Part 4

— Men det är inte endast Helsingfors jag tänkte på, fortsatte han därpå, mina vyer hade större vidd än så. Jag hade också ämnat lägga an på export av min kreation. Min vän, attaché Lindhströöm vid svenska legationen, en charmant person, har bestämt lovat lägga hela sitt inflytande i vågskålen för att skaffa mig korsettleveransen till svenska arméns löjtnantskår. Allt i allt hade den inhemska och utländska avsättningen givit mig en säker vinst av c. 10,000 mark årligen under 10 à 15 års tid. Det är således lågt räknat 100,000 mark jag gått miste om — frånsett alldeles äran — genom att mitt verk berövats mig i fulländningens ögonblick! Vad är att göra?

Direktör Pettersson vred sina händer med grace.

— Jag antar, att saken är mycket enkel, sade herr Corpwieth, uppmuntrande honom med den välvilja som i så hög grad utmärker honom. För det första: vilken är, med ett par ord sagt, den avgörande principen i er uppfinning? För det andra: var och under vilka omständigheter har ni förvarat det kostbara föremålet? För det tredje: vilken av edra konkurrenter — ty en man som ni har naturligtvis både konkurrenter och avundsmän — kan speciellt antas ha intresserat sig för uppfinningen? Jag antar, att ni inte varit förbehållsammare än omständigheterna krävt, och att ett och varje sipprat ut?

— Naturligtvis har en man som jag en massa konkurrenter, alla de stora utländska firmor som göra affärer på Finland i samma bransch, och alltför hemlighetsfull har jag inte varit. Ni förstår, fantasin verkar, och man måste ibland ge den utlopp också i ord; det är så skönt att prata. Men hemligheten med själva principen har jag bevarat i djupet av mitt bröst. Idén fick jag i Brera-muséet i Milano, dit jag kommit på en av de estetiska studieresor som jag årligen företar för att samla inspiration. Längst bort i korridoren låg ett litet, ensligt kabinett. Dit styrde jag mina steg, livad av en manande röst i mitt inre. På ena sidan hängde en madonna ur Bellinis skola, mittemot en riddare av Cranach. Riddarens harnesk och jungfruns livstycke ingingo en harmonisk förening i min fantasi, och principen för min uppfinning framstod för mig i bländande klarhet. Efter närmare ett års träget arbete fann jag den tillfredsställande tekniska lösningen av problemet: planchetter av amerikanskt ejderdunsstål i följande nya arrangemang: en stomme av...

Herr Corpwieth log.

— Tack, sade han. Jag vet antagligen redan allt vad jag behöver veta om konstruktionen. Idén kan således koncentreras i ordet "metall"?

— Ja, amerikanskt ejderdunsstål, mjukt som dun, lätt som en snöflinga. I ett nytt arrangemang. Det är något avgjort revolutionerande.

— Förträffligt. Och förvaringsplatsen?

— Mitt kontor i Lundqvist'ska affärspalatset. Inre rummet, där jag i regeln vistas hela dagen. Där låg det första färdiga exemplaret, urmodellen, placeradt i den slipade kristallkål, i vilken jag brukar förvara rosorna som jag får; den råkade stå tom.

— Den slipade skålen...

— Förlåt, det var en slipad kristallskål!

— Alldeles riktigt, instämde herr Corpwieth, som med sitt utpräglade sinne för det exakta fann rättelsen befogad. Den slipade kristallskålen stod var?

— På hörnbordet, till höger om fönstret. Vi ha nämligen endast ett fönster. Men det är i stället tre och en halv meter brett. Jag lät sätta upp nya gardinstänger i förra veckan.

— Rummets bredd?

— Fem meter.

— Bordet måste således ha stått alldeles intill fönstret?

— Visserligen. Men fönstret var stängt. Jag har för resten dubbla fönster i mitt rum, och till och med om man kunnat komma upp till femte våningens nivå från gatan...

— ... eller ner till femte våningen från taket...

— ... så kan man inte utifrån öppna dubbelfönster.

— Nej, instämde herr Corpwieth. Inte gärna. Åtminstone inte om de gå inåt.

