Part 10

Nu började det köra från alla håll och kanter och från Aneby kom Nyberg på kuskbocken till en elegant jaktvagn. Ödele var mötesplatsen, ty det låg i centrum.

Så ordnade sig kavalkaden med Älgholma i têten och svängde in på vägen till staden.

Märit hade tiggt sig till den upphöjda platsen på kuskbocken, fast hon enligt dagens paroll borde haft »platsen inuti».

Den friska luften susade och sjöng, hovarna klapprade i dans. De nakna fälten ilade förbi – det var som om de sprungit undan solens eldsvåda. En svag, svag doft svävade i deras spår av mylla, som tjälen långsamt håller på att gå ur.

– Detta är alltså »livet på landet», tänkte Märit, när man är patron och kan kommendera: »Spänn för», eller: »Kör fram bilen».

Hittills hade hon mest prövat på det från dens synpunkt, som bara har sina egna apostlahästar att spänna för och inte äger en tumsbredd av leran, som tjock fastnar under skorna.

Här satt hon dock som hedersgäst på nyttans och nöjets kuskbock, så representant för den onyttiga boken hon var, och det var ju alltid något. Så vitt hon visste, hade gamle patron aldrig förr gjort några guvernanter till hedersgäster.

Nu rullade de in genom tullen och hälsades av alla gatpojkars jubeltjut. Överallt öppnades fönster, skvallerspeglarna höllo på att gå upp i lödningen och Åköpings brinnande affärsliv avstannade några minuter, som när man hedrar en stor avliden.

Denna gång bildade Storgatans flanerande dandies en enda dubbelhäck av krökta ryggar ända upp mot hotellet, som slog upp sina portar till en vidöppen brodersfamn.

Portieren stod svettdrypande på huvudet i dörren. Och när patron Svensson hjälpte Märit ned från kuskbocken, stod fröken Selma vitpudrad i fönstret och neg som en docka i en ask.

Vid denna syn nickade flickorna hemligt samförstånd åt varandra vid minnet av sin sista avfärd.

Nu stampade det och dånade i trappan av hundrakilospatroner och på kvinnans rätta trestegshåll frasade det efteråt av tjockaste siden.

Även denna gång hade man ett rum reserverat, men nu var det en salong med praktfulla trymåer i kattguld och nedkippade röda plyschmöbler. På det stora marmorbordet framför soffan tronade en väldig silverbricka med ångande glögg.

– Fort av med ytterkläderna nu, så få vi oss ett glas i fracken, innan vi gå in, kommenderade patron Svensson och knuffade därpå fram värdinnan. Som i avvisande lilas med ögon av stål och mun av granit iskänkte den ångande drycken, som vore den dödande gift.

Med sina små ögon lämpligt fuktade höjde så gamle patron sitt glas och pekade med ett tjockt pekfinger på de tre guvernanterna, som stodo sammanklämda i ett hörn likt tre divansbordsgracer på en porslinsplatta.

– Mina damer och herrar – – – började patron Svensson och vred bevekande på sin Odd Fellow-ring, som sökte han mana fram en hjälpsam ande – – – mina högtärade damer och ni, kära bröder! På alla kalas brukas det ju, att man tömmer ett glas för vad fransmännen kallar »apsent frens», det vill säga dem man första gången ser mellan – – hm – – sina – – hm – – eller andras väggar. Jag föreslår därför, att vi tömma en skål för dessa tre unga damer, som vi för första gången ha äran se – – hm, hm, – – på detta hotell. Det vill säga _se_ och _se_ – – _ser_, det gör man väl alltid – – men se – – hm som _gäster_, si det är en annan sak. I vardagslag tröska de våra ungar och vi tröska säden till deras bröd – – – och ungefär lika litet begripa vi av varandras arbete. Men nu mötas vi – – jaha – – som människor – – som snälla farbröder – – hör, du, Märit, nu säjer du farbror med detsamma – – – och tanter – med en blick på fru Älging, som stum återkastade den som från en sköld – – och små snälla flickor, ja, riktigt snälla – – skål, skål allihop. Skål, fru värdinna!

Utan att blinka eller darra på handen tömde värdinnan giftbägaren.

Och lika högtidligt tömdes den av de tre guvernanterna som en trolldryck, vilken med ett tag gjorde dem till fruars och hästhandlares likar.

