Part 8

»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka, men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen».

»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna rätt att säga någonting.

»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några ögonblick.

»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i bokhyllan».

Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd af Cecilia nådde jag släden.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika.

II.

Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon oryggligt.

Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ej underlåtas.

I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.

Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej låta skjuta ihjäl mig.

Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider till Sverige.

Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia.

Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna korrespondenser till Dagens Nyheter.

Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han kräfde.

Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som piskrapp.

Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat. Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den förbannade ryssen’».

Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa just dit.

Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia, däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer.

Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig, och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt henne att dölja sin medkänsla för mig.

Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag en dag lyckas bli insläppt.

Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K. för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala, medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding infördes jag i hans rum.

Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet.

»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!» bad han.

Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom Troels Lunds Livsbelysningar.

Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia».

»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt ansikte i händerna.

En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.

»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom fingrarne.

»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han.

»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med återvunnen jämnvikt.

Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.

»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»

»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig.

»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda».

I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började svida.

»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå.

Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen».

Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.

»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i hvarje din rörelse».

»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott afvakta tillfälle att ta synlig form?»

»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag.

»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din kraft».

Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om hans.

»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt, »nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det är den väg man afvaktar en sådan som dig».

Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har behållit spjellet öppet».

Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla.

En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig.

»När kommer du tillbaka?» frågade han.

»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag.

»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».

Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det betydligt upplifvat honom.

Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.

Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf Fröding.

Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång utestänga mig ...

Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......»

»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte med ett leende mitt ansikte mot honom.

»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig», skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af skalkaktighet.

Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina tårar, och hon drog mig sakta intill sig.

»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och .... ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är möjligt att uthärda det».

Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö.

Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».

»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.

»Ja, till björkarne och tallarne».

»Jag längtar att få höra den dikten färdig».

Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och blicken».

»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.

»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.

Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.

»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen man kan lita sig till».

»Du har mig», sade jag.

Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig drömmer och diktar han».

»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag.

»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne — man störtar ned och fördärfvas».

»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag.

»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.

Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar», fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt mig en lång och ensam ålderdom».

Jag betraktade honom eftertänksamt.

»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?»

»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant? Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»

Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka, pröfvande blick.

Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från kulturländerna.

»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom. »Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara professorer, läkare o. d».

Han betraktade mig forskande.

»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar, att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag, ängslig öfver att han alltjämt teg.

»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog han med ett svagt leende.

Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf.

Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte han, »din natur kanske hungrar efter resor?»

»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa», sade jag, tänkande på Cecilias ord.

»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen.

* * * * *

Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara skrifvet i medio af juni 1903).

Käre Gustaf!

Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt härnadståg i sommar.

Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera utställningen och sedan — dit vinden för mig.

Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är afrifven).

Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds, och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos Gustaf Fröding.

I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande, som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän, och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade.

Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding:

Blaricum, Holland aug. 20 1903.

I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom kort få säga dig och höra din mening om.

Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta, kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.

Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran, de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den andre sade.

Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om allt detta.

Alltid din _I. B._

Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den.

Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding, som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.

»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf Fröding. »Har du varit nöjd med mig?»

Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa», förklarade han.

»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög min hand in i hans.

»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han därpå sakta.

»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar från staden.

»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.

»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i Vatikanen».

»Kände du dig ängslig?» frågade jag.

»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla väder».

Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom. Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam oro.

Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta. Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o. G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson vill».

Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom och samtidigt ett offentligt dokument.

Bref till Gustaf Fröding.

Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903.

Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron, bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att ta reda på, då han blir flygfärdig igen.