— Fönstren i mitt rum gå inåt.

— Hur är det med våningen ovanpå. Huset blev tillbyggt med en sjätte våning då den nya byggnadsordningen trädde i kraft; har någon redan hunnit flytta in?

— Ja då; i förra veckan uppenbarade sig en lång räkel med dinglande armar och vingliga ben. Han försökte se soignerad ut, men herregud, så'na halsdukar! det är inga halsdukar. Kravatter är det, fladdrande som på konstnärerna på övre Brondin. Och inga former har han heller. Grymt, grymt!

— Inföding? Utlänning?

— Det har jag ingen aning om.

— Ni har inte hört honom tala?

— Nej. Jo. Nu påminner jag mig att jag verkligen hört honom tala. Det var för resten inte mera än ett enda ord. Det var i förgår. Jag gick nedför trappan, och han åkte förbi mig i hissen, och jag hörde plötsligt ordet "halt!" Jag trodde först att det gällde mig, och stannade. Men han tog ingen notis om mig, och jag märkte då, att han talade med en annan person i hissen. Också den andra sade ett ord, som jag uppfattade. Det var ordet "Geld", så att jag antar, att de talade om affärer. Kanske den förre med sitt "halt!" varnade den senare att gå alltför brådstörtat till väga i någon affär. Vad tror ni?

— Jag tror, att frågan om de båda okända individernas nationalitet kan anses löst, med en viss sannolikhet åtminstone. Har ni varit i Österrike, t.ex. i Wien?

— Om! Jo, det vill jag lova. Wien är som ni vet, jämte Paris, den stora centralhärden för vår konst, och jag har ständigt min blick riktad mot dessa båda orter. Speciellt mot Wien. Där har jag nämligen min farligaste konkurrent, österrikiska Korsett-trusten. Jag vet inte vad de ville ge för att komma över min hemlighet. Betänk blott, vilket slag de skulle tillfoga mig, som f.n. är deras enda rival i Finland och i en snar framtid deras farligaste konkurrent på den skandinaviska marknaden, i sinom tid helt säkert också på världsmarknaden!

— Bra. Vi återkomma till den saken. Säg mig nu om ni på sista tiden lagt märke till något särskilt i er atelier.

— Något särskilt? Jo, det vill jag lova. Kan ni se den här?

Direktör Pettersson frambefordrade i dagens ljus en pince-nez och överräckte den åt herr Corpwieth.

— Om jag kan se den? Javisst. Den är just inte av det mikroskopiska slaget.

Herr Corpwieths anmärkning var fullt befogad. Det var i själva verket en gigantisk tingest. De stora glasen omramades av enormt tjocka stålbågar, och fjädern var närmare en centimeter bred. På dennas undre sida uppdagade herr Corpwieths skarpa blick nästan omedelbart en inskription i ålderdomlig gotisk fraktur.

— "Kaspar Netscher. Augspurck 1639", läste herr Corpwieth flytande. Tack vare sin vän Bergdahls intresse för inkunabelforskning hade han kommit att förvärva sig en ingående kännedom om flydda tiders stilsorter, och dessa typer från en så sen period som förra hälften av 1600-talet beredde honom ingen svårighet. Det var till en god del denna färdighet, som tillät honom att med en så lekande lätthet finna lösningen i äventyret med Det fuktiga korrekturet.

— Ja..., anmärkte herr Corpwieth som förstår konsten att säga mycket i få ord.

— Ja, instämde direktör Pettersson, jag kom över detta praktstycke en gång i Mainz. Då jag vet hur kringskuren er tid är, skall jag inte upptaga er med att nämna vad jag erlade för det. Men någon liten summa var det inte. Ni skall veta, att jag samlar pincenez'er. Ni förstår nog vad det är som tjusar mig i dem?

— Naturligtvis. Allt som fjädrar och stöter på planchett, sade herr Corpwieth för vilken några psykologiska gåtor icke existera, intresserar er...

— ... intresserar mig mäktigt. Just så. Jag och doktor Wirzenius äro de enda i hela landet, som förstå sig på sådana saker. Om det funnes någon tredje utom oss, skulle vi bilda en förening. Men på tumanhand går det ju inte.

