Part 7

Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning. Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas »helig ande» tillstädes.

Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop borde vara sådana, att han där kunde vara gäst.

Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att jag måste småle.

Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes mycket påtvingadt lidande, som är onödigt.

Mitt svar lydde:

den 22 jan. 1898.

Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden, som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern.

Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten af det land, dit du vill föra ditt folk.

Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar något som verkligen kommer inifrån.

din tillgifna _Ida B—n._

* * * * *

Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.

M. K. Ida!

Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af känslor inifrån i dig.

din gode vän _Gustaf Fröding._

Den 5:te febr. 1898.

Käre Gustaf!

Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de andra böckerna med förresten.

(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse vid offren.)

Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11, och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är vackert, inte sant?

Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du svettades blod.

Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — — — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt, men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min själ sin ro».

Om jag är illa sjuk?

Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det.

Din tillgifna _I. B._

* * * * *

— den 14 febr. 1898.

Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig, jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte.

Forskaan mig, mine Herrer, dog for Videnskab og Videnskab, for Darwin og for Spencer, I vrøvler om med Lidenskab.

Jeg hænger med Beundring ved Enhver navnkunnig Vismands Mund Saalænge jeg har Ungdom, er glad og frejdig, stærk og sund. Men ligger jeg i Askehob forpint og nøgen, fuld av Saar forgaar mig Lysten meget snart til høj Belæring for min Aand jeg trænger til en Hjælper der løser mig av Smertens Baand en mægtig og en varsom Haand der plejer mig med Lidenskab og lœger mine Vunder — det gjør dog ingen Videnskab.

Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig. Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — —

Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad, som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska tillståndet. Han blir ej mindre därför.

Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer, innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer från dig.

Din _I. B._

* * * * *

Mars 1898.

Käre Gustaf!

Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast ikläda mig min nya skepelse.

Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.

Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld, som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som blifvit till genom hans tankeverksamhet.

Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve blott skoj.

— — — — — — — — — —

Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?

— — — — — — — —

Din _I. B._

Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d.

Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora hela — det förtappade människosläktet.

Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske måste upplösas.

Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig.

* * * * *

En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda andra vågstycken.

I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala träffade jag honom.

»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet, men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’. Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte på hatten och — smålog.

Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig — kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod dödat».

Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.

* * * * *

Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.

Den 13 juli 1898.

Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —

Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje individ särskildt. — — —

Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig, det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning att stå väl den här tiden.

din _I. B._

I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll.

Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd.

Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer — gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra, och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade kallsvetten på min panna.

Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land.

Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några släktingar.

Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom sig och till världens synder. I början af september skickade han mig några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.

den 11 sept. 1898

Käre Gustaf!

Tack för det du sände mig.

Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka, hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos henne.

— — — — — — Hälsa Cecilia

din _I. B._

Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.

den 14 sept. 1898

Käre Gustaf!

Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig för alla? — — — —

Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)

Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —

din _I. B._

Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:

den 27 nov. 1898

Käre Gustaf!

Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.

Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans skull, då denna andra har det bra.

Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken.

Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också. — — — — —

din _I. B._

Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.

Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom.

Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga skilsmässan från henne.

Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land och vatten, som då skilja mig från er».

»Ja», svarade hon, »men — också från honom».

Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade, det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.

Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia, utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska bekymren .... det var för sent nu — — —

Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!

En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från Afrika.

»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.

»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man.

Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig — allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»

Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.

Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde hon en släde och följde mig till hospitalet.

Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet — alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg, hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar.

»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.

»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne ville ännu en gång småle.

Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl mig!»

»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka.