Part 12

»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’», afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?»

»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro mig förhatliga».

Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne, och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket denne försäkrade.

»Längtar du efter henne?» frågade jag.

»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?»

»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig tröstande intill sig.

Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.

Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.

Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag kort därpå ett bref.

Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.

Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju, medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker.

För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig. Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner. Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra. Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande. Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju hade en förutfattad mening.

Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej onödigtvis skulle oroas.

Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej hjälpas, förklarade hon.

Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.

* * * * *

Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter.

Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig.

Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra, för att det ej skulle bli bortglömt.

»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående vid dörren.

Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin blyertspenna.

Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig.

»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar.

»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».

»Må ske», sade han leende.

Jag fick fram papper och grep blyertsen.

»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade jag, »nu är det din tur!»

»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!»

»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer.

»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök undan mitt hår för att bättre kunna se mig.

»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim. Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i midten, så är det ditt rim, som fattas».

»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade han, »skrif nu, så skall jag diktera!»

»O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka Du ser oss i dag i extas bocka, Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»

Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.

»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag.

»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han.

Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka».

»Din styrka —» afbröt jag förvånad.

»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter».

»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!»

»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Bref till Gustaf Fröding:

Stockholm Tegnérgatan 14.

Käre Gustaf.

Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig, och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag tänkt.

Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås.

I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger om Entzückung und Kälte.

Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka den till van E.

Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri starka stöd för mina eld- och vattenteorier.

En hälsning till dig från

_Mig._

I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog, men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den annalkande våren.

Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik.

»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig».

Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se, hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af».

»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den manliga skönhet och energi jag eftertrådde».

»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag allvarsamt.

»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga någon», snäste han.

Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter.

»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i spegeln», sade han omsider.

»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade jag kort.

»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor han ironiskt.

»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid tanken på realiserandet af hans förslag.

»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.

Jag lydde.

»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig».

»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag.

»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver bredvid mig».

Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen till Goethes.

»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre».

»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag.

»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar», fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m. fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig, då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner bättre ord för än jag».

»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och söker likt och olikt efter spön».

»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande ton.

Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda.

»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig.

»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den».

Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper).

Stockholm mars 1904.

Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo, det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.

Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold».

Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande. Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler.

Alltid din _I. B._

Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge denne främmaten mä’.

Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.

Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v. kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf.

Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.

Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam, än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.

Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien. Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just det han beskref.

Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig, han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig.

Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din säng, och dock är det en god portion sanning i det.

Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret.

Alltid din _I. B._

För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid hos bekanta på hospitalet.

Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt försökte leta ut något, som kunde roa honom.

»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som är oss emellan».

»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig».

Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats på stolen vid hans säng, då han sade:

»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd dig ej om och se ej på mig».

Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf ton.

»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag.

»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att skämta», sade han.

Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes mig obrukbar, och lade undan den.

»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt».

»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro, att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne.

»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din hand till afsked».

Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han ville förskona mig från att se dem.

Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då jag hade dörren på glänt.

»Darf man heute anrühren?» frågade jag.

»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer.

»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på åratal?» skämtade jag.

»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade han.

Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten öfver mig och ropa på vakten».

»Hvad menar du?» frågade jag bestört.

»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen. Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»

Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta öfver hvad du lidit för min skull».

»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han, »jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa».

»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade jag.

Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten.

»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas. Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva. Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde. Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen».

Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna.

»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till krigsskådeplatsen?»

»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant», svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig».

Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller har du föresatt dig låta mig gå till Canossa».

»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad du menar».

»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det. Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»

»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet afvisande svarade jag därför:

»Jag vill inte heta Fröding».