— Inte gärna. — Ni har således iakttagit något särskilt i samband med er intressanta pince-nez?

— Det var sant. Pardon. Jo, i förgår afton hade jag som vanligt klockan 11 -tiden lämnat min atelier. Jag hade promenerat ungefär tio minuter, på sin högsta höjd en kvarts timme, då jag kom att tänka på att jag lämnat dörren till mitt kassaskåp öppen. Jag hade skjutit till den men inte låst den, jag såg tydligt för mig att den stod på glänt. Jag återvände således till ateliern. Dörren till ateliern är försedd med bokstavslås, och för att kunna sköta kombinationen satte jag pil mig pince-nez'n.

Direktör Pettersson gjorde en konstpaus, som livligt senterades av herr Corpwieth, vars sinne för det dramatiskt spännande under trägna biografteaterbesök nått en mindre vanlig subtilitet.

— Ni öppnade dörren, sade han därpå, förutskådande direktörens handlingar, och ni steg in.

— Det gjorde jag. Och kan ni tänka er, i och med detsamma rycktes pince-nez'n från min näsa. Det kändes högst brutalt! Sedan fann jag, att den befann sig i andra ändan av rummet.

Direktören såg förorättad ut.

— Vid hörnbordet, fortsatte herr Corpwieth lugnt. Där den slipade kristallskålen med urmodellen befann sig, inte sant?

— Alldeles. Den låg på golvet tätt intill bordet.

— Samtidigt hörde ni först ett skramlande ljud, sedan en klang, som om ett stycke metall lagit emot glas?

— Precis.

— Och urmodellen låg inte på sin plats?

— Nej. Den låg till hälften utanför den slipade kristallskålen.

— På vilken sida av rummet står kassaskåpet?

— På högra sidan.

— Öppnas skåpet åt höger eller åt vänster?

— Åt vänster.

— Då stod således dörren till kassaskåpet, som ni lämnat på glänt, nu på vid gavel?

— Ja, men hur kan ni veta allt det här? Direktör Pettersson såg nästan en smula misstänksam ut.

— Ett ögonblick. Säg mig först, var ventilen befinner sig. På högra sidan, inte sant? Ovanför hörnbordet?

— Mycket riktigt.

— Fönstret, fortsatte herr Corpwieth sin deduktion och den eljes så förbindlige gentleman-detektiven tycktes knappast längre lägga märke till att han strängt taget hade en interlokutör, fönstret går från golvet och nästan ända upp till taket, det kan man se utifrån. Trossbottnarna äro av betong och nästan papperstunna. Skönt. Och ventilerna höra inte till de minsta; våningarna i Lundqvist'ska affärsplatset äro avsedda att användas också som verkstadslokaler, upplag o.s.v., och det måste vara något så när väl sörjt för ventilationen. Ja, saken är klar. Gåtan är löst. Det har strängt taget alls inte varit någon gåta.

Herr Corpwieth suckade. Åter en gång hade han nödgats befatta sig med ett av dessa problem, som vid första beröring sjönko samman som korthus. Livet var i det stora hela en bra trist uppfinning. Vad var det Schopenhauer sade, när han gick till sin tandläkare? Människan, sade han, består av...

Direktör Pettersson, som hittills respekterat mästarens meditationer, tog nu till orda.

— Ja, men jag kan inte se..., sade han.

— Det får ni strax. Med den här, svarade den till verkligheten återkallade herr Corpwieth.

Han drog ut andra skrivbordslådan uppifrån på vänstra sidan och framtog en kikare.

— Nu går vi, sade herr Corpwieth.

— Upp till ateliern?

— Nej. Det är nog att vi stanna på gatan. Dessutom tycker jag inte om att åka i hiss.

Så förhöll det sig verkligen. Även herr Corpwieth har sin begränsning, och ända sedan äventyret med Den sorgsne strumpstickaren bevarar han en obetvinglig motvilja mot hissar.

— Ja, men jag skulle gärna..., återtog direktör Pettersson.

— Som sagt, nu går vi, återtog å sin sida herr Corpwieth, vars älskvärdhet inte utesluter fasthet.

