Part 2

De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det. Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper. Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning. Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst. Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag — däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder. Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land. Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker, men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.

— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru visste spionen var han skulle söka böckerna.

— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens platser.

— Men huru kom han in?

— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes. Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde honom hack i häl.

— Och han såg er ej?

— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte honom där.

— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.

— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.

— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?

— År 1885.

— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.

— Ja, sade en fast röst i hissen.

— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av böcker ägde er far?

— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.

Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.

— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin. Sedan kunna vi gå.

Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.

Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.

IV.

Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år 1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat. Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band, vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada — det kunde han förstå.

Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket, Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"

En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är 1881.

Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar. Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram från denne som lydde:

"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des Hauses Stuart".

På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete. Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver. Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan 147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"

KLACKARNA.

I

Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar. Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll, de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt surrande biler.

Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter, alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.

— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att fungera som munskänk.

— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.

— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge, anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv, är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade intellektualitet.

— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten inte i dem.

— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla, skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.

— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex. upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen varit i rummet.

— Din städerska? framkastade Corpwieth en svag förmodan.

— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom. Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.

— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en förändring, om de ej fanns där förut.

— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra, borde de ju också ha funnits på andra ställen.

Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.

II.

I amanuensen Bergdahls rum var allt ännu iordningställt för sommaren. Gardinerna voro nedtagna, mattorna undansatta och möblerna delvis skjutna från sina platser. Målare hade nyligen gått fram över golvet.

Bergdahl förde sin gäst fram till fönstret och visade honom klackmärkena. Rummet hade egentligen två fönster, tätt till varandra, men spåren stodo tydligt under det till vänster.

Bergdahl skrattade. — Här har du klackarna. Tag nu ägaren om bakfoten, om du kan.

Corpwieth böjde sig ned och undersökte noga avtrycket. Det stod skarpt avtecknat mot det glänsande golvet — två stora, öppna halvkretsar, riktade från varann, med djupa skråmor efter spikarna, dock svagare baktill där linjerna nästan skuro ihop.

— Du klackar dina skodon i staden? frågade han.

— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på allvar.

— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren. Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.

— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört honom hit?

— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.

Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.

— Du har sol bara i högra fönstret, sade han.

— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.

— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i sin börs.

— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.

— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med märkbar iver.

— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.

— Och ingen har varit här under tiden?

— Ingen. Jag sade dig ju att städerskan förlorat nyckeln.

— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat henne hur hon förlorade den?

— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.

Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth höll honom tillbaka.

— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.

Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men engång på traven lät hon orden löpa.

Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret, sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag. Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag, passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste de ingenting.

— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han ville veta hur mannen såg ut.

Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin herre borde ju förstått det själv.

Det föreföll icke vidare upplysande.

— Var han inne i arbetsrummet också? frågade Corpwieth.

— Nej, dörren var stängd och jag gick efter honom hela tiden.

Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget mellan nyckeln och klackarna.

Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.

III.

På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter, utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.

Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack fram.

— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple, anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.

— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska innehållet i korgarna näst intill.

Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.

— Naturligtvis. Det är tio stycken. Kollektionen får ej vara mindre.

— Och alla äro kvar i korgen?

— Du kan räkna dem själv.

Och mycket riktigt, de voro verkligen alla på sin plats.

Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper. Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.

— Du bör genast avlägsna din kollektion från utställningen, sade han.

— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag säker på priset.

— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.

— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara fullt.

— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.

Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan utanför Nationshusets dörr.

— Befall, mästarspecialist! Vilka galenskaper skall jag härnäst utföra?

— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas utställningen i morgon?

— Klockan tio.

— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.

— Och vad skall jag så göra med den?

— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till vänster.

IV.

Följande morgon smällde flaggorna utanför Nationshuset. Folk strömmade uppför trappan, som var prydd med lagerträd i stora, grönmålade krukor och behängd med girlander. Corpwieth drog försmädligt på munnen där han trängde sig fram genom vimlet. Han tyckte ej om begravningslukten från granriset.

Bergdahl stod redan vid dörren.

— Jag har väntat dig i snart tio minuter. Prisdomarna är redan i arbete.