Part 6

Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga», tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga småsaker».

Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».

Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.

»Han tycktes i oss se David och ....»

»Goliat», afbröt jag.

»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».

När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog.

Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per.

»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».

»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på», skämtade hon.

Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om henne.

»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne».

»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig.

»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och uppnäst».

»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig plågsamt ofri».

I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.

I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.

Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du är ...»

»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt», afbröt jag.

Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».

Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.

»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!»

»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund.

»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig», erkände han slutligen.

En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.

»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»

Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.

»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.

* * * * *

Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.

»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting».

»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».

Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en ödmjukhet, som afväpnade honom.

»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.

Jag steg upp och neg.

»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en man sådan som mig?»

»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes Härlighet».

»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned på mig.

Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade som sin normalinkomst?

Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll den hos sig.

I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till min intimaste vän.

Från Stockholm afsände jag följande bref:

Stockholm juli 1897.

Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade inom honom.

Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.

Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.

din tillgifna _I. B._

Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt om förlåtelse.

Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag skref jag följande bref:

Ö. juli 1897.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något för din person känner jag för ögonblicket».

Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.

Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra och sådant där.

Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig.

— — — — — — — — — — — —

Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — — — — —

Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —

Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen.

Din tillgifna _I. B._

* * * * *

Åmål aug. 1897.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten hit i går kväll. — — — — —

Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade hon.

Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick älska något fullkomligt.

»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.

»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.

»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).

Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —

Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål.

Din tillgifna _I. B._

Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.

Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den 21 aug. 1897.

Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och själ, gods, heder och ära m. m.

Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och kanhända finna nåd inför den som makten hafver.

Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min blygsamhet att omtala.

I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har mitt liksom andra sitt. — — — —

Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig genomsjuk till din ära.

Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.

din tillgifna _Ida Bäckmann._

Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897.

Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt, riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den. Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung.

En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än. »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! —

— — — — — — — — —

Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det är.

För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord.

Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har vederfarits mig. — — — —

din tillgifna _I. B._

P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och sådant är hämtadt ur Sodoms historia.

Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt omkring mig.

Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända.

Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej förstå.

Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige. Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans, då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista stund.

Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje. Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref, hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.

Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad.

Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne, hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt.

* * * * *

Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref.

Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.

M. K. Ida.

Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner ditt gillande — äfven ogillande gillas.

Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke af ovilja mot dig ....

Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna. Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige andes verkningar.