * * * *

Den, som först vaknade var Märit.

– Nu måste vi allt ner till jorden, du, Torbjörn, sade hon. Jag vet inte om jag drömt, men nog tyckte jag, att jag hörde gonggongen på Aneby för en bra stund sedan – – klockan måste vara fruktansvärt mycket.

– Jag har ingenting hört. Jorden är så långt nere, flickebarn. Vi ha visst kastat för mycket barlast. Ser du det stora molnet där nere – – det skymmer alldeles bort Ödele.

– Du stora drömmare – – jag ser ett annat moln, jag, och det är inte fullt så vackert, för det sitter på min tyranns panna.

– Din tyrann – – det är hädanefter bara jag och ingen annan – hör du det.

– Åhå, redan? Men om du nu inte är snäll, Torbjörn, och hjälper mig nedför stigen, så gör jag en fallskärm av din utnämningshandling och hoppar rakt ned på Anebys tak.

– Ja, då måste jag väl lyda dig. Men först måste du blunda och räcka fram händerna.

Leende lydde Märit. När hon åter såg upp, satt på hennes högra hand en smal, nött guldring, alldeles slät.

– Den har varit mors, sade Torbjörn Haller. Den är fattig och nött, men den höll hela livet ut.

Med tårar i ögonen kysste Märit ringen, just där den var mest nött.

– Jag skall låta göra en lika stark för den vänstra handen, sade hennes vän. Och så hjälpte han henne nedför berget.

* * * * *

Dimman hade tätnat, bortom Aneby stod den tjock över vägen. Men för de två var det slöjan, diktens slöja, som endast svepte sig närmande kring dem båda.

– Nu finns blott du och jag kvar i världen, sade Torbjörn – – de andra har syndafloden tagit – – skönt!

Och han tryckte hennes arm hårdare under sin och skuldra mot skuldra gingo de genom den fuktiga tystnaden.

Snart sågo de endast några få meter framför sig. När vägen delade sig, höllo de på att gå fel.

– Du får allt skicka ut duvan snart, Torbjörn, skämtade Märit.

Då kom något lufsande bakom dem. En hund strök tätt förbi, en svart och brun fågelhund med ett fint rashuvud och silkesmjuk päls.

– Patron Älgings hund, viskade Märit förvånad.

De gingo raskt framåt. Men när de kommo till avtagsvägen till Ödele, hörde de steg bakom sig.

– Det är bäst du vänder om, Torbjörn, viskade Märit.

– Ännu en kyss först, Märit – – en enda.

När blev en kyss den enda? Hennes ögonbryn och hår voro vita av dimman, hans sträva rock var full av fuktpärlor. De stodo som bakom en grå och förtrollad mur av lyckliga tårar. Vad som fanns utanför den muren glömde de.

Inte sågo de väl skuggan, som dök upp bakom dem och hastigt stannade. Inte sågo de ett förvridet ansikte, tätt tryckt mot lyckomuren? Ett ansikte av kval och ve, av ändlös längtan och splittrad vilja – – en osaligs och fördömds.

Förrän en käpp knastrade mot sanden. Då sprungo de hastigt från varandra. Men kunde blott se en skymt av mannen, som raskt vände och snart slukades upp av dimman igen.

– Var det inte Älging? frågade Torbjörn.

– Jo, jag tyckte det. Han såg så blek och förstörd ut, men det var väl dimman.

– Alltså ha vi redan eklaterat?

– Åhnej, Älging är inte den, som springer med skvaller – – – än få vi nog behålla det en tid för oss själva.

– Ja, som du vill.

– God natt nu, Torbjörn.

– Tusende god natt, lilla prinsessa. I am you – – you are I. Minns det!

– – – Grinden knarrade efter henne, dörren slog igen.

Och så var hon borta.

* * * * *

När Märit fick eld på sin lilla lampa, fann hon ett brev på bordet. Det var från Elsa.

Mekaniskt bröt hon det. Men hennes förströdda tankar fängslades alltmer.