– Det första jag gör, när jag kommer hem, det är att lägga bort titlarna med katten och föreslå duskål, viskade Märit, berusad av stundens betydelse. Och kanske en smula av glöggen, som var stark. Annars borde hon vetat, att vardagens praktik ej alltid svarar mot de festliga skålarnas principer.

Det var väl också den heta glöggen, som steg i den bleka Elsas kinder i en växlande, blodröd våg och ställde sig att hamra på en liten blå puls i hennes tinning.

Längst borta i skymundan stod patron Älging. Han var den ende, som inte skålat med dem. Men hans gråa blick brann i gnistor, som heta föllo på Elsas hår.

Och för ett hjärta, som är förtorkat av saknad och längtan och brännande orättvisa och förakt, kan till slut en sådan fallande gnista bli till den allt förhärjande branden.

* * * * *

Men nu stegar patron Svensson, nöjd med sig själv och hela världen, fram till flickorna, samlar ihop dem som en knippa hö och sticker dem bokstavligt talat under armen.

– Nu gå vi in i balsalen, dekreterar han.

Och så tåga de i sluten trupp in i Åköpings festsal, vars döbattanger smälla upp som underdåniga hjärtklaffar.

Den första delen av programmet, musikavdelningen, har redan börjat.

Framme vid flygeln står den nye rektor Vinberg med fötterna utåt och hakan lyriskt i höjden och blundar över Irmelin Rose, som ännu är ung och skön i Åköping.

Men hur det är, måtte han ha genomskinliga ögonlock, ty vid de viktiga patronernas golvgungande inmarsch, avbryter han sig mitt i ett nordiskt blont c med en vördsam bugning åt dörrhållet. Ty han har Nybergs äldste son i femman och vill man in i landstinget, får man svänga sig.

Och den nye rektorn var hela Åköpings gullgosse, ty han var en mästare i att stöpa moderna mönsterpojkar dussinvis. Alla mammors ögon tårades vid tanken på den snälle, fine, _förstående_ rektor Vinberg, som så väl uppfattade deras barns ömtåliga psyken.

Hade han inte tagit matematiken från den »hårde» doktor Almkvist, som sagt åt borgmästarens lymmelaktiga Kalle, att han inte skulle tro, att han fick vara hur som helst för att han var son till sin pappa? Och för adjunkt Vinge hade han sänkt tjänstgöringsbetyget, ty hans egen son hade så svårt för geografi.

Ej att undra på, om alla kvinnoögon i salen tårades, då rektor Vinberg ånyo smekte fram sin Irmelin i sirapssötaste glissando.

Nu kommer pausen och Ödelekotteriet bänkar sig efter ena kortväggen, fast den redan förut är upptagen av några hantverkare och deras damer. Men när få inte så många förenade hästkrafter god plats i samhällets festsal?

Nu följer andra numret. Stadsfiskalens bleka, finniga son, som är på bank, på fiol. Wieniawskys »Humoresk», vilken dock blir mera omedvetet än medvetet humoristisk, ity att nervositeten huvudsakligen får sköta om nyanseringen. Ett rosenfärgat vemod har redan förut lämpligen anbragts med ett glas punsch bakom kulisserna.

Då de hjärtslitande dubbeltonerna ta vid, börjar också Märit få salen klar för sig.

I fonden stadens nobless som grupperad efter en gammal tavla av saligheten, med de förnämsta närmast tronen, hoc est borgmästarinnans stol, ty staden är ju ej residensstad.

Åköpings festsal var ännu fullkomligt bibehållen som den varit under den gamla »goda» tiden. Noblessen sitter alltså ännu mjukt försoffad i knottrigt mönstrade åttiotalsemmor och deras aktade huvuden vila på bländande vita antimakasser.

Och till unge Höks förtvivlade göktoner klirrar ett svagt ackompanjemang av oldmammornas strumpstickor.

Mitt emot tronar den undre världen på långsoffa. Och drottning i deras rike är manikuristen, fröken Oxid, som under sin lingula kalufs med svarta ögon skarpt möter fru borgmästarinnans lorgnett.

Herre gud, man kunde dock inte alldeles stänga konstens dörrar för människor, om vilka man anständigtvis inte visste mer, än att ingen vet, vad de leva av! Ty, att man kunde leva av att peta naglarna på folk – – i Åköping – – det skulle man inte säga borgmästarinnan, som varit i Paris!

På resten av långbänken sitter den enklare handelssocieteten och låter sig bländas av återskenet från stadens renaste guld. Då och då lista sig försiktiga blickar bort till fröken Oxid, som då man genom sotat glas bekikar en solförmörkelse.

Andra långbänken upptages helt och hållet av den nya tiden i läckert ljusa futuristfärger. Mest skolungdom, ty all annan ungdom lämnar fortast möjligt Åköping.

Långa räklar till skolpojkar med uppåtstruket och vattenkammat hår och flickor med en viss piff och stil över sig. Det kommer modejournaler till Åköping också, det skall ingen tro annat.

– – – Nu är den obligatoriska själsodlingen slut och musiken spelar upp till dans.

Här börjar man än som i gamla tider med en ståtlig promenadpolonäs. Ty ingen rättrådig Åköpingsbo kan tänka att beträda ett golv, som borgmästarinnan först icke trått med sin fot.

På lagom avstånd från polonäsens huvud tågar Märit med gamle patron, som genom oförmodade hopp och sprattlingar med benen tror sig bidra till den spirande glädjen. En bit före skrider fru Älging med häradsskrivaren och Nyberg med Elsa, medan Älging är spårlöst försvunnen. Längre nedåt svansen hoppar Johansson med Hedvig i citrongult.

I en dörr hinner Märit uppfatta ett ansikte, som hon väntat på, dyka upp och åter försvinna.

Med polonäsen är den officiella delen av dansen slut och musiken stämmer i med en foxtrot, sedan den läskat sig med punsch bakom lagerträden.

Det blir oro i den nya tiden. Det böljar av skärt och blått och vitt och flickögonen börja glittra av förväntan.

I Åköping liksom i alla andra småstäder hade naturligtvis en brinnande kamp utspunnit sig om de moderna danserna, när dessa först uppträdde i onesteppens vaggande och klivande. Så långt som till twostep hade man utan tvekan gått med. Men sedan blev det stopp.

– _Min_ flicka skall aldrig dansa negerdanser, så länge min hand har något att säga till om i staden, förklarade borgmästarinnan och därmed var förbudet lag.

Och så hoppade man vemodigt på i twostep efter de mest lockande onestep-låtar, tills en dag borgmästarinnans Margit fann det förlösande ordet. Hon viskade det i örat på flickan bredvid och det gick vidare som en susning i en blomsterrabatt. Det var på en bal hos borgmästarens, som med sin uppvaktning satt och bildade kungafamilj på stolar i dörröppningen. Så här ljöd lilla Margits viskning:

– Dansa ni bara onestep – – pappa och mamma – särskilt mamma – äro så omusikaliska, att dom inte för sitt liv kan skilja en step från en hambo!

Och så dansade man bara på. Och gjorde så än i denna dag, när steppen äntligen blivit tillåten, med foxtrot och shimmy.

– När allt kommer omkring, är ju den där steppen inte så ryslig ändå, bara den dansas väl, erkände borgmästarinnan, när hennes Margit svävade förbi i en utsökt tango med många turer.

– – – Då blir Märit avbruten i sina funderingar. Framför henne står Torbjörn Faller i högtidsdräkt. Lång, ståtlig, med det vackra huvudet lugnt lyftat.

Slut med kastväsen och småstadsrang! Hans rang, den står tecknad på den höga pannans viljeknutar.

– Får jag lov till en timmes angenäm konversation? frågar han och skälmen lyser i ögonen.

– Dansar inte doktor Haller tango, frågar Märit i samma ton.

– Nej, längre än till boston följa mina gammalmodiga ben inte med. Och det är ju utmärkt, så få vi prata i stället för att gymnastisera. Så vida ingen annan – – –

Och han kastar en misstänkt blick åt det kommersiella hållet, där det alltjämt blixtrar av lillfingersringar.

Någon annan – – fanns det någon annan i hela rummet? Inte såg Märit till någon åtminstone.

Jo, där kommo två. I tangons hetsande entoniga kretsjakt kommo de och gledo plötsligt fram ur den stora, brokigt klumpiga hopen som två svanor ur ändernas flock.

Det var galne Älging och Elsa och de fäste med ens allas blickar på sig som vassa knappnålar.

Det var nu länge sedan Älging gett skvallret något att syssla med och så kom han plötsligt med en riktig godbit. Dansade man månne på det sättet, när man var familjefar med tre barn och femtio kor? Nej, då nöjde man sig med de äldres française och gubbarnas vira i klubbrummen.

