Part 10

Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren. Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.

En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som aldrig existerat.

Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom, gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons äfventyr som afgudabild i Indien.

En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast han sökte dölja det för mig.

»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.

»Det gör jag alltid», lät det undvikande.

»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på sängkanten bredvid honom.

»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad», kom det slutligen.

»Blef du biten?» frågade jag rysande.

»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».

»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades småle.

Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».

»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande Guden Apollo’».

Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner hit».

»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade».

»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en skälmsk blick på mig.

Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på hvilket ord som helst.

»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.

»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.

Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och skanderade:

’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål, Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.

»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».

»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.

»Du menar ....?» frågade jag.

»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt misslyckande».

Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag dröjande.

»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den».

»Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne.

»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp till mig».

Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.

Det lyder:

Stockholm den 4:de dec. 1903.

Käre Gustaf!

Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna.

Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana.

Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.

Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att komma på söndag.

Alltid din _I. B._

Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.

»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»

»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.

Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja detta olösta problem».

Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.

»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och räckte honom boken.

»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».

Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.

Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.

»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer hem».

Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den trogna ge’.

»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter.

»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne, innan du går», bad han.

Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».

Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.

Åmål den 26 dec. 1903.

Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var något gräsligt.

En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det drar med sig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».

Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt böja sig och lyda.

I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —.

Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.

Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.

Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför kan jag också säga

alltid din _I. B._

Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills skolarbetet började.

»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom.

»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse, i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika rädd för patienterna här?» fortfor han.

»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar gång jag passerar korridorerna», tillstod jag.

»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han.

»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till din dörr».

Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde», fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå».

»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.

»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».

»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade jag.

»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem ungefär som vid gatbuller».

»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det ingen hjälp mot dem?»

»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom. Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför fungerar ohöljdt».

* * * * *

Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och jag måste redogöra för hur det uppkommit.

»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.

»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft, skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de andra patienterna på jordarbete.

Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig ....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min hand in i hans.

»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt hans hjärta slog vid detta minne.

»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande», slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min värdighet».

Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit föröfvad mot honom.

»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du tuktat den oförsynte med att påvisa».

Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade han. »Jag undrar, hur de se ut».

»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud, just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna».

»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är det väl, du begagnar?»

Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag visar klorna», sade jag.

»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika trafva omkring med dylika rubinprydda klor».

»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar», bekände jag.

Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt föregående samtal undanskymdes.

Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.

»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min intressesfer».

Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för dig».

»Det kanske han kunde», medgaf han.

»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.

»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.

»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.

Bref från mig till Gustaf Fröding:

Stockholm den 18 jan. 1904.

Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så trefligt att du har det roligare än jag.

För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt.

Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då jag kommer.

Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en liten stund men måste gå på fest för — — —

_Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum.

Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade mig ej.

Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia.

Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan och Ryssland förstås.

Alltid din _I. B._

Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon, att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något, som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.

Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K. och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed.

För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar — jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals. Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.

Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade.

»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock».

Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen.

Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.

»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.

»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.

»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?» frågade han.

»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.

En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».

Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!»

»Hur lät din franska?» frågade jag.

»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den, försvann fransmannen».

»Hur såg han ut?» frågade jag.

»Det iddes jag ej undersöka».

»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»