Äntligen tycktes då svanen ha kommit med Lohengrin och för hans blanka silversvärd föllo alla griller döda till marken.

»Märit», skrev hon, »om du visste, vad jag är lycklig över att jag gjorde mig fri. Från det, som ingenting var och som ingenting kunde bli och som nog blott var ett foster av den förfärliga slättens ensamhet.

Jag kunde kanske ha gjort mig olycklig för alltid, blott för en vansinnig dröm. Bara på trots, bara för att alla väntade det så visst. En liten guvernant och tillhandaflicka som jag!

Men nu är jag, Gud vare tack, utanför igen. Nu bär jag min väns ring på fingret och han är här och säger, att han aldrig mer släpper mig ut till främmande människor. Och ensamheten, som han aldrig känt.

Hela sommaren skall jag vara här hos hans syster i Stockholm, hon är gift. Vi skola hjälpas åt med hushållet och min utstyrsel. Gösta har kommendering där. Sedan gifta vi oss, enkelt och anspråkslöst – men en tillhanda får lära sig att inte bli rådlös.

– Och – du – Märit – jag har talat med Gösta. – Stämningar, tankar, känslor, allt det där ovissa i luften – vad är det? Ingenting, säger han. Romantiska flickgriller. Nu skall det verkliga livet börja.

– Ack, så tänker nog han också, han, du vet.

Lilla Elsa – – vad var hon? En fattig blomma på vägen som andra, att plocka, kasta bort och trampa på.

Nej, vad skriver jag. Allt detta är ju så avlägset.

Vi skola ha en dubblett – –

Nu kommer Gösta. När kommer du hit?

Din _Elsa_.»

Det bleka ansiktet i dimman skymtade ett ögonblick för Märits minne.

Men det vek för ett annat, öppet, manligt, som strålade av lycka och som viskade till god natt:

»I know not why, if sweet be your repose, my waking heart finds rest».

Vila, ljuvlig vila var det att ha lämnat sig för alltid i hans händer.

ELFTE KAPITLET.

Vidare om vårens spratt, två rivaler och en änkeprostinna.

Men våren sprang inte bara onyttig omkring och fjollades i berg och backar och satte utländska dikter i huvudet på folk.

Bred och trygg gick den också omkring på Ödele ägor efter plog och harv och sådde gyllene korn i den fina myllan. Här doftade den inte hägg, som ingen blir fet av, utan något, som man numera kan bli professor på.

Men hur strängt upptagen våren än var i odlingens högtidliga drama, gav den sig dock tid även här att spela några små puts. Även på den fetaste slätt är den också någon gång Puck.

Den första den anfäktat var onekligen gamle Måns, som firade vår redan i mars.

När den fatala månaden började, vaknade det gamla oraklet ur sin djupa vinterdvala. Längst inne i hans gula ögon började det lysa en sällsam eld, de gamla spattiga benen rätade på sig, och klorna spändes som stålfjädrar.

Glömda voro nu alla Kisse Måns bittra erfarenheter av kvinnans list och obeständighet. Och han var för adertonde gången redo att pröva sin lycka.

Var natt försvann han från gården och var morgon återkom han ruggig och sönderklöst för att sova svartsjukan av sig i Märits vinterhörn. Ty Måns var inte mer densamma som han varit förr, det kunde nu inte hjälpas. Hans röst, som fordom ekat genom gårdarna som ett avgrundstjut av trånad, till otacksamma människors fasa, var nu hes, däst och gnällig. Stackars Måns fick smaka all den gamle friarens bittra galla i form av de impertinenta kattskönheternas löje och förakt.

Och i hans stora gula ögon började tändas en dunkel ångest för den dag, då även hånet skulle ta slut. Då marsmånen skulle lysa förgäves över en liten kulle längst bort i trädgårdens mörkaste hörn, där gamle Måns låg i evig dvala under ett täcke av vissna löv.

