Part 9

– Hallå, är det fröken Grahn, ropade den och det var som om han sträckt en hjälpande hand till dem bara med det.

– Ja, ja, ropade flickorna i munnen på varandra.

Och nedför trappan kom en ung man nedrusande med håret i högan sky och rödbläck på fingrarna och störtade sig som en hök över den beskedliga Bella och tog tömmarna ur två maktlösa flickhänder.

– Kommer ni rakt och hämtar mig? frågade han därpå överraskad.

– Det är inte vi, det är Bella, sade Märit ynkligt.

Så möttes de alltså igen.

Inte var det så Märit tänkt sig den stora scenen, när hon gjorde toalett framför guvernantskupans frimärksstora trymå, där man blott såg ett öga i sänder.

Tänk, att åter mötas på detta sätt! Hon med håret vått och stripigt över ögonen och han i en gammal urblekt nattrock, med en upp- och nedvänd, slocknad pipa i mungipan!

Du, som är flicka och bara tjuguett år och har sinne för effekten och läser detta – du förstår, att ett sådant sceniskt fiasko måste djupt smärta en romantisk själ. Ända därhän, att man gör som Märit Grahn.

Den lilla modiga tös, som så käckt skrattat åt utsikten att bryta nacken av sig, tålde inte att se den minsta bit av den stora stunden gå sönder. När hon därför lämnat tyglarna i en starkare hand, slog hon plötsligt händerna för ansiktet och brast i gråt. Det var väl också spänningen, som kom efter.

Där satt nu den en gång så karska Ödelerevolutionären Märit Grahn och tjöt som ett klemigt barn utan uppehåll framför konsul Liljekvists charmanta hus, så att det blev ljusa ränder i hennes smutsiga ansikte, medan den kuvade Bella av idel underdånighet slickade askan av doktor Hallers pipa.

Men då flög pipan i gatan. Och den unge mannen stod framför kärran och räckte två långa armar i litet fransiga ärmar och två bläckstänkta händer mot flickan, som grät, medan nattrockssnodderna släpade i smutsen.

– Fröken Grahn, Märit lilla, käraste barn, låt mig lyfta er ur vagnen, bad han.

Då lät hon sig viljelöst lyftas ned och hon skrattade och grät i hans armar och hennes händer snuddade vid hans hals och inom henne steg en berusande känsla upp: Det är mycket, mycket bättre så!

Ja, den stora stunden blev större än hon någonsin tänkt sig, ty genom tårarna kunde hon tydligt läsa i hans ögon: Nu har jag dig och släpper dig aldrig mer!

Det våta håret och den skrynkliga klädningen, tror ni han såg dem? Nej, blott ett blossande flickansikte och två stora ögon av skratt och gråt, som lika tydligt som med ord sade: Du tog tömmarna av mig, du, nu får du visst ta mig också.

Och sedan han äntligen släppt ned henne, blev det att köra Bella till handlanden Gillberg, medan den gyllne ungdomen försmädligt åskådade det lärda ståndets snöpliga reträtt. Gubben hade redan en kvart stått i sin port och väntat på ekipaget och tog nu den gensträviga mjölkhästen om hand.

– Nå, hon har väl vatt sediger, frågade han liksom mera i förbigående.

– Hon – – Bella – sedig? Nej, en lättsinnigare och mera fördärvad häst har gud inte skapat, utbrast Märit förtrytsamt och berättade om alla deras missöden.

– Nå, men i alla sin dar, vad kom åt gamla kloka märrakäringen? Hon borde väl i all sin dar hoppat av sig alla stollaforer för tio år sen, utlät sig den häpne Gillberg.

Men när han så började sela av, visslade han uppklarnande och drog försiktigt fram något under ryggselen. En bit grov, hårig hästfilt, försåtligt instucken på ett särskilt kittligt och retsamt ställe i nacken.

– Har man sitt på den lelle fasingen, sade Gillberg och kunde för häpnad inte säga mer.

De tittade alla bestörta på varann. Vem kunde väl vara upphovet till detta, svarta, verkligt illvilliga dåd?

– Tacka sin godaste lycka, fröknarna, att det var gamla Bella, som gick för kärran. För annars låge ni så säkert som aldrig det vid det här laget i något dike med brutna ben, fortsatte Gillberg och gav Bella en sockerbit till tröst för att hennes dygd så orättvist blivit misskänd. – – Men den fulingen, som velat göra de snälla små fröknarna illa, han skulle ha ett gott kok stryk på Åköpings torg, så sant jag heter Gillberg. Tur, att en väl aldrig får veta, vem han är! Såna där bruka kunna hålla sig undan.