Och fru borgmästarinnan fann äntligen uttryck för den allmänna indignationen, då hon majestätiskt och demonstrativt seglade över salen till fru Älgings sida, fattade hennes hand och kallade henne »Min kära Laura», varpå hon började tala om syndens lön och det tilltagande sedeförfallet på ett så finkänsligt sätt, att det skulle förmått genombryta varje pansar, utom fru Älgings, ty det var av fruset salt.

Kanske var det av frusna tårar – – vem vet?

Men över det stora golvet flyger galne Älging efter en musik, som ej alltid går i takt med den sömniga orkestern. Han vet knappt, vem det är han dansar med. Galne Älging är ung på nytt och i sina armar håller han allt, som är vekt och blont och mjukt och som svikit och förrått honom.

Men den vars unga pulsar ge dansen rytm, hon tycker sig med ens i förfäran veta, vem det är hon dansar med. Det är visst den man inte nämner och han tar henne fatt och virvlar henne runt och slår på trumma med bockfot, tills något okänt vilt och svagt stiger upp inom henne och hon vill falla, falla.

Men hon har själv tagit de förtrollade skorna på och dansa måste hon, dansa och dansa, fast på knivseggar och svärd. Och ingen barmhärtig hand rycker henne loss, men runt väggarna sitta gastar och troll och grina åt hennes förtvivlan.

Den som sig i dansen ger, måste dansen tåla, ropa de eller är det hennes virvlande blod, som skriker så?

Någon trycker henne kvävande intill sig – – en hand vilar som en brännhet järnklo på hennes och alltjämt dansar hon, dansar.

– – – Men, se, flickan håller ju på att svimma, säger Torbjörn Haller häftigt till Märit.

– Men – – –

– Är hon er vän?

– Ja.

– Hon tycks behöva en vän nu.

Då går Märit genom de dansandes led, knuffad och begapad – – fram till Elsa och tar henne lätt i armen.

Och flickan vaknar som ur en dröm, vacklar och griper tag i hennes hand som i ett halmstrå.

Ursinnig stirrar galne Älging på den förmätna flickan. Visste hon då inte, vad det ville säga, att ställa sig i vägen för honom, då han var ung som i dag? Vilda minnen av forna dagars upptåg flyga genom hans upphetsade hjärna. Kakelugnen i salen bär ännu spår efter den skjuttävlan, som han haft med unga officerare här, den dagen det sista bröllopet hölls på Ödele. Det kunde kanske blivit mer än en skjuttävlan, om ej värden gripit in. Saken tystades ner som så mycket annat – ty på den tiden var Älging en rik karl.

– Jaså, är tavlan med skyddsängeln färdig nu, viskar han mellan sammanbitna tänder. De två barnen vid kanten av bråddjupet – – och så ni.

– Ja, det var er jag borde tagit i armen, säger Märit lika tyst. Elsa håller ju på att svimma, ser väl patron.

Då ser han bestört ned på flickan, som hänger vit och bruten mot hans arm. Är det ej sin egen ungdom han håller där, vissnad i hans famn. Usel kan galne Älging vara, men så usel är han inte, att han skändar sin egen ungdom!

Utan ett ord släpper han flickan ur sina armar och Märit följer henne ut i hallen. Med tomma ögon ser Älging efter dem men vänder så på klacken och går inåt klubbrummen, till de giftiga dryckernas glömska.

Och tangons vågor slå åter ihop kring den tomma platsen, där de stått.

* * * * *

Därute söker Elsa oupphörligt tala, men tungan häftar torr vid hennes gom.

– Säg ingenting, Elsa, lugnar henne Märit. Kom nu in och se på dansen med oss!

– Nej, nej – – inte dit in mer.

– Du måste – – för människornas skull. Vad har hänt? Ingenting. Du dansade och höll på att svimma av värmen. Kom bara in med mig igen, annars göra de det till något märkvärdigt.

– Det _var_ märkvärdigt! Det var något, som tog makten av mig – för första gången.

– Det kan väl hända, men du får inte göra det märkvärdigare än det var. Se så, kom nu bara.

– Men dansa kan jag ej.

– Det behöver du inte – – bara visa dig.

Med halvt våld lyckas hon till slut få henne med sig in i salen igen.