– Akta dig för kärleken, Märit, tycktes han säga, utan den kunde jorden vara ett paradis av råttor, grädde och sömn. Man skulle knappt märka, när man dog. Det är kärleken, som skapar fruktan för döden.

Men Märit endast log.

– – – Det nästa våren gjorde, var att släppa ut unghästarna i hagen.

Blinda och yra av det långa vintermörkret, släpptes de ut en och en innanför hagens stängsel. Tafatta, tumlande och ostadiga på benen sprungo de några varv efter varandra som på en arena.

Men plötsligt gick det en ilning genom den första. Det skimrade och dansade så grönt för ögonen, den friska luften eggade och stack i de vidöppna näsborrarna. Åh, frihet, frihet!

Frustande reste sig den första på bakbenen. Det gick en skälvning genom hela raden. Mitt i hopen bröt sig en svart, grann unghäst ut och gjorde en lov utåt marken. Med spända ögon och skälvande näsborrar följde de andra hans vilda galopp.

Så med ens flögo två ihop, som stungna av en broms – – med nyskodda hovar och blottade tänder. För livet slogos de och deras vrenskande skrin skuro genom luften.

Då blev det fart i drängarna. Med käppar och spakar, med skrik och rop sökte man skilja kämparna åt.

Beundrande och förfärade sågo pigorna på och det var inte mycket sämre och mindre livsfarligt än en spansk tjurfäktning, ty de vårvilda hästarna togo inte längre någon hänsyn till sin herre människan.

Men hur drängarna illfänades och sprungo omkring som matadorer och cuadrillos, så var det ändå till slut gamle, sege Karlsson, som stod som segrande toreador på banan med töm och tygel på den galne svartingen.

Ingen ros föll väl till hans fot, men en stor smörklimp i kvällsgröten hos Linda. Och det dröjde inte länge, förrän det föll en till.

Ty en vacker dag fingo själva korna kollern, när de skulle vattnas och trodde, att det redan var tid för dem att stå och idissla på klöverstubben. Själva gamla Rosafin, familjens grand old lady, kesade lätt i den yraste kalvdans utåt vägen.

Men sannerligen fick han inte till slut styr på dem ändå, Karlsson, med sin stora piska. Ja, var det inte rakt som det hade varit Tiger-Henriksson, som stått färglagd i Allers?

Ja, den Karlsson, djur och kvinnor tämjde han som ingenting, strakbent och snusig som han var, med åtskilliga år på nacken. Om Kisse Måns bittra öde visste han intet.

Sprang inte självaste Svea, som förut varit så stursk och en enda »knyck-på-nacken» mot honom, nu som en liten inställsam kattunge kring benen på honom, till Lindas gränslösa svartsjuka och förbittring.

– Akta sej, Karlsson, varnade hon i tid och otid, för den däringa röda faran Svea, som är bara världslighet och gift i gyllne skål! Sanna mina ord, om hon inte ställt ihop det galet för sig på något sätt och nu skall hon pracka det på Karlsson.

– Var lugn, hon, Linda, Karlsson kan allt skilja på vete och kli.

– Jamen, köttet, Karlsson – – här har han en liten fläskabit me ut i lagårn – – – ja, tag sig bara i akt, han.

Men hur noga än Linda vaktade sin skatt, i kapp med kalven Svea kunde hon inte kesa och när den brådaste tiden kom, blev det Svea, som lättast kunde undvaras inne, som i sin röda blus fick gå ut med kaffekorgen på åkern.

Och fast Karlssons kött var gammalt och segt, var det nog inte starkare för det.

Nog var Lindas smörklimp len men lenare var Sveas haka och kind.

Det stora hoppet vek alltmer från Lindas sinne och hon började tvivla på, att hon hade kvar någon framtid.

Då kom en dag en mörkögd främling till Ödele gård. Han drev dit med våren efter den breda, raka vägen och hans glittrande, kolsvarta ögon flögo skrattande över åkrar och fält.