Då var det som om ett ljus plötsligt tänts i Elsas ögon – hon öppnade munnen för att säga något, men betvang sig och slöt den åter krampaktigt.

Sedan nu Bella emellertid var i gott förvar, blev det tid att tänka på flickorna. Och nu visade sig Torbjörn Haller från sin allra bästa sida.

Som en stor, snäll bror tog han hand om dem. På hans försynta ringning öppnade sig själva fru Liljekvists prydliga dörr på vid gavel som ett välvilligt Sesam och där fingo de nu låna allt, som behövdes för att i all hast snygga upp sig litet.

Där lämnade deras kavaljer dem för att springa upp till sin lya och slänga smokingen på sig.

* * * * *

Först när flickorna sålunda blivit ensamma, sade Elsa tveksamt:

– Du, Märit, jag tror jag vet, vem det var.

– Vem – – vad – – för den andra förvirrad upp. Hennes tankar voro i denna stund redan milslångt från Bellas eskapader.

– Åh, kors – – den, som ville ha Bella att skena med oss.

– Nej, vad säger du, sade Märit, plötsligt klarvaket intresserad.

– Jo, jag har mina misstankar på Jönsson, lantbrukseleven.

– Jönsson – – nej, vet du vad. Märit slog i ett flatskratt. Den där långe, sömnige räkeln som bara tänker på vällingklockan och grötfatet!

– Säg inte det. Du vet inte, du, vad som hände på vägen till Ödele när Jönsson och jag var ensamma. Han satt bredvid mig, som du såg.

– Ja, ja.

– Jag har ju länge förut märkt, att han sett på mig med särskilda blickar, som plågat mig, som om man råkat sticka fingrarna i flugpapper. Var jag än satt mig om kvällarna, nog har jag haft den där drummeln hängande över stolen, tills patron hittat på något ärende ut i stallet eller lagårn åt honom?

– Nå?

– Men han hade aldrig lyckats få mig riktigt på tu man hand – – för han är just inte vidare kvick i vändningarna av sig, som du sett. Det var inte han förresten, utan fru Älging, som hittat på, att han skulle köra för mig, bara för att hon vet, att jag inte kan tåla pojken.

– Vidare!

– Jo, han kom sig inte heller för med något, förrän vi redan sågo Ödele tak helt nära framför oss. Då stannade han hästen och försökte lägga armen kring livet på mig.

– Släpp mig, pojkvalp, skrek jag ursinnig och gav honom en örfil, så det small.

– Åhnej, min fina fröken, var lagom fin, du, som inlåter dig med patron, som tagit finheten ur fler än dig, väste han då och ögonen voro alldeles gröna under de vita borsten till ögonbryn – – Det måste vara han, som velat hämnas.

– Åh, en sådan ful fisk, utbrast Märit häpen. Du talar väl genast om det, när patron kommer hem, så får nog herr Jönsson packa sin koffert, det kan du ge dig på.

– Ja, men då måste jag också tala om, vad han sade.

– Ja, jag förstår, sade Märit förlägen. Ingen av dem hade med ett ord vidrört det sista sammanträffandet.

– Men jag kan ändå inte riktigt förstå det där med Jönsson, återtog hon efter en stunds funderande. En sådan trög tölp som han.

En plötslig, förfärlig tanke slog dem båda. En tanke, som ej ens kunde uttalas. Ty de visste båda, vems ärenden den rödhårige Jönsson brukade springa.

– Nej, nej, det kan inte vara möjligt, utropade de båda på en gång.

Men vad det var, som var så omöjligt och vansinnigt, det ville ingen av dem uttala. Misstanken var alltför förfärlig att fullföljas.

Under tystnad fortsatte de därför sin toilett. Den var snart gjord.

En kort, bestämd knackning på dörren sade dem, att även deras kavaljer var klar. Han tog nu åter hand om dem på sitt lugna, trygga sätt, och hade ej nog starka ord för sin förtrytelse över patron Svenssons oförsiktighet att skicka dem ensamma in till staden.

Vad det kändes ljuvt och varmt och tryggt i hjärtat, tyckte Märit, att få ställa sig under någons skydd mot allt, som makten hade och var penningstint och bondedrygt och värderade allt efter hästkrafter och markegångstaxa.

Men pliktskyldigast fick hon honom till slut att lova, att han ej skulle skaffa sig något obehag för deras skull.

