Part 12

Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig; den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.

Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya sommarklänning och mycket annat.

Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade frackens kläde.

Matti sade:

— Libert, vi går och ser på, utifrån.

Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student, och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern. Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.

Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte hon inte ifrån sig. Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga, och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna, eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.

Libert och Matti gingo nu Floragatan upp.

Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det hela, med obegripligt god mat.

Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.

— Minns du, när du var kär i Alexis? frågade Libert.

Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen hörde talas om, det fanns inte mer!

— Jag är det fortfarande, svarade Matti.

— Än han då?

— Asch. Det har han väl aldrig varit.

Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta. De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.

Det mörknade, men hon ville inte gå hem.

— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär som du kanske inbillar dig.

— Jag inbillar mig ingenting, svarade bierfilaren.

— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen, att jag inte bryr mig om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.

Libert funderade länge.

— Ska vi gå förbi där en gång till? föreslog han.

Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’ gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt gatan.

Nästa dag berättade Pontus vid frukostbordet att festen för honom ur vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde det för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.

Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle ha. Ingen kunde vara mer god än han.

Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:

— Hälsade han inte till mig?

— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga åt dig vad du vill av den vördnaden.

Libert frågade intresserad:

— Säger man så? Vördnad?

— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara därefter.

Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna munnen, förrän Pontus täppte till den igen:

— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut barnskorna.

Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon; hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild ömhet.

— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger, och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer, då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min lilla Matti, stackars min lilla Sälv!

8.

Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius, ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.

Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.

Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas, eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar, vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda dess uppfostran.

Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid det passade denna.

Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins brev, och han stod handfallen.

— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna Liwin, hin håle tage henne!

Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?

Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och litet roligt ibland också.

— Skall Matti härifrån? ropade herr Murius.

— Modern har väl sin rätt.

— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans bördor.

Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom strax före en viktig symfonikonsert.

Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika och skickar till och med hem några dollar då och då, senast till sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.

Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde, då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd undervisning.

Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i orkestern, utan sagt:

— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert allvar?

— Jag är ingen skämtare, svarade Murius.

Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte hinna i tid till sin post.

När han trätt ut i det fria igen, hade han känt en förfärlig förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna. Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens rätta halt! Slut och förbi.

Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans kansli.

Han hetsade upp sig:

Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga, ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?

— Jag minns, svarade hon ut i luften.

Herr Murius såg på sin hustru.

— Vad är meningen! ropade han. Du ser ut som om du tänkte på annat!

— Det har blivit så mycket att tänka på, svarade hon.

— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad detta här betyder för mig?

Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla. Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord, sådana han begärde.

— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår, hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.

Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten, natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela eländet.

Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan prut.

Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg att flickan förteg något.

— Vad är det, min Matti?

— Hur så, mamma? Ingenting.

Efter en liten stund sade hon:

— Roland skulle vara här.

Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern. De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men var och en behöll likväl sin egen hemlighet.

Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva, det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.

Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte ägde en tanke för henne mer.

Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen levde i sitt föräldrahem.

— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.

— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.

— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.

Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:

— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen här i går?

— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar även uppträda så.

Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam. Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus. Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.

— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och begåvade unga män.

På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.

Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja, välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.

På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom, inga som helst små katastrofer.

Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan tilltrasslade kalkylerna.

I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande handen och tryckte sin kind emot den.

Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga att finna ord för. Alla dessa ~varför~, vilka var och en måste lära sig besvara själv.

9.

På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.

I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.

Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon, varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.

— Är detta fru Murius?

— Ja, svarade den lilla varelsen, var så god och stig in.

Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.

Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet. Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter, vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd. Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande, om det gällt att förtro sina sorger.

— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.

— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.

— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste, mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om ni är fästa vid henne —

— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —

Fru Murius ropade:

— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.

— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.

Elma svarade:

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig. Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag inte skall svika.

— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring, så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti, om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

Elma Liwin sade:

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad upplevelse.

— Det bör det nog, svarade Alice Murius.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan lyckliga och muntra.

Det blev en tystnad.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns inte att säga, det var bara en sak kvar:

— Flickan är väl inte möjligen hemma?