Och de gingo, till spårvägsstationen utanför katolska kyrkan där de embarkerade i första vagn. Några viskningar, några forskande ögonkast från sidan förrådde, att herr Corpwieth icke helt och hållet lyckats undgå ryktbarheten och populariteten trots den absoluta tillbakadragenhet, i vilken hans verksamhet som gentleman-detektiv — försåvitt på honom berodde — städse höljes. Direktör Pettersson bröstade sig lätt, charmerad att visa sig i detta sällskap. Herr Corpwieth erfor trots sin viljestyrka ett visst behov att ge sig kontenans och framtog en cigarrett. Konduktören överräckte artigt en brinnande tändsticka; bland spårvagnskonduktörerna är nämligen herr Corpwieth persona gratissima sedan det i spårvägskretsar berömda äventyret med Den falska växeln.

Vid haltpunkten mittemot Wilhelms' apotek stego resenärerna av. Herr Corpwieth ledde expeditionen in på Mikaelsgatan. Här, på södra trottoiren, mittemot Lundqvist'ska affärspalatset, fattade den posto. Direktör Pettersson var uppfylld av spänning, och hans kindben antogo en högre färg. Han blickade förväntansfull på den outgrundlige Corpwieth. Denne framtog kikaren, överräckte den lugnt åt direktören och redde sig för egen del att tända en ny Klubb 7. Saken tycktes ha förlorat allt intresse för honom.

— Tag nu kikaren, sade han, och säg mig vad ni ser omedelbart till vänster om ert atelierfönster, vid pass en halv meter nedanför sjätte våningens fönsterkarm.

Direktör Adolf V. Pettersson fattade kikaren med sin sirligt ganterade hand, förde den till sina ögon och dirigerade sin blick mot den angivna punkten.

— Sannerligen! utropade han efter en halv minuts intensivt studium av murytan. I sanning!

— Ventilinfattningen är bortbruten?

— Ventilen är weg! Vad vill det säga?

— Det är den, och det är nog också innanmätet, ståltrådsgallret. Det vill säga så mycket som, att det är den vägen er kreation försvunnit.

— Ja, men... Visserligen är ventilen bred, men inte kan väl någon människa i världen den vägen ha praktiserat sig in i ateliern. Det är omöjligt!

Herr Corpwieth log sitt bleka leende.

— Det är det, sade han. Men er urmodell är inte 90 eller 100 cm tjock om livet, som de sylfidiska varelser den är avsedd för, så att för den har det inte varit svårt att passera.

— Ni menar att någon varit framme med en tång eller krok och fiskat upp den från den slipade kristallskålen?

— Inte orätt gissat! Det är nästan riktigt. Men någon måste först praktisera det eftertraktade föremålet upp till ventilens höjd. Hur det gick till, är ju ganska klart. Tänk på pince-nez'n som så brutalt rycktes från er näsa i förgår. Den var av metall. Tänk på kassaskåpsdörren, som stod på vid gavel ehuru ni lämnat den på glänt — också den ett föremål av metall. Och er uppfinning — för en halv timme sedan enade vi oss om att koncentrera principen i er uppfinning i ordet "metall". Här har någon varit framme med en magnet, helt säkert en elektromagnet av enorm styrka. Någon annan rimlig förklaring finnes knappast. Utesluta vi det orimliga, nå vi sanningen — den är alltid banal, färglös, kort sagt: rimlig i högsta grad. Tyvärr.

— Ja?

— Ja. Och nu har ni bara att få tag på den långa räkeln med de dinglande armarna, som ni så uttrycksfullt beskrev, och hans medhjälpare. Antagligen är det två utskickade från trusten i Wien, som...

— Säkert! säkert! nästan skriade direktör Pettersson, och glömmande sig för ett ögonblick beledsagade han detta utbrott med så häftiga åtbörder, att den i närheten flanerande passkonstapeln, som redan med en viss misstro iakttagit kikandet, kände sin pliktkänsla vakna. Beslutsamt styrde han kurs på de båda misstänkliga individerna. Herr Corpwieth, vars fina öra förnummit de taktfasta stegen, vände sig om mot den kommande — det behövdes blott att denne fick se de välkända dragen för att han med en diskret hälsning skulle draga sig tillbaka.

