Part 4

Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig, att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig med rättegången.

Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat, men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig, det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju ännu ej var nog tränad.

Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs.

I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen stor skandal.

Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande, underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset. Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit. Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort eller begå någon exentricitet.

Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var, att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att behålla det, utan genast kastade det på elden.

Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri.

I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding, tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark förnimmelse af renhet och sundhet.

»För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster».

Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade, att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm.

Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin jämnvikt till själen.

Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma litteraturbetraktelser.

Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang.

Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara». Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan — blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men ej förr».

Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes han ej våga sig på.

Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om våra upptäcktsresande.

Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om detaljerna vid upptäckten af Grönland.

Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom, och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras bedrifter.

»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt.

»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka.

Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han hållit min uppmärksamhet fången.

»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt skamligt!»

»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den antar motbjudande former!»

Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret.

Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom våren 1897. Underrättelserna från Uppsala hade varit relativt goda. Min oro, att Gustaf Fröding skulle känna sig plågsamt berörd af några uppläsningar, som höllos för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom, lugnade han genom att skrifva:

»— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon redan börjar tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen Fyris var det redan i höstas tal om »kungssorg» efter mig, så att jag är van vid att vara afliden, och det var ju i alla fall hyggligt af fr. L. att slå ett slag för mig. — — — —»

Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som gaf mig åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade rakat skägget af sig, skref hon, och gick omkring och yfdes öfver att han såg ung ut. Hans tillstånd hade nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är klart, menade hon, att han borde gifta sig och att han behöfde en hustru på alla sätt, men utom det att han själf ej alls ville eller kunde tåla någon sorts band, så återstode också den etiska sidan af saken, om det vore rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta sig vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot sina ofödda barn, och detta skäl vore helt säkert det för G. afgörande.

Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som skulle kunna uthärda ett samlif med honom. Han var mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men han kände detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den som lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, och så pass trodde hon sig känna kvinnorna, att hon visste, det ej ens den allra bästa skulle finna sig däri. Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan kvinnlig ömhet, därom var hon öfvertygad, äfvensom att han själf kände, att han ingenting hade att ge igen samt att detta var orsaken till mycket af hans lidande. I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju ibland kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode formerna för förhållandet mellan man och kvinna nu för tiden på så vacklande grund, att den hade det lugnast, som var ensam. Men detta borde ej hindra en, som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon.

Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något särskildt och den andra blott röra sig i mera allmänna ordalag. Sedan jag betänkt mig några dagar, skref jag ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande för det förnuftiga sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat äktenskapet.

Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala och motsåg detta med stor glädje. Cecilia, som en längre tid varit klen, ämnade sig i början af juni till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför det blef öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och sedan följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade emellertid gjort henne orolig för Gustaf Fröding och oviss, huruvida hon ens för några dagar kunde lämna honom.

I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding sedan några dagar försvunnit och att man ingenting kunde veta om utsikterna för den närmaste framtiden. Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och stålsätta mina nerver.

Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande dag mötte mig vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes af ett ungt skaldeämne, som förärade oss hvar sin bukett hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan synnerligen lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte min förundran, att hon under närvarande förhållanden ägde känslor till öfvers för sådant.

»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, sedan vi en lång stund konverserat i likgiltiga ämnen. »Han for först till Stockholm och låg där på flera illa renommerade ställen, men jag har säkra underrättelser, att han redan rest därifrån och hit».

»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad att min stämma ljöd lika lugn som hennes.

»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande.

Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf Fröding vistades på hotell Svea. Han hade uppgifvit sig vara kandidat, men ingen hade kommit att fästa sig vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på sitt rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, hvem han var.

Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än nästa dag. Hon var för trött, sade hon.

Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia fann lämpligt att gå till hotellet. Hans spritbegär hade upphört, och han var fullständigt redig, men så utmattad, att han blott med största svårighet kunde sitta uppe. Endast Cecilia fick komma in i hans rum, och han ville ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen att återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas så, att vi gingo i förväg, hvarefter hans vän K. sedermera afhämtade honom.

Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa skick, och nu väntade vi blott på vagnen. Skulle väl K. få honom med sig, eller månne han ändrade sig i sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de beskrifningar från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. Omsider hördes bullret af vagnshjul, och en droska stannade utanför vår port. Jag lämnade fönstret, där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se på honom, då han steg ur vagnen.

Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans tunga steg och det slocknande i hans stämma, då han talade med sin vän. Jag skyndade in i mitt rum, ifall han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i närgränsande.

Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade ett leende. Jag förstod, att det betydde: »Hvilken stor lycka för oss båda är det ej att nu åter ha honom hemma!» och lyssnade sedan ifrigt till de anordningar hon föreslog för natten.

»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka i natt», sade hon, »men akta dig väl, att han ej får se dig — det kunde då hända, att han gjorde sig själf något ondt».

»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter honom?» frågade jag.

»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu godnatt!»

Hon kysste mig ömt, och jag var ensam.

Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket och mellan mitt och Cecilias matsalen, hvilken liksom Gustafs rum ledde direkt till tamburen. Jag lade mig fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej somna, ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag hörde honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade tillsagt, att denna ej fick reglas, emedan det kunde reta honom, och helt säkert hvar femte minut smög jag mig fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af hans andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan för låset, hvilken anordning ej blott lät mig tydligare höra, om han skulle gå sin väg, utan äfven gjorde det möjligt för mig att kontrollera, om han var inne, ifall min ängslan skulle komma mig att misstro min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag ut för oron, att han kanske försökte döda sig inne i sitt rum. Jag svepte en filt omkring mig och lade mig utanför hans dörr.

Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes välgörande att lyssna till, och min fantasi sysslade oafbrutet med hans glädje att vid uppvaknandet se sig hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia hade lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle få ro, och jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle behöfva anlitas. Plötsligt hörde jag Gustaf Fröding resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt rum och gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom öppna dörren till förmaket, och snart var han inne hos mig. Hans steg ljödo så tunga, att jag tyckte hela huset gungade.

»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade han.

Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag stod vid sängfoten, inrullad i vecken af dem. Genom en liten rispa kunde jag se honom, och i sin långa nattrock med rep om lifvet föreföll han mig som en botgörande gigant.

»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda riktigt goda jag kunde göra vore att befria henne från lifvet. Hon skulle ej vägra att dö, det förstod jag, då jag i julas läste Byrons Jephta för henne».

Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under Cecilias ord, att finge han se mig, kunde han göra sig något illa? Ej så att jag fruktade, det han ens skulle kröka ett hår på mitt hufvud, men han skulle kanske sedan låta det gå ut öfver _sig_, att hans kraft ej räckte till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom.

Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara honom, och för hvarje ögonblick stegrades min fruktan, att gardinen skulle skakas af mitt hjärtas slag och röja mig.

»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit mig. Hon är ej här — inte tror jag, att hon rest bort, kanske bor hon på ett hotell. Lika godt ...» — han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och gick in i sitt rum.

Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, emedan Cecilia ej ansåg sig kunna vårda honom hemma.

Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför hans dörr de stunder, Cecilia besökte honom på sjukhuset, emedan han enligt hennes utsago ännu ej ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket från dem, och ej heller besvärade jag henne med ingående frågor, men jag fick likväl då vistas under samma tak som han, se dörren som ledde till hans rum och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade vi sällan direkt om honom, men väl om hans dikter och diktkonsten i allmänhet. Blott en enda gång häntydde Cecilia på mina känslor för hennes bror.

»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore, sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag drog hennes hand till mina läppar.

»Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en sorg som vår?» undrade jag.

»Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så», sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat.

En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka. Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den. En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding, att hon skall ha en sådan bror».

»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.

»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».

I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne och grep hårdt hennes hand.

Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att se sådant».

»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig».

Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat.

Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja.

Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det till sjukhuset och lämna det till sköterskan.

Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta, tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra.

Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas.

»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är trött och tänker sofva länge».

Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt, och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det, som nu förvred hans läppar.

»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång skickat dig hit».

Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt.

Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad jag.

Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig? Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?»

»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket du kan få fram, men säg det _blott till mig_ och låt det gå fort ... någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal».

»Törs du kyssa mig?» sade han.

Jag böjde mig ned och kysste honom.

»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig.

»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det», sade jag.

»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar, men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde. Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla Ida Bäckmann?»

»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver, tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans inpass.

Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig.

»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl, att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig».

Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.

»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han.

Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär att skratta, men lyckades kväfva det.

»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».

»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade han.

»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den riktningen och står svarslös af ren okunnighet».

Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton, kom honom att småle.

»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana, att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis hos ögonen?»