Part 14

Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas till ro och glömska.

Tegnérgatan 14 maj 1904.

Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag stänger en dörr mellan mig och dig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott du har tålamod med mig.

Om jag har lyckokänslan kvar?

Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt, men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd någonstans inne i mig.

Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla mig som en lång skilsmessa.

Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15 år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större nöje däri än jag.

Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant — det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —

alltid din _I. B._

* * * * *

Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde äfven afhandla det med hospitalsläkarne.

Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här, och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska råheter trillade ur mig som ärter».

»Stackars Cecilia», undföll det mig.

»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han, »och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din skyldighet att afläsa hvad den säger».

Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt öppen och mottaglig för hjälp.

Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.

»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver», trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej mer pina dig».

* * * * *

Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas, hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf skref jag följande bref.

Tegnérgatan 14, juni 2 1904.

Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken fröjd.

Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista läsdagen.

Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid 2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen —

Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig vara mycket dålig.

Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — — — — — — — —

alltid din _I. B_.

Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».

Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne brefvet.

Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig, sammanträffade vi ånyo.

»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa långt bort».

»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag, »du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord, oberoende af hur han själf varit».

»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».

»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden sågat sönder allt annat i mitt sinne.

»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet, men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».

På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn. Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans mottagning.

Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm för att afsluta dem.

Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det, haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt honom att se saken i ett annat ljus.

Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och att jag för Frödings skull borde stanna.

Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag stannar, gör jag det».

Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas oss emellan.

»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka irriterande på honom».

Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till Gustaf Fröding.

Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han.

Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp den utlofvade festmåltiden.

»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.

»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»

Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han sorgset, »och dock är det min namnsdag».

»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed ....»

Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned och kysste honom.

»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig».

»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu — genast?» frågade jag ifrigt.

»Ja, om du kysser mig».

»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram kläderna.

»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!» bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet lockelsen skulle börja.

Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta, spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken.

»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?» sade jag jublande.

»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han.

Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste följa honom i en sidogång.

Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle kvarblifva i parken mer än en timma.

Tisdagen den 7:de Juni 1904

Professor Herr Frey Svenson.

Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom, vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen.

(Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans uppmärksamhet på annat.)

I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.

»Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig», sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle betett mig, om hon muntligen sagt mig detta.

Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af sanningen.

»Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig, läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».

»Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han.

»Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelset».

Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan.

Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett par timmar.

Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara händelsen äfven här.

Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant bord med ovan penna.

Er tillgifna och tacksamma _Ida Bäckmann_.

Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf, men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.

Uppsala den 10 juni 1904.

Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn skall läsa detta först, det är något jag måste tala om.

Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N.

»Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.

»Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot honom. Han såg svårmodigt på mig.

»Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han, »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej kysst mig i dag?»

»Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt.

»Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker jag vara dig till nöjes».

»Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han lydde.

»Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan jag är», fortfor jag.

Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta öfver håret.

»Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han mitt hufvud intill sig och kysste mig.

Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för mig, att det hade varit orätt.

»Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar dig och mig med sin härsklystnad».

Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna.

»Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.

»Nå, låt höra!» svarade jag.

»Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....»

»Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade jag och lade fram hans hvita kostym.

Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig ut och åker en dag».

Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och en fest för sultaninnan där, som jag bevistat.

Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord — hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.

»Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång lära dig».

»Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur.

»Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen Tjusning!»

Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning», upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång).

»Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron.

»Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.

»Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten, som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn till fader’ — du har varit frikostig med namn».

»Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill skrifva ett poem om den dansen».

Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han.

Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!»

Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå.

Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det, men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.

Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl pinar det mig (som om jag gjort det).

Er _Ida Bäckmann_.

Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904)

Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast.

Er _Ida Bäckmann_.

* * * * *

Måndagen den 13 juni 1904.

Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro blodsprängda, och blicken borta.

»God dag Saul!» sade jag.

»Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han. »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig, den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande — »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful».

Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto snällare».

»Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap. Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur eländet».

»Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.

»Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»

»Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.

»Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så. Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s. v.».

»Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig kraft?» frågade jag.

»Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har jag tyckt mig själf haft ledningen».

»Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och leda hela mänskligheten?»

»I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra — jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.».

»Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?»