Part 3

— Jag blev uppehållen på en audiens hos registratorn vid postverkets avdelning för inkommande paketförsändelser, ursäktade sig Corpwieth. Han såg sig omkring med sökande uppmärksamhet. — Här tycks hela fruktbörsen stämt möte.

— Ja, kommersen går förträffligt, svarade Bergdahl, men konkurrensen är hård.

Det rådde verkligen ett stimmande liv mellan de rikt besatta borden. De besökande trängdes kring de olika stånden, prövade och granskade, undersökte med kännarmin sina specialiteter och drevo vidare. Här och där syntes diskuterande grupper. Det var utställare som avhandlade egna och andras produkter med sakkunnig iver. Genom salen stod en frisk, obestämbar doft av virke, av blommor och syrliga safter. Det steg till en symfoni av växlande luktförnimmelser, som virvlade om i rika harmonier, andades med luftdraget från de öppna dörrarna och flöt ut i en lovsång över sol och gröda, bugnande marker och frukttyngda träd och naturens stora, tysta arbete i varma sommardagar och fuktiga nätter... Sorlet över salen var så starkt att man med möda kunde göra sig hörd.

Corpwieth lät sig föras genom mängden. Han tycktes icke ägna utställningen någon större uppmärksamhet; han överfor de mötandes ansikten med snabbt forskande blickar. Slutligen stannade de långt framme i salen, där även kollektionen från Himmelviken skymtade på en framskjuten plats. En högrest herre, ögonskenligen en lantman av herremannaklassen, stod lutad över den. Han hade en kort pipsnugga i munnen, ehuru han icke rökte. Det var förbjudet.

— Snuggan! viskade Corpwieth hastigt och fäste Bergdahls uppmärksamhet på mannen. — Känner du honom?

— Det är min farligaste medtävlare, godsägare Hallander från Frostkulla. Han tävlar med mig i päronavdelningen. Han är en av våra främsta fruktodlare.

— Jag ville gärna göra hans bekantskap.

Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths infall begynte mot hans vilja att intressera honom.

Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på, medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro, men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —

Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att hälsa på en bekant.

— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande sällskapstalanger.

Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.

På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i ögonen, sade han.

V.

Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken. Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba steg, som slogo lustigt mot asfalten.

Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot stenläggningen. Han smålog för sig själv.

Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men Corpwieth hejdade honom.

— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte är hemma?

Han ringde på klockan, länge och eftertryckligt. Ingen öppnade.

Med ens tycktes han få en idé.

— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås, att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma sin egen hemma. Vi får försöka.

Han tog fram sina nycklar och prövade dem, men ingen passade.

— Nu är det godsägarens tur.

Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men Corpwieth förekom honom.

— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.

Godsägaren drog upp knippan och Corpwieth undersökte den noga.

— Denna ser ut att passa, sade han och visade på nyckelhålet.

Det ryckte till i godsägarens ansikte, men han fann sig omedelbart och stack nyckeln i låset. Han vred den försiktigt fram och tillbaka.

— Den öppnar inte, sade han med en lätt svävning på rösten.

Men Corpwieth hade redan med ett hastigt ryck tryckt in nyckeln ända till skaftet och förde den runt.

— Vi har tur, anmärkte han lugnt.

Hallander steg först in och Corpwieth följde efter honom.

— Din dörrmatta är inte av det mjukaste slaget, vände han sig till Bergdahl och tog upp en grå pappskiva som han flyktigt höll mot ljuset. — Men den fyller sin uppgift. Han ställde skivan mot dörren.

De tre herrarna stego in i Bergdahls arbetsrum. Godsägaren såg sig omkring.

— Du bor trevligt!

— Gör ni den iakttagelsen först nu? inföll Corpwieth spetsigt.

Det slog en vass glimt i godsägarens blick.

— Jag har inte sett Bergdahls hem förut, sade han hastigt.

— Nej, när ni var här sist var det visst för skumt.

Hallander mörknade över hela ansiktet. Hans stämma lät grumlig när han svarade.

— Vad menar ni, herr Corpwieth? Ert skämt blir väl påträngande.

— Ja, du misstar dig, Corpwieth, inföll Bergdahl, uppenbart besvärad av situationen.

— Herr Hallander är verkligen första gången hemma hos mig.

— Så gör mig då tjänsten att betrakta din gäst litet närmare, genmälde Corpwieth. — Din städerskas signalement på vattenledningsingenjören har en förvånansvärt trogen förebild i herr godsägaren.

Hallander sprang upp.

— Ni menar? — skall det vara en beskyllning?

— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth pekade på klackmärkena under fönstret.

— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv, ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas garderob.

Corpwieth bad Bergdahl hämta pappskivan från tamburen.

— Det vittnesbördet kan ni inte jäva. Ni satte det själv när ni kom.

Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa, sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma spikar, samma slitning baktill på vardera.

— Det passar alltför väl.

— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag rummet. Bergdahl — du kan välja.

Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av kränkt värdighet.

— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det första städerskans vittnesmål —

— Det har jag inte hört.

— Vill ni att vi skall kalla på henne?

Hallander gjorde en avvärjande åtbörd.

— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt, ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem? — ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.

Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin nyckelknippa och lade den på bordet.

— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade han undvikande.

— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.

Godsägaren tog sig över pannan. Han tycktes tveka om vad han borde göra.

— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.

— Ni har kanske funnit den?

— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla "Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.

— Och detta skulle jag utfört? — Godsägaren dröjde med frågan.

— Ni tvekade ej att begagna er av tillfället för att göra er av med er värsta konkurrent. Sjukdomen stod beskriven i "Zeitschrift für Pflanzenkrankheiten" i våras — ni ser att jag tilltror er vetenskapliga aspirationer. Samtidigt tillkännagavs att svampkulturer för intresserade forskare tiilhandahöllos på försöksanstalten i Lichterwalde. Ni har följt anvisningen; ert namn jämte er beställning skall säkert återfinnas i anstaltens böcker. Och behäftade med denna sjukdom hade Bergdahls päron icke blott uteslutits från utställningen; hela hans trädgård hade troligen fått skatta åt förgängelsen för att tillintetgöra smittämnet. Några andra utvägar äro tyvärr inte ännu vetenskapen bekanta.

Bergdahl ryste. — Vilken utstuderad nedrighet! Jag har svårt att tro att en man som du verkligen lånat sig till ett så uselt knep.

Hallander hade satt sig. Han sjönk ihop så att hans tunga kropp nästan föll över stolen. Han andades häftigt och det ryckte kring munvinklarna. Hans hand for nervöst fram och tillbaka över skägget. Han kämpade synbart en hård kamp med sig själv. Plötsligt brast det lös:

— Det är tyvärr sant, alltsammans är just som han säger. Det tjänar till ingenting att neka eftersom han listat ut det, fastän gud vet hur — jag tyckte allt var så skickligt uttänkt. Jag tog verkligen nyckeln, jag trängde mig in här och jag satte med ett snitt svampen in i päronet. Men då du nu känner verkliga förhållandet skall du också höra orsaken. Du vet att jag i många år varit en intresserad fruktodlare, särskilt hängiven arbetet på förädlingen av våra egna inhemska fruktslag. Det var alltid min dröm att kunna alstra ett fullgott inhemskt päron, förmöget att åtminstone i den husliga ekonomin kunna upptaga tävlan med de utländska, dyrare sorterna. Jag skulle givit det mitt namn liksom jag givit det mitt arbete. Men experimenten blevo mig för dyrbara. Frostkulla kunde ej bära dem. Min far som understött mig år efter år ville inte längre. Det gällde för mig att avstå eller segra. Redan i fjol trodde jag mig stå vid målet. Då kom du mig i vägen. Det fick ej upprepas i år. Kunde jag ej nu övertyga min far om att min väg var den rätta, tog han säkert sin hand ifrån mig. Utan honom kunde jag ej hållas upprätt. Jag hade fått gå från Frostkulla. Och vad det betyder vet bara den som vuxit sig fast vid jorden i kärlek och arbete, som sett mullen gro under sina händers verk och träden bära frukt och förädlas. Det var min sista utväg. Det hade blivit en trolöshet ändå — fast på annat sätt — mot mig själv —

Hallander strök sig över ögonen och steg upp. Han syntes lättad.

— Jag har handlat illa och ber dig härmed om tillgift. Nu anmäler jag saken för utställningskommittén.

Det kom något manligt fattat över honom i hans beslut, han liksom växte i sin resignation. Han var nog ingen vanlig lycksökare.

Bergdahl satt stum, men Corpwieth höll godsägaren tillbaka.

— Ett ögonblick! Ni har begått en låghet, men en låghet som har ett starkt tycke av en obetänksamhet. Ert straff har ni förtjänat. Men saken blir inte bättre av att ni anmäler er för kommittén. Ni ger er blott själv till spillo utan att gagna varken uppgiften eller vår vän som ni förorättat. Han har krav på upprättelse, men också endast han. Jag vet inte hur han ser saken, men jag inser ej varför vi inte skulle kunna göra upp vårt mellanhavande mellan oss. Ert syfte har varit lovligt — min vän är säkert den första att erkänna det — men edra medel ha varit förkastliga. Ni bör ej vinna framgång med dem. Bergdahls kollektion är redan ställd utom tävlan — han kan under inga omständigheter få priset. Det tillhör er och därmed, som jag hoppas, er fars fortsatta understöd. Men därefter lämnar ni Bergdahl fältet fritt. Ni arbetar vidare på de uppgifter ni åsatt er, söker er ärligt och oförtrutet fram på de vägar som redan lett så långt mot målet — men för sakens skull, inte för er egen fåfänga. Ni deltar så att säga i spurten, men blott i det tysta. Kommer ni först fram — jag antar dock att vännen Bergdahl inte skall göra er segern alltför lätt, men möjligheten är ju onekligen där — ja, då får ni återgälda den uppoffring han gör er nu. Det första inhemska päronet av högsta klass, vare sig det kommer från er eller från honom, skall bära namn efter hans possession. Himmelvikpäron! Redan namnet lovar seger.

— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och såg frågande från den ena till den andra.

Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans goda hjärtelag segrade.

— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.

Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth sände en lång blick efter honom.

— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet. Klackarna ha ynglat.

Han pekade på spåren som nu tydligt nog visade vägen bort till dörren.

— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.

— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela fruktodlargillet?

Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv, med sitt älsklingscitat från Fröding:

"Det kan en väl önska, men djävlar anamma, det gör väl detsamma, en föds och föröds, tills en dör. Till gården hör husan och katten och kusken, men slusken, men slusken, och tjuven, är jämt utanför."

— Poesien har läkdom för alla sår, smålog Corpwieth.

Bergdahl var lätt försonad.

VI.

En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo tillsammans dygnets händelser.

— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du egentligen lösningen på den här konstiga historien?

— Det var klackarna... sade Corpwieth med ett undertryckt skratt.

— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart. Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.

— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de skulle finnas.

Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.

— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket gällde din päronkorg.

— Men hur i vida världen kunde du ana dig till vad han ville med den?

Corpwieth tog fram ett litet brunt föremål ur sin börs.

— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper. Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —

Han visade på bordet där han placerat den skämda frukten.

— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare. Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna...

— Klackarna?

— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne till.

Bergdahl tryckte vännens hand, icke utan beundran.

— Du är en mästare. Så enkelt var alltså det hela.

— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.

Han tömde sitt glas, reste sig och såg på klockan.

— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till biblioteket.

DEN STULNA KORSETTEN

Mitt namn är Pettersson, sade det knubbiga, friserade, tvättade och parfymerade väsen som svävade in i rummet. Adolf V. Pettersson. Som ni naturligtvis vet, är jag direktör för Aktiebolaget Nationella Korsettfabriken.

— Naturligtvis, svarade den sålunda interpellerade, och hans ansikte röjde en oförställd glädje att göra denna bekantskap.

Detta ansikte tillhörde, som läsaren redan gissat, herr Corpwieth, och scenen var hans lilla men trevna arbetsrum i övre våningen av den vackra, en berömd vetenskapsman tillhöriga villa, som mot en fond av mörka granar reser sina vita murar — var? ja, det skola vi icke förråda.

Rummet fick sitt ljus genom ett stort, mot söder vettande fönster. Ingångsdörren befann sig på den motsatta väggen, så att en inträdande person genast vid sin entré hade ljuset i ansiktet. Vestra långväggen täcktes från golv till tak av bokhyllor, på vilka särskilt litteraturen i herr Corpwieths fack var rikt representerad. Här saknades varken doktor Watsons samlade arbeten i praktband eller de kompletta serierna av Nordiska förlagets och Dahlberg & C:os detektivnoveller lika litet som de utkomna 19 delarna av den inhemska serien Moderna detektivromaner, östra långväggen smyckades av smakfullt inramade porträtt av ett antal av herr Corpwieths kolleger och klienter, de flesta med dedikation. En hedersplats intogs av en fotografi med Sherlock Holmes' markerade drag och försedd med den smickrande påskriften: "kollegialt från William Larsson".

— Var god och tag plats, sade herr Corpwieth med den älskvärda gest, som han lärt sig vid sina besök på högsvenska avdelningens komediföreställningar.

Direktör Adolf V. Pettersson sjönk behagfullt ned i Liberty-klubbstolen vid skrivbordets kortända. Varje hans rörelse visade, att han gjort det till en plikt att utföra allt med märkbart behag.

— Jo, sade han, det har hänt mig något fasansfullt. Jag brukar verkligen inte eljes begå den indiskretionen att göra besök klockan tio på morgonen, inte ens affärsbesök, men om ni visste vad som hänt mig! Ni kan inte ens ana vilket slag som drabbade mig för en knapp timme sedan. Det vill säga, det var då jag upptäckte min olycka. Tänk er det värsta! Jag besvär er att försöka tänka er det allra värsta!

Direktören suckade djupt.

— Med största nöje! sade herr Corpwieth förekommande som alltid. Tänk om ni emellertid skulle ge mig en vink om vad som tilläventyrs passerat?

— Tilläventyrs!... Ja, det är visst bäst att jag börjar från början, så får ni själv se.

Direktören klarade sin stämma, ställde in den i rätta tonläget och började med flöjtlika toner sin framställning.

— Som sagt, jag är högsta chef för det företag jag redan haft äran nämna. Jag tilllägger, att jag inte endast är affärsman. I vårt fack är det inte nog att köpa eller producera till ett visst pris och sedan sälja med så och så stor avance — det kräves smak, takt, delikatess, urskiljning, fantasi, med ett ord: man måste vara konstnär. Människorna äro antingen produktiva eller reproduktiva. Jag tror mig kunna räkna mig till den förra kategorin.

Direktör Pettersson tystnade for att avvakta herr Corpwieths instämmande. Herr Corpwieth bugade gillande. Direktören fortsatte.

— Betänk blott, näst linnefabrikanten är det korsettkonstruktören som kommer kvinnorna närmast — ah! — och medan den förra blott höljer dem med ett stycke stoff som mycket väl kunde vara borta, så har den senare den nobla och, vågar jag säga, den ansvarsfulla uppgiften att skapa. Jag skapar form, ja former. Jag avslutar och fulländar naturens stundom något summariska verk. Jag betonar och framhäver vad som redan föreligger i skön avrundning och placerar i-prickarna på rätta stället.

Direktör Pettersson log ett drömmande, inåtvänt leende. Efter denna tribut åt de visioner, vilka tydligen svävade förbi hans inre öga, fortfor han, och det låg nu ett stänk av melankoli i hans klara stämma.

— Men ingen är profet i sitt fädernesland. Det vill säga, jag är nog profet, en ganska stor profet, men — en lätt rodnad färgade hans rosiga kinder — mest i landsorten. På landet, i Jyväskylä, bakom Kuopio, i Peräseinäjoki, i Borgå o.s.v. sälja vi årligen 14000 stycken av vår inhemska patenterade National-Aino-korsett. I Helsingfors däremot gingo senaste år endast 14 stycken. Vilket vittnesbörd om Helsingforsdamernas förvända smak! Men det måste bli en ändring!

Röstens plötsliga falsettklang förrådde verklig sinnesrörelse.

— En ändring måste ske, Helsingfors måste erövras!

— Ni koncipierade en plan, sade herr Corpwieth skarpsinnigt, och nu har det inträffat något, som håller på att äventyra framgången?

— Precis. Just så. Ni har träffat affärens kärnpukt: jag koncipierade. Jag uppfann — inventerade — en korsett, ett mästerverk, det vågar jag påstå, ett under av fyndighet, omotståndligt, epokgörande, fenomenalt. Huvudstaden var redan min. Och nu är mästerverket borta, och frukten av ett helt års intellektuellt arbete förspilld!

Direktör Pettersson jagade med en elegant åtbörd bort skuggorna, som lägrat sig på hans släta panna.