Och så susade de i väg i bil till »Enigheten», där de åstadkommo stor och berättigad uppståndelse bland de feta herrgårdskamparna utanför den stora trälåda, som visade sig vara de eniga systrarnas och brödernas hemvist.

I förbifarten tyckte sig Märit uppfånga en skymt av något, som liknade Axels gråa livré och långa fölansikte, men tänkte, att hon måste ha sett fel och glömde därför snart bort saken.

De voro sena, så att när de kommo in, höllo lamporna redan på att släckas. Med något besvär fingo de reda på sina platser och så gick ridån upp.

Det var »Pygmalion» och ett av de bättre landsortssällskapen. Och visserligen stod möbelhandlare Östergrens vitlackerade soffa ena gången i vänstra hörnet och var arbetsrum och nästa akt i högra och var salong för att dessemellan stå mitt i fonden och försöka se ogenerad ut och vara en parksoffa.

Men Shaw lekte och gnistrade och log och drev med kälkborgarmoralen och snusförnuftet, så att Åköpings massiva sidenstass gick i vågor av oförstående och ogillande.

– Vad är det här för nåt, Teodard; jag trodde, att det var nåt historiskt, sade konsulinnan Ström bakom dem. Pygmalion, var det inte nån prins, som blev vansinnig?

– – – Först under mellanakten kunde flickorna närmare se sig omkring.

Det tempel, där det husvilla Talia fick inackordera sig vid sina glesa besök i Åköping, var av klimatet och målarmästare Stridsberg i förening dekorerat med fuktfläckar och eldröda rosenkvastar med ärggröna blad i en futuristisk blandning. Det stora, kalla, kala rummet luktade skuros och kaffe. Bakom kulisserna fingo damerna kläda om sig i styrelserummet, som var det varmaste. Alltför överraskad blev därför inte logens ordförande, om han då och då i sin låda fann en lockig Gretchenfläta eller ett läppstift.

Någon lutning på golvet kunde det ju inte bli tal om. Man påstod därför, att biljettförsäljaren var mutad för att inte telegrafisten fröken Sundgren skulle få någon plats längre fram än på tionde bänk, ty hon var sex alnar och en tvärhand och nyttjade ännu hårvalk.

Hade kulisserna stundom blivit försenade, hade man ingen annan råd än att langa in dem på scenen över publikens huvuden. Åköpingsborna fingo därför ofta göra den nyttiga reflexionen, att även det grannaste pappersslott måste ha ribbor i ryggen för att inte falla omkull.

Sedan flickorna fått lokalen klar för sig, började de mönstra publiken.

Första bänk på parkett, som i garnisonsstäder plägar besättas av de yngsta löjtnanterna, hade här beslagtagits av det mera merkantila elementet. Främst i deras led upptäckte Märit handlanden Gillbergs förste expedit, som med bena ända ned på ryggraden kliade sig i örat, för att lillfingersdiamanten skulle blixtra.

Därnäst kommo stadens pampar med barn och blomma, borgmästarens, stadsfiskalens, stadsläkarens och rådman Lundbergs, vilkas platser av gammal hävd på förhand reserverats åt dem.

Ringde någon sålunda och ville ha andra bänk, svarades det:

– Ja, si det beror på om ifall att fru Lundberg kan gå i kväll, för si hon har fått ny jungfru.

Tredje bänken var tydligen herrgårdsbänken. Feta, dryga lantpatroner med ännu drygare fruar. Som typen var välbekant för flickorna, halkade de likgiltigt över denna bänk med blicken och ämnade just övergå till nästa – – då – –

– Men Märit då, utbrast Elsa häftigt och nöp sin kamrat i armen. Är det inte fru Älging, som sitter där borta?

– Var?

– Bredvid herrn med bonjouren och bruna skorna.

– Nej – – jo – kanske. Och den bredvid? Ser jag rätt, är det inte Hedvigs bruna med sammetsbandet kring halsen bredvid?

– Och fru Nybergs blå med bårderna?

– Och herr Nyberg och Johansson i stärkkrage?

– Vad i all sin dag skall detta betyda? Utan att vi haft en aning om det. Det är ju en hel sammansvärjning.

Mer hunno inte flickorna fundera ut, ty mellanakten var slut och folket strömmade in.

Men nästa mellanakt reste sig hela Ödelesidan och gick ut i »byffén» för att dricka sockerdricka.

– Kom, så gå vi också, föreslog Elsa.

– Vad står på? sade Torbjörn Haller.

– En komplott av de sammansvurna makterna, svarade Märit.

Och så gingo de ut och deras kavaljer följde dem förvånad.

Nästan hela publiken hade under denna mellanakt lämnat salongen, ty i brist på takfläkt, hade man helt enkelt ställt till med ett hejdundrande korsdrag. Det dröjde därför en stund, innan flickorna upptäckte dem de sökte.

– Vi gå fram och hälsa, avgjorde Märit.

– Nej, nej, vi låtsas om ingenting, sade Elsa förskräckt. Det ligger bestämt något under det här.

– Jaså, desto större skäl för oss att ta reda på det.

– Går ni med dit bort, doktor Haller?

– Tack, jag tror jag föredrar att röka ut min cigarr i stället.

– Då träffas vi därinne sedan.

Varpå flickorna lämnade honom och gingo mot gruppen vid serveringsdisken.

– Nej, se, äro fröknarna också här? hälsade fru Älging så förvånad, som om det inte varit hon själv, utan hustomten på Älgholma, som samma dag ordnat med Elsas skjuts.

Märit låtsade inte höra, utan vände sig till Hedvig.

– Nej, se, Hedvig, sade hon förvånad. Inte ett ord nämnde du om någon teaterfärd, när vi berättade, att vi tänkte fara.

– Ja – – se – – se – – det var ingenting bestämt då än, sade Hedvig med alla spår till en tydlig förvirring och tydde sig till fru Nyberg, som en skrämd kyckling till hönan, varpå hon kastade en gåtfull och ogillande blick på de båda flickorna, medan det svarta sammetsbandet över hennes magra strupe höjdes och sänktes, som om hon med möda sväljt något.

Från henne såg Märit bort till Johansson, vilkens stora öron hastigt rödfärgades och rörde sig upp och ned, ett tydligt tecken till någon sorts oangenäm själsrörelse hos den lycklige äkta mannen in spe.

– Vi ha tagit ett rum på hotellet för omklädning, fortfor fru Älging sötsurt. Jag _räknar_ på, att fröknarna söka upp oss där efter teatern.

Varpå fru Älging med ett nådigt leende tillkännagav, att audiensen var slut och frasade bort med sin stab.

Med häpna blickar sågo flickorna efter dem. Vad skulle nu detta betyda? Den tillfälliga sympati och det medlidande Märit ofta känt för »galne Älgings» fru försvann som en rök för dessa kalla och högmodiga blickar och dessa betydelselösa ord, som tycktes gömma på en dold spets. Åter flög den vansinniga misstanken om deras färd in till staden genom hennes hjärna, men hon slog bort den med våld. En sådan tanke hör till dem, som olösta _måste_ gömmas och glömmas för att mänsklig samvaro skall vara möjlig.

– Då har du allt räknat fel, gamla skallerorm, sade hon endast med äkta backfischförbittring.

– Ack, Märit, du vet inte, vad det betyder för mig, när fru Älging _räknar_ på något, kved Elsa. Gör jag inte alldeles, som hon vill, så betyder det onåd och vantrevnad och strumpstoppning och anmärkningar i barnens närvaro i oändlighet. Naturligtvis bör man lyda sin »matmor», men hon har ett sätt, att säga det på, som kan göra en galen. Låt oss för guds skull gå till hotellet.

– Men vad kan hon vilja oss?

– Låt se, – jo, nu har jag det. Hon vill bestämt, att vi skola supera med dem efteråt – – de bruka visst alltid göra det, när de äro inne i staden. Förmodligen anser hon det anständigare än att gå ut med en ung man. Kanske menade hon att se vänlig ut, det är ibland så svårt att se skillnaden.

– Ja, i så fall gör jag det för din skull.

– – – Det var inte utan, att Märit ångrade sitt löfte efteråt. När de nu för en gångs skull sluppit lös en smula, borde de ju utnyttjat tillfället.

Men Elsas rörande blickar bevekte henne till ståndaktighet.

Det blev därför ett farväl för kvällen genast efter teaterns slut mellan de två, som alltjämt buro på så många outtalade frågor och svar och besvikelsen stod tydligt målad i den unge mannens ansikte.

– Vi få väl gå till berget en dag och se efter, om det står kvar, nickade Märit tröstande med ett mjukt leende över detta »vi», som innebar mer än orden. Och försvann därpå genom hotellets dörr.