— "Kah sentlemanni kun taas on liikkeessä!" var den reflexion som med stora bokstäver stod att läsa på hela hans personlighet. Vi böra måhända meddela läsaren, att "sentlemanni" i själva verket är den förkortade benämning, under vilken herr Corpwieth njuter en nästan legendarisk ryktbarhet inom den officiella ordningmaktens läger.

— Det "halt!" och det "Geld" ni hörde, fortsatte herr Corpwieth, var utan tvivel det "halt" och det "gelt" varmed sydtyskarna i allmänhet och österrikarna i synnerhet älska att specka sitt tal, ungefär som somliga hos oss pryda sitt med "tuota" och "dehäran".

För detta sitt filologiska vetande hade herr Corpwieth att tacka den bekanta resa, som han i anslutning till sitt mest berömda äventyr kallat "639. VII. 5" — för inte länge sedan företagit. På återvägen från sin höge klient hade han verkligen besökt grafiska utställningen i Leipzig; här hade han sammanträffat med sin distingerade vän Nässellöf, och genom att som intresserad och på allt aktgivande åhörare bevista de underhandlingar, vilka denne bedrev med nio olika tänjbara bokskåpsfirmor, hade han vunnit en rätt omfattande kännedom om nyhögtyskans olika lokala skiftningar. Medan han på detta sätt i rört minne återkallade sina och herr Nässellöfs gemensamma upplevelser, fortsatte han samtalet med direktör Pettersson.

— Är det något annat ni vill veta?

— Visst tusan. Det viktigaste. Var äro de nu?

— Och det kallar ni det viktigaste. Den detaljen är verkligen alltför enkel, för att vi inte med fullt förtroende kunde lämna den åt min vän Lestrade vid Scotland Yard — det vill säga — dehäran — jag menar herr Kivinen, tredje kriminalkommissarien — det är hans specialitet. Ring på till honom, så har ni er kostbarhet i morgon vid fem-tiden.

— I så fall har jag således blott att på det allra förbindligaste tacka för edert värda bistånd.

Direktör Adolf V. Pettersson fattade sin blänkande cylinder och lät den beskriva en noga beräknad halvcirkel genom den friska höstmorgonluften.

— Till den affärsmässiga sidan av saken, sade han och sänkte diskret sin stämma, skall jag taga mig friheten att i sinom tid återkomma...

— Tack, sade herr Corpwieth. Men jag lyfter aldrig några honorar.

Direktören anlade en besviken min.

— I så fall, sade han, vågar jag anhålla att som en gärd av rent personlig uppskattning få sända er några prov på min konst — ni har låtit mig profitera av er konst, ni måste i er tur få njuta av min!

Herr Corpwieth avböjde obevekligt även detta naturahonorar. Direktör Pettersson insisterade med den tacksammes indiskretion:

— Ja, men hela världen vet ju, att herr Bergdahl efter äventyret med Klackarna revanscherade sig genom att utanför era fönster plantera ett rikt givande päronträd, och då borde också mina...

— Päron är något helt annat, genmälde herr Corpwieth, päron tycker jag om.

Och då i detsamma en gul vagn susade fram från Spårvagnstorget, nickade han ämabelt åt den bugande direktören och kastade sig med den förfarne yachtsmannens vighet upp i vagnen.

Det låg honom om hjärtat att så snabbt som möjligt nå biblioteket. Klockan hade nämligen redan för en god stund sedan slagit tolv, och herr Corpwieth hade inte till något pris i världen velat försumma den konversation om dagens händelser och medmänniskornas öden, med vilken hans kolleger plåga inleda sin idoga verksamhet och vid vilken herr Corpwieth intar den framskjutna plats, som tillkommer honom på grund av hans skarpa deduktionsförmåga och hans under loppet av många sällsamma äventyr förvärvade människokännedom.

THOMAS MELÓNS ÄVENTYR

En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.