Men i dörren blixtrar en salva emot henne av många skadeglada ögons pilar. Det lilla intermessot har inte gått opåaktat förbi, fast man inte riktigt fattar dess betydelse. Men det skulle man inte komma och säga borgmästarinnan, som varit i Paris, att någon anständig flicka utan vidare höll på att svimma i armarna på en sådan ökänd kvinnoförförare – – – efter en sådan dans.

Förvirrad lyfter Elsa sin lilla hand mot hjärtat, där sitta pilarna darrande fast. Hela salens blickar hänga fastnaglade vid henne, tycker hon.

Då – – – ssssssss ssssch

Något kommer plötsligt vinande ned från den lilla balkongen ovanför musikestraden, något brokigt och prasslande och oerhört. Och det skälvande och brokiga flyger som en slingrande eldorm ned genom salen och faller som en skickligt kastad lasso kring själva borgmästarinnans hals.

Stum av vrede reser hon sig, så att serpentinen – – det var naturligtvis en sådan – – rasslande faller ned kring henne, tills hon liknar en förblåst majstång. Vilda och yrvakna fantasier om bomber och bolsjeviker irra genom hennes hjärna.

Då får hon se allas blickar riktade mot balkongen.

Det oerhörda hade hänt i Åköping, det hade gäckande fallit kring själva maktens hals – – men vem vågade väl där göra det oerhörda mer än en?

Däruppe står galne Älging och alla kunna se, att han fått den lättvunna glädje, han sökt. Ty han vill, att de skola se det. Runt huvud och midja och hals är han lindad i brokiga serpentiners ormringlar. Och kring sig har han en bukett av balens sötaste flickor och ur deras händer faller ett stritt duggregn av glittrande konfetti. Mitt i högen står borgmästarens Margit och slänger en hel näve rakt i farbror stadsfiskalens nacke och sannerligen ropar inte flickungen ett gällt och strålande: Play!

Och stadsfiskalen viftar lugnt bort några röda månar, som satt sig bakom örat, och ropar ett lika muntert: Ready, till svar.

Då fylles salen av skratt och själva borgmästarinnan måste skratta med. Ty hennes Margit står ju däruppe. Och leende befriar hon sig från serpentinen, som rasslande sätter sig kvar i sidenet.

– Den Älging – – ingen kan då sätta fart på ungdomen som han, säger hon, ännu litet sötsurt till hans fru.

Och nog blir det fart alltid. En sådan fart, som det inte varit sedan den dag för tjugu år sedan, då Älging dansade på bordet mellan koppar och glas för själve den unge prinsen. På den tiden var allt han gjorde kvickt och bra.

Men nu är det inte utan, att man tycker, att backen börjar stupa utför – och i utförsbackar skall man sakta farten.

Kanske är backen för brant – – nedåt bär det i vildaste karriär, så stenar och sand ryka.

I spetsen för hela ungdomsskaran kommer Älging instormande. Och nu först börjar den rätta balen.

Alla ryckas med – – långslängan går, jazzen vaggar och hambon stampar. Nytt och gammalt om vartannat utan uppehåll och andrum.

– Se på Älging, så han dansar! Det grå håret faller oredigt ned, så att en stor, vit test plötsligt skjuter upp ur det som en kall flamma. Den vita locken hade ingen sett förut – – den var de vakna nätternas hemlighet.

Som en ung satyr hoppar han på och vid gud håller han inte själva borgmästarinnan i famnen. Och hon niger och hon skuttar och böjer sig, så att snörlivsbenen bågna som banden på ett ankare. Och sannerligen ler hon inte som hon log, innan hon var borgmästarinnan utan bara lilla fattiga Klara Olsson från Simrishamn med grop i kinden och kälkborgerlig ärelystnad.

Men mitt i valsen måste fru borgmästarinnan ta stöd och återvända till maktens stoppade länstol.

– Med patron Älging står då ingen ut att dansa – – det såg vi ju nyss på fröken Creutz, säger hon och vill med detta kokett insinuera, att det också för henne är hjärtats oro, som vållat svindeln.

Och därmed är lilla Elsas svimning legaliserad och glömd av den offentliga moralen.

– – – Och så går balen som förut, hetare och rödare än en bal i Åköping rätteligen bör vara. Och tangon blir shimmy och shimmyn blir jazz och i fonden sitta stadens tanter i fåtöljer och lagfästa det, medan de ta ihop hälen på sin strumpa.

