Part 5

»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!»

Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar.

»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd, om jag stannar längre».

»Är hon elak mot dig?» frågade han.

»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig, då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden. »Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog bli trött på mig».

»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?»

Jag nickade gladt och dansade hem.

Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul och blodsprängd.

»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska, då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag alltför mycket för att kunna tilltala henne.

»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre blef synnerligen lifligt.

»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för att lämna honom.

Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf Fröding och jag merendels ensamma.

En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som leende stannade framför oss.

»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.

»Konung Salomo .....» presenterade jag.

»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst.

»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare.

* * * * *

»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge fixerat mig.

»På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han.

»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.

»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid detta jordiska».

»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det, som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag har kallt sodavatten».

Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han den inträdande sköterskan.

Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det jag önskade, var därtill allt för stor.

»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna skrifva visor, som du får sjunga ....»

»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»

»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade.

»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad. »Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran kan prestera. Hon kan sälja visorna».

»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och ta upp pängar ....»

»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».

»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den stackars poetens visor!»

Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans kvällsvard, och striden afblåstes.

* * * * *

»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han en dag plötsligt.

»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon redogörelse», svarade jag.

»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden han talade.

»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han.

Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till, men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna törhända klar nog att arbeta, som jag vill».

Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att tydligare förnimma hans röst» sade jag.

»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet. Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste tala inför dig».

»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»

»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han, »och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».

* * * * *

»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst mot edra ofödda barn».

»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad.

»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara skiljedomare».

Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som detta.

Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken. Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd, buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid. Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald.

En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä.

»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt.

Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han.

»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen.

»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel har svarat ....»

»Nåå», sade jag ifrigt.

Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt.

Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom.

»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.

»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot honom.

»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt.

»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen.

»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han.

Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det stackars plågade ansiktet.

»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».

»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning.

Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig, och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».

»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.

»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.

»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna angelägenhet».

Han såg lättad ut och började tala om annat.

Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra, hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.

»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon, »meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad, innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan ....»

Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad jag.

»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade snart från sina kval».

»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef herre öfver min stämma.

»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet till grund».

»Kanske är det en vision», tänkte jag.

Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak för något.

»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?» sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och beundrade parkens alla träd.

Jag vände mig mot honom och smålog.

Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge.

»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han.

»Ja, och det vet du», svarade jag.

Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen.

»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget.

»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade jag med karrikerad högtidlighet.

Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje.

»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick därefter, och granskade mig på nytt.

»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick — »antydningen ligger i citatets sammanhang».

»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han därpå.

»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick af vårt lif ett experiment med döden».

»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades ögonblicket därpå till andra ämnen.

* * * * *

Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af dem var hållen i den ton han önskade.

Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S. och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där.

»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist — och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».

Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände, att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse.

»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång.

»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte vara något nöje för mig», tillade han.

»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.

»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången.

Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans skrifbord.

Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera sång af folkskolebarn?»

Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.

»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han.

»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag bedjande.

»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», — han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst.

»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände jag leende, gjorde mig lös från honom och gick.

»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad utan honom».

»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.

»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».

Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen, om ej han själf!

»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.

Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».

»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».

»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö med dig!»

»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af dig!»

Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.

»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.

»När kommer du tillbaka?»

»Aldrig!»

»Får jag komma till dig?»

»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».

»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.

»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»

Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.

»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp.

Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad igen.

Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.

»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».

»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»

»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».

»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»

»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det arbete jag hade för händer.

Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:

»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».

Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till sjukhuset.

Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och låta mig hel och hållen komma till synes.

»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara här redan klockan sex».

»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg försiktigt närmare.

»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig genom pince-nezen.