Part 9

För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka!

Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar, men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.

I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var så att säga af Gudi eller icke.

Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon.

Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au revoir.

Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej ser mig.

alltid din _I. B._

Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken.

»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga, att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.

I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en måttfull lögnaktighet.

»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång fråga.

»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende.

Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju rent af min skyldighet efter interneringen».

»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla.

Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten.

Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig, då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång.

»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft».

»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag.

»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han eftersinnande.

»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.

»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen. Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika uppskattadt».

»Men gällde väl det vid serenaderna?»

»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig, som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig, slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt, punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan».

»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i studentexamen?» frågade jag.

»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam».

»Hur utföllo dina skrifningar?»

»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils _Brahes_ värjspets’. Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade. »När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja».

»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta».

»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften».

»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom af svagheterna i dessa».

Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick. »Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa».

»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på frukostbordet, för ätten B.?»

Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej uttrycket var inspireradt af dig?»

»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St. Petersburgs grundläggning».

»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.

»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag.

»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».

Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen.

Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att allt ibland återuppta ämnet.

Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma.

För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde hånet.

Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....»

Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden.

Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på hans läppar.

»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.

»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som kommer mig att finna den äkta .... men ..»

»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag.

»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver bergen, där kungsörnen for — — —»

* * * * *

Bref till Gustaf Fröding:

Käre Gustaf!

Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt inneliggande bref och öfversättning.

Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade han, som någon slags fornsvenska.

Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen aning om, hur den tar sig ut.

Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för att afskicka ditt.

I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg, som bär »Upp till Salem».

Din _I. B._

En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i fönstret och såg utåt parken.

»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då tystnaden slutligen blef honom tryckande.

»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket och gick fram till honom.

»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet», sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto, som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af skämt. Hvad tror du?»

»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt.

Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok», fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre, och då skall du få höra det».

»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en sanningstolkare?»

»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten».

»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag.

Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?»

»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig, att bilden kommer först och att orden emanera från denna».

»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska långt ned».

»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du skulle tröttna».

»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på dårhus’».

»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du vill!» sade jag ifrigt.

»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», slutade han bittert.

»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl kunskaper för en disputation?»

»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid.

Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du vore tusen år, och kanske är du blott trettio!»

Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:

»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet ....»

»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.

»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek».

»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.

»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.

»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en lämplig studieort för dig».

»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och sträckte sig efter kartboken.

Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.».

»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en blandning af skalkaktighet och ironi.

»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».

»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och deklamationstonfall?»

Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag.

»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika vackert och då ....»

»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.

»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät han sig.

Jag teg eftertänksamt.

»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.

»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag.

»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare af kvinnan i Svenska Akademien».

»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».

»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig beskyddande på hufvudet.

De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri, måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig förfelade att ge uppslag till nytt skämt.

»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård brödbit.

»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!» citerade jag.

»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag, hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande nick.

Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika hastigt, som han kommit.

»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.

»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt, att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner».

»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo oss?» frågade jag.

»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något uttömda, när turen slutligen komme till dig».

»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag vidare.

»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han. »En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag allvarligt skadad».

»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag.

»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».

»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter, skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».

»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».

»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det», lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett djupare vetande om mig själf».

Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej tröttade honom.

En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde, svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på dissekeringsbordet och själf föra knifven».

Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina, och jag gömde mitt ansikte i händerna.

»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han, »exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå fjäderskrud åt min hvita korp».

»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig få fylla sitt ändamål?»

»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral? Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i kronans kläder?»

»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig, tills du skall lämna anstalten».

»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», tillfogade han.

»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag ångerköpt.

»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag, som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt.

»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt.

»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd.