Part 11

Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande, halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.

De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den lilla lampan med violett skärm var också där.

Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik, utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad; hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats inte så litet.

Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.

Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört honom till henne.

Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett leende som klädde honom och som han visste bruka.

Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte: — Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis inte vidare bruk.

Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.

Elma sade:

— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.

— Gott.

— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan undvikas.

— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?

— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.

— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå dig mer än du vet.

— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.

Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.

Han sade:

— Du höll ändå av mig!

— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.

Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen, hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den emaljklara våraftonen.

Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt unnat sig att få triumfera över.

För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur hennes tillvaro.

Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.

Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen vidöppna.

Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.

— Men vad i Herrans namn, fröken?

— Ack, kära Hulda, vet Hulda vad ett hysteriskt fruntimmer är för något?

— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.

Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.

— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.

Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar eller katter.

Hulda sade:

— Eller ett fosterbarn. Fröken, som har god råd.

6.

Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.

Hon skyndade ut till Hulda:

— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag skall taga mig ett fosterbarn.

Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka, cirka femton år, blev också hon intresserad.

— Tänker fröken annonsera?

— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag skall höra mig för om henne.

På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och misstagens tid definitivt blev förbi.

Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags dörrar med nyckel på insidan.

Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd, vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa skändliga hemligheter.

Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt uttryck bakom glasögonen.

— Känner fru Gustavsson igen mig?

— Nej. Mina ögon är så dåliga.

— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under tidernas lopp?

Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många, både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos inga upplysningar att få.

Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan gumman och tvang sig in.

— Vad springer fröken här för? Jag får bara obehag.

Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru Asp, en plåtslagares hustru.

— Lever hon ännu? frågade Elma. Hon föreföll gammal.

— Jesses ja, visst lever hon!

Elma tordes inte fråga om även barnet levde.

Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.

Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom, skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.

— Fru Asp?

— Det är jag, svarades.

— Nej, det skulle vara en gammal människa.

— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har kvar gården efter henne.

— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.

— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.

Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade den på bordet, bland odiskat porslin.

— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon redovisning, tillade hon.

— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg fort nog.

— En fru?! upprepade Elma. I vagn? Hur såg den frun ut?

— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört, så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.

— Så hon lämnade ändå ett namn?

Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar. Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena handen.

Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka, alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.

— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba slag, allt var kval.

Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt uppslitande att stå vid målet.

När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer, varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla upp papperet och läste:

Den 15 september 19.. avhämtades hos fru Karolina Asp lilla Mathilda, okända föräldrars barn, fem månader gammal, av undertecknad,

~Alice Murius~ (fru).

Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.

Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.

— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.

Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller åtminstone hopp om sådan.

7.

Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius, var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet upptagit en fosterdotter.

Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg bakom allt som skett?

Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om konsertmästare Murius och dennes närmaste.

— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.

— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en hedersman och ett original.

Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour, med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer, tandläkare eller löjtnanter.

Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse. Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där han var en bärande kraft.

Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga, skrynkliga schalar.

Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren, gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit banalt och så litet belysande som möjligt.

Hemma förfrågade sig Hulda:

— Nå, fosterdottern då?

— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.

Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet, så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som hon icke trodde sig om att överleva.

Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i hoppet.

Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften, den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad, oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen inte synts, men muntra ändå.

Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son studentexamen.

Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde redan käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer, resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.

På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och var student sedan ett år tillbaka.

Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar, att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan — ytterligare restaurerad till dagens ära.

Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina studier. Så hade mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal kort förut.

För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.

Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.

— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I kväll, när de tänt, blir den bra.

— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla min son ens med en anständig frack.

— Alla frackar ser väl ut på samma vis, sade den oerfarna Matti.

Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt; det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för. Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova. På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig för aftonen sin skatt.

Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på honom ett par droppar ur en parfymflaska, ~Iris Blanc~, som stod på hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.

Pontus såg på sina fötter.

— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade han.

Fru Murius räknade i portmonnän.

— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack! Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.