* * * * *

Efter något letande funno de rummet, där Ödelelaget lagt av sina ytterkläder. Ingen människa fanns i rummet, men på toilettbordet låg fru Älgings pudervippa och spred en vissen och söt doft.

Den vackra myten om »supén» hade nu hunnit bli verklighet för flickorna, och muntert gjorde de sig i ordning att gå ned i matsalen, för att där leta upp Ödeleborna.

Deras ansikten lyste och blossade, de voro som två slokande blommor efter ett sommarregn. Ack, man begär så litet, när man bara är en fattig Veronica i kanten på gräsmattan, där det sällan vattnas.

Pratande i munnen på varandra togo de trappan i några skutt och stodo så andfådda och skrattande i matsalen.

Det gick som en frisk fläkt genom det kvava, trånga rummet, som luktade inpyrt matos och restaurantflott. Själva stadsläkaren, stadens vivör, vände sina blickar från fröken Selmas genombrutna drivhusbarm och själva gamle provisorn, stadens ungkarl, sin från den saftiga biffen.

Men längst borta i en vrå satt Ödelelaget förskansat i sin vrå som i en väl murad fästning och inväntade flickorna med kylig tystnad och förlägna blickar.

Tills fru Älgings hårda stämma höjde sig som en smattrande trumpetfanfar, som gav eko i hela rummet:

– Se där ha vi fröknarna – – – ja, jag ville bara säga det, att det är bäst att ni genast åka hem med vår vagn nu, ty jungfrurna ha fått ledigt i kväll. Vi ta väl bil i natt. Se till, att Sten inte sparkar av sig, fröken Elsa, och sköt om huset väl! God natt, god natt.

Salvan träffade oförberett.

Snopna, med brännande kinder och sänkta huvuden smögo sig de två flickorna ut ur matsalen i ett snöpligt återtåg.

Hela det flottiga rummet hånlog med ens uppkomlingsrikt och fett åt dem, själva fröken Selma var en drottning av Saba mot dem och den inbitne provisorn högg kallt med gula tänder in på den blodiga biffsteken.

Först i avklädningsrummet hämtade de sig något så när från sin bestörtning.

Avsnoppade, hemskickade som två barnjungfrur i hela matsalens åsyn! Var det en medveten hämnd, så var den både lumpen och dum.

– Åh, Elsa, Elsa, kunde ej Märit undgå att säga. Att tänka sig, att vi nu i stället kunde suttit vid det bästa bordet med Torbjörn Haller! Sida vid sida med detta bondhögfärdiga sällskap.

– Ja, men vem kunde ana något sådant? – Den blida Elsa var som förvandlad. – Det är naturligtvis inte för att de inte bjödo på supé – det ha de ju ingen skyldighet till. Men, sättet, sättet! Först kalla in oss, så skicka bort oss som olydiga barn. Som om ej både du och jag varit ute i världen mycket mer än de.

– Detta hade aldrig hänt, om patron Älging hade varit med, måste Märit tillstå. Inte heller förresten, om gamle patron vetat det. Sådan är han dock inte.

– Måtte hon ej få ångra det en dag. – Elsa sade ej vem hon menade, men det behövdes ej heller. Men hennes ögon hade fått ett alldeles nytt uttryck. Ett uttryck, som man ej skulle ha väntat sig i dessa milda ögon med en duvas blidhet i.

– Elsa, Elsa, gör ingenting, som du får ångra. Snart fara vi ju härifrån, både du och jag. Tag det humoristiskt, det gör jag.

– Ja, du har det inte heller som jag.

Och förbittringen i de blå ögonen falnade ned till något, som liknade ångest och förvirring.

– – – Då öppnades dörren plötsligt och in steg Hedvig, ovanligt beslutsam och kavat och i hennes spår Johansson, förlägen och vänlig.

– Ni ha väl ej sagt till Lindström än? Ni få god plats i droskan med Johansson och mig.

– Skall ni också fara hem?

– Ja, det kan inte tusan begripa sig på fru Älgings alla schåser, muttrade Johansson godmodigt. Det var förstås hon, som ordnade och grejade med alltihop och skulle _ni_ vara med om supén, så kom _hon_ då inte, gick hon på i telefon.

– Jamen, Johansson, det skulle du ju inte säja, invände Hedvig svagt.

– Jag säjer vad fadren jag vill och frågar inte den där fina frun. Jag vet själv, vad det vill säja att petas så där.

– Ja, det var förfärligt dumt, medgav Hedvig. Själv begrep jag det inte, förrän jag såg, att ni blev ledsna.

