Part 15

»Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. — »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor han.

»Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia.

Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för att kunna göra något extra dessa dagar.

»Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.

Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna, men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» — han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken».

Han skrattade åt sig själf.

»Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.

»Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för oresonliga för att bli hörda».

»Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_»

Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf Frödings skaplynne än just denna bön.

Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom.

_Ida Bäckmann._

Tisdagen den 14 juni.

Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna voro öfver.

Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad därför», sade han.

»Blir du —? Hur då?» frågade jag.

»Du går».

»Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.

Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång. Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga. Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att »Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del meningslösa saker.

Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag ville ha en del af hvad han åt.

Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med hem.

»Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc.

Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i sängen.

»Du har befallt mig hoppa», sade han.

»Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte om honom filten.

»Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så mer. Stanna och drick kaffe med mig!»

Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar tvärs öfver sänggafveln.

»Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i säng.

Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod».

»Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».

»Jag har försökt detta ofta», återtog han.

»Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det mera».

»Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände han.

Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när jag fann honom något lugnare lämnade jag honom.

Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade han.

Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada sig. Hans gifna ord kan man ej lita på.

Er _Ida Bäckmann_.

Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör jag det.

Onsdagen den 15 juni 1904.

Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska. Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går. Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster för sitt sätt att bära håret.

Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.

»Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han, »det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor orättvist».

»Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII».

»Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas — han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade, och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt allvarsam ut.

»Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.

»Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han.

»Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju, att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt vara Guds bud».

»Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt, såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han.

Nu brusto vi båda i skratt.

»Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge», började han åter.

»Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.

»Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går».

»Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem, som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott tankegymnastik».

Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg», sade han förbittrad.

Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding.

Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn, kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom bränningarne. Jag tog min hatt för att gå.

»Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande.

Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med att få en stunds hvila.

Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och tyckte om att höra Hellberg läsa det.

Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som skrifvit Mister Johansson».

»Hvad sade jag då?» frågade han.

»Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid bifall utaf svinet — — — —»

»Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får för Vallarelåt och dylika».

»Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».

»Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han.

»Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig upp och ned».

»Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika djurarter.

Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom, emedan jag upphört att hålla af honom m. m.

Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster. Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag. Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur sängen.

Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade gärna velat se Gustaf lugnare först.

Er _Ida Bäckmann_.

Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och den prostestantiska statsreligionen i Sverige.

Torsdagen den 16 juni 1904.

Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina skrifverier.

Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar blott ett gladt faktum.

Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det.

»Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till K:s».

»Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga till honom, att han ej väntar».

Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå.

»Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag, då han varsamt satte ned mig i soffan.

»Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.

»Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig, skall du skrifva till mig under tiden?»

»Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte. Och du?»

»Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje ord».

Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.

»Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad. »Professorn har förbjudit det».

»Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig».

»Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du gör det».

»Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man angifvit för skäl för detta förbud?»

»Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt för dig».

»Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller».

Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått klädda just som han, och så lämnade vi den frågan.

»Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på samma gång som ett renande kraf».

»Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man åtminstone humbuga inför sig själf».

»Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om budet: ’Varen fullkomlige’».

»Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han var af sina egna tankar.

»Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara fullkomlige».

»Det står dock ej så», invände jag.

»Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller allt, finns det väl blott en Gud».

»Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»

»Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att det är något gudomligt i oss».

Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den och förtär blott, hvad jag medför åt honom.

»Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln.

»Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att drottningen af Saba var ljushårig och blåögd».

»Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för att få höra Salomos visdom», menade jag.

»Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han. »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att erfara en lyckokänsla — —»

»Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.

»Jo, då du kysst mig ........»

»Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar Malm och den äkta stämning, som fanns i denna.

»Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de öfriga filosoferna jag läst».

»Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför jag ser saken så».

Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall gå igen, bryter hans misstänksamhet ut.

Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom, men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom, att han kunde tro mig.

Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom. Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon.

Er _Ida Bäckmann_.

När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och hans stämma hade en främmande klang.

»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han.

»Kanske fem minuter», sade jag.

»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig ej».

Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut».

Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han, alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.

Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro. Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade han dock med ett stänk af vilja varit med därom.

Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer, som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt hjärta och sina armar omkring människosläktet_».

Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans läppar, och hans ansikte var dödsblekt.

»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.

Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund.

»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och drog hans hufvud mot mitt bröst.

Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det.

Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida Bäckmann, som vill tala vid honom!»

Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte, och hans ögon fästes strålande på mig.

»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja mig?» frågade han skälmaktigt.

»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.

»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han, för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga betydelse».

Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.

»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa».

»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?»

Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet. Du fann det och därför ...»

»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom.

Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne.

»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor».

Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna.

Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han plågat oss båda därmed.

»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss».

Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.

Han medgaf, att hans svar fallit så.

»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag.

Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen».

Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.