Corpwieth suckade och fortsatte sin vandring. Han skulle ha givit mycket för att en dag som denna byta ut biblioteksgöromålen mot en liten seglats. Men världen var nu en gång sådan den var och Corpwieth gick raskt vidare för att nå sitt ämbetsverk inom lagstadgad tid. Där var allt sig likt, arbetet var detsamma som alla andra dagar och kollegerna hade inga ovanliga nyheter att berätta.

Corpwieth slog sig ned vid sitt bord och begynte ordna kartonglappar i alfabetisk ordning. I dag hade han hoppats bli färdig med bokstaven F., men det såg hopplöst ut. Högen med F-lappar var nästan enorm och för tredje gången på en timme suckade Corpwieth. Något sådant brukade icke hända honom och han fattade därför ett raskt beslut och högg in på lapparna energiskt och metodiskt.

En halvtimme förgick och så hördes bibliotekarien Sjefmans starka stämma i Nybygget.

Är Melón här? ropade han. Melón, Melón, var är Melón? Vet någon var Melón är? Har han alls kommit i dag? Sjefman försvann genom en dörr utan att invänta svar.

— Det är riktigt, tänkte Corpwieth, kollegan Melón har verkligen inte visat sig i dag. Kanske är han sjuk. Ett knappast märkbart leende gled över Corpwieths beslutsamma läppar.

I detsamma ringde telefonen. Corpwieth tog luren.

— Är det möjligt att träffa amanuensen Thomas Melón, frågade en röst.

— Han har inte kommit ännu, svarade Corpwieth. En stund därpå kom amanuensen Guttelin stegande och blickade allvarligt på Corpwieth över sin eleganta pince-nez.

— Vad är det med Melón, frågade han, har han inte kommit i dag?

— Du kan ju se efter själv, svarade Corpwieth kort.

— Men där är en pojke i tamburen från "Kvällens Pust" som frågar efter honom. Han säger att Melón lovat en längre artikel till dagens nummer och att Melón måste vara här.

— Jag vet inte var Melón finns. Men du kan ju anställa efterforskningar. Du tycker ju om att ställa till bråk för småsaker.

— Nå, nå, vet du Corpwieth, inte skall du vara så sarkastisk. Du tycker ju mer än andra om att forska i dunkla frågor. Du är ju detektiv!

— Ser du, ser du, du är ju riktigt hånfull! Men för att taga reda på Melón kan en springpojke vara tillräcklig. Du kan ju åtaga dig saken.

— Du är på dåligt humör i dag, Corpwieth, jag går hellre och pratar med någon annan.

— Gör det, sade Corpwieth och återgick till bokstaven F.

Telefonen ringde åter. Man frågade ännu en gång efter Melón. Corpwieth höll på att förlora tålamodet. Han sade kort att Melón icke var på biblioteket. Men rösten fortsatte:

— Det är från redaktionen av "Kvällens Pust". Vi måste nödvändigt få tag i Melón och han är varken i sitt hem eller på någon annan lämplig vistelseort. Kanske vågar jag bedja Er höra efter på biblioteket om någon av tjänstemännen där sett honom i dag.

Corpwieth lovade taga reda på saken. Han frågade alla, men ingen hade sett Melón.

Han underrättade "Kvällens Pust" om saken. Där var man förtvivlad.

— Vi få bryta om hela numret och det blir försenat. Vi hade lämnat två spalter tomma för Melóns artikel och nu är hela Melón försvunnen!

— Kanske han äter frukost hos någon av sina vänner?

— Nej, vi ha förfrågat oss överallt. Han är icke hos någon människa och varken på det i litteraturen så berömda Catani eller på Alphyddan. Inte ens på Åggelby societetshus.

— Det är ju märkvärdigt.

— Högst besynnerligt! Vi börja bli oroliga för honom. Det är inte bara dagens artikel som bekymrar oss utan hela mannen, hela Melónen! Var är han?

— Här på biblioteket är han åtminstone inte.

— Men vi ha tänkt på en sak. Är amanuensen Corpwieth där?

— Det är han som talar.

— Verkligen, det är ett nöje för mig att få göra herr detektivens bekantskap.

— Förlåt, gentleman-detektiv!