– Då sade Hedvig och jag adjö, bekräftade Johansson.

– Nu far ni i stället hem med oss till Ödele och där skall ni få en riktigt bra supé, så sant Hedvig har källaren full av fina burkar.

Det var märkvärdigt, vad hon blivit käck och flickaktig med en gång under Johanssons breda hand, den Hedvig! Sina klädningar sydde hon numera i stan och nästan aldrig bad hon någon ursäkta det.

Och Johansson, såg han inte så ståtlig och reputerlig ut som trots någon agronom, när han vid högtidliga tillfällen med lindade ben red upp till Ödele trappa, likt en riddare till sin brud.

Den sena kärleken hade märkvärdigt förskönat dessa båda till det yttre. Den ärliga näven och det trofasta sinnet hade de kvar.

Båda hade blivit så kuschade och klappade på axeln i sin dar, att det kändes förunderligt härligt att blicka sig till självförtroende i en annans beundrande ögon.

– Då far vi då, sade Johansson, i det han beskäftigt pälsade på dem alla.

– Tack, Hedvig, att du kom med oss, sade Märit och kramade hennes arm, du har alltid varit en hederspascha.

Och så satte de sig upp och foro i ståtlig karriär efter parhästar hem till Ödele, medan mjölkhästen sov ut sin ungdomsyra i handlanden Gillbergs stall.

NIONDE KAPITLET.

Om en bal i Åköping och om det oerhörda

Märit hade ej bedömt gamle patron alldeles orätt.

När han hörde talas om den misslyckade komplotten, blev han på allvar ond.

– Förbannade fruntimmersgriller, röt han. Börjar hon nu igen med sina interiörer eller vad det heter, den där nådiga frun på Älgholma, för att förstöra grannsämjan i Ödele? Men se, det skall hon allt få se, att gamle patron är styvare att sinka ihop, än hon att slå sönder.

– Här har aldrig varit brukligt förr att skilja på folk och folk, när man varit inne i staden tillsammans, fortfor han älskvärt, vänd till Märit, som hastigt svalde ett leende vid tanken på att den tvivelaktiga vänligheten var uppriktigt menad.

Någon tid bortåt gick sedan Ödelepatron omkring som den personifierade mystiken med strängt hopknipen mun och godmodigt plirande ögon och gnolade på en melodi, som skulle vara Sköna Helena, ty det var det äventyrligaste patronen visste.

– Pappa ser ut som en låst sparbössa, klagade Lillan.

Men till slut låstes bössan upp och den stora hemligheten ramlade skramlande ut.

Det skulle bli »slädparti» per hjuldon från alla de stora gårdarna i trakten in till Åköpings musiksällskap med supé efteråt.

– Och det skall bli en supé, det, skroderade gamle patron, ingen sån där fruntimmerslappskojs med teblask och pytt i panna. Och ni, flickor skall vara hedersgäster, ja, det skall ni, ta mig katten, och fru Älging skall vara värdinna.

De följande dagarna röt och mullrade gamle patron utan uppehåll i telefonen, excercerade med Hedvig, Märit och barnen och for hit och dit med sin gula gigg, så dammet rök långa vägar.

Så kom då den utsatta lördagen. Med en bländande, silverblank februarisol, som framåt kvällen mognade i rött och göt en hektisk rodnad över Anebys branter.

På Ödele trappa stod Märit färdigklädd och väntade på vagnen. Ett återsken av himlens rodnad steg upp på hennes kinder, när hon såg bortemot bergets svarta branter. Hon såg så ung och vårvinterspäd ut, där hon stod överst på den höga trappan.

Nu körde ekipaget från Älgholma dånande runt hörnet. Denna gång var det ingen avdankad rapphöna med Jönsson på kuskbocken.

I »sjuglasvagn» sutto fru Älging och Elsa med ett osynligt svärd sig emellan, medan patronen fin och putsad satt på baksätet med sin gråa hatt på knäna och sitt allra mångtydigaste leende i mungiporna. På kuskbocken tronade gamle Lindström stel och rödnäst i sitt nötta, mörkblå livré.

Full parad alltså, om den också hade mer av begravnings- än festprägel.

– Nå, var är ynglingen Jönsson? frågade patron Svensson.

– Herr Jönsson har fått sluta på Älgholma, kom det dovt från det mäktiga hörnet i den öppna sjuglasvagnen.

– Det var rätt åt den svinpälsen, tyckte patron Svensson med sin vanliga uppriktighet.