Part 13

»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra barn låta vi välja mellan de båda namnen».

Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig», fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt».

»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag bestört.

»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning, hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt.

»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. — Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då det gällt mig?»

Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.

»Jag är själf förebild», sade han.

Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min plikt att inberätta det.

Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen.

»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd, och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag kommer».

»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.

Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade råd att undvara.

Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var mer än ett ögonblicks infall hos Fröding.

Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt, och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig.

»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter».

»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat än godt, det är otänkbart», sade han.

Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade, medan de oafvändt betraktade mig.

»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han slutligen.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga.

»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag, »jag tillhör en mycket äldre familj».

»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom».

»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt. »Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling».

»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till».

Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om deras mening, innan jag sade något till dig».

»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?» frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller känslan för mig».

Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är sant, att tacksamhet föder kärlek ....»

»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra, att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag.

Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga Mignon.

Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren, professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla.

Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle gå in på denna anordning.

Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna riktning.

I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt, men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående förflyttningen.

»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna gifta oss», fortfor han.

»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.

»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».

»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne.

»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och jag slog mina armar omkring hans hals.

»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter.

»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick fram till fönstret.

»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän, och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa mig, så söt var jag».

Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda.

»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag, »dina krafter räcka ej till härför».

»Nej, kanske det», medgaf han.

Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från hans ögon.

»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.

»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla lamm», gissade jag.

»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit. Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl behöfver ....»

Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna honom armen fri.

»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf själf skulle kunna göra som eremiten?»

»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.

»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i ömheten för den det gällt».

Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några små fåglar».

»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i stigande oro.

Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad.

Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne.

* * * * *

Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret.

»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.

Han gaf intet svar.

Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i samma ställning.

»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen förbindligt.

»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans återkomst?»

»Var så god», uppmanade han.

En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade jag, på en gång skrattlysten och ängslig.

»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen.

Jag teg afvaktande.

»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet».

»En lycklig man med andra ord», insköt jag.

»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och vet du, hur han då förfor med henne?»

»Dräpte henne», föreslog jag mildt.

»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för mig nu».

»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.

»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din återkomst», upplyste han.

»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse».

»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig. Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag försvunnit, än att kasta mig på magen».

Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna läsning.

Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom samtidigt lycklig resa.

»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig »lappen».

»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.

»Ja, systern har varit här».

Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en klang, som var mig främmande.

»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»

»Nej», svarade jag kort.

»Är hon elak emot dig?» fortfor han.

»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom skrattande in i ögonen.

»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig».

»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade jag.

»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»

»Nej, gör du?» frågade jag.

»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig. Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta».

»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig», sökte jag lugna honom.

Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min släkt och bryta dess kraf på mig».

Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt resonemang.

Tegnérgat. 14, maj 12 1904.

Herr und Gebieter!

Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i sängen.

Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig. För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag behöfver uppmuntran.

I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling, som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då jag kommer.

Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’

Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka mig ett urklipp.

Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.

I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.

din _I. B._

»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag nästa gång visade mig.

»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då det nu en gång kom att stå där, fick det stå».

»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill ej häda, och dock hädar man».

Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka».

»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag.

»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång, och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror du dig stark nog att kunna lyssna?»

»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra».

Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad».

Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf besöka honom.

»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina läppar».

Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.

»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans.

Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig, var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse för honom.

»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det, så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en». Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och han förde min hand till sina läppar.

»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!»

»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och du skall ej ängsla dig för min skull».

»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning».

»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden.

»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka, tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen till människornas befrielse ur guden Priapus våld ......

Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — — då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda längta efter rytm och klang till sången.....»

Han tystnade och tycktes lyssna efter något.

»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan.

»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog miste ...»

Han försjönk i grubbel.

»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!»

Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska röster.

Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han. »Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»

»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat, serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»

Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».