Men den grå herrn till Älgholma står snart bortglömd och hopsjunken i skymundan och stirrar mot dörren, där en smärt, vit flicka nyss stått fastnaglad av hundratals avklädande blickar.

Och han tänker, att nu ha de väl glömt henne som han ville.

Hopkurad försvinner så galne Älging, trött som en gammal clown efter slutat nummer, in i viragubbarnas lugnvatten.

* * * * *

– – – Därute går dansen som förut. Hettan stiger, dammet ryker, färgerna blekna och grumlas. Musikanterna ryckas med, de glömma att ta ut pauserna och glasen stå uppradade bakom bastrumman.

Musiken blir till skrammel, stämmorna skära sig, vrida sig konvulsiviskt och hoppa om varann – – – musiken blir jazz. Hemgjord. Dirigenten låter helt enkelt var stämma löpa efter den andra med en halv takts intervall.

Effekten blir förfärlig – – den är nog inte värre på själva Rotonde. Och i länstolen med den hedersknypplade antimakassen sitter borgmästarinnan och talar med ännu andfådd stämma om Wagner och den moderna konsten. Ty hon tror alltjämt, att det hon hör är musik.

Men jazzen är den unga generationens dans. Med den dansar den sin tids förirrade kaos ur sinnet. Ty just så skär sig också världsmusiken, så gnisslar jordens tröga axel, så stannar allt plötsligt i dödstystnad för att åter bryta ut i helvetiskt larm. Så jäkta länder och folk och skaka och bäva, men komma ändå inte ur fläcken. Vackert är det inte, men en tidens dans på tusen dårskapers gravar.

Och den oharmoniska kakofonien, den stötvisa, enformiga negerrytmen är visst det enda, som kan söva ungdomens hjärtan till ro, den som liknar ungdomen på Mussets tid – – – tiden efter Napoleonkrigen. Det är så många illusioner, som för evigt krossats, varför skulle man ej dansa jazz?

Roligt har man nu i alla fall på balen i Åköping. Man glömmer nästan att titta ut varandra, att bliga och undra och avundas för några fattiga timmar. Och kan en jazz göra så mycket, så borde den ha fredspriset, vad man nu annars må säga om den.

– – – Bakom sina brokiga slöjors vågor gömmer den också små idyller här och där.

Där sitta två – – alldeles ensamma – – fast mitt i balsalen. Märit och Torbjörn Haller är det, och de måste böja sig mycket nära varann för att höra varandras ord. Och då snuddar hennes hår mot hans kind och det musikaliska oljudet blir ljuvare än sfärernas harmoni.

Det merkantila enväldet har Märit redan för evigt stött ifrån sig. Gång efter annan har hon avslagit en uppbjudning från det hållet.

– En lättare vrickning, försäkrar doktor Haller med spjuvern i ögat och en så lång man måste man låtsas tro, antingen man vill eller icke.

Och så smäller musiken i på nytt och de kunna fortsätta sitt långa samtal, som intet samtal är utan två människofåglars locktoner till varann en lång natt, när det tinar till vår.

Den förrädiska musiken! Rätt vad det är, tystnar den tvärt och då hörs hans röst, ensam och klar i den oväntade stillheten.

»Märit» säger den ibland och då titta de, som sitta omkring, på dem.

Ty en ungdomens fostrare säger inte ostraffat »Märit» åt vem som helst, så någon hör det.

– – – – Men en finns, som icke längre är med i leken. Det är en flicka, som sitter för sig själv i damernas toilettrum och som nu suttit där flera timmar. Det är Elsa.

Att hon får vara i fred, beror på att man har så roligt där inne, så att man till och med glömmer spegeln.

Där sitter nu Elsa framför den stora trymån och två ljus har hon tända. Vad hon ser där inne, vet ingen, som inte blickat sig själv in i ögonen några självrannsakans långsamma timmar. Så blek är dock ingen, som ser bara det hon ville se därinne.

– – – – I balsalen börjar festens fackla ryka och osa i den grådaskiga gryningsdagern, som lömskt smyger in genom gardinspringorna.

Mitt i en krets av pojkar sitter Margit halvsovande med en skolpojksmössa på nacken och låtsas knäppa på banjo med hål på silkesstrumpan. Då delar sig dansvågen och hennes mamma får syn på henne.

Myndigt reser sig fru borgmästarinnan och hennes kjol har fått våffelmönster där bak.