Part 10

Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt. Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just därigenom så mycket mer tilldragande.

Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om voro förbehållna endast ett fåtal.

Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet. Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko detta välkommen till bords i botten.

— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.

— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.

Bourgsten sade:

— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.

— Det har jag aldrig tänkt på.

— Det måste ni ha tänkt på.

— I så fall snarare för att välkomna det.

— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni verkligen är.

Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.

Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.

Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla, tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse: några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök. Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.

Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.

— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.

— Jag har inte velat.

— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?

Då mörknade hon och stelnade åter.

— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.

Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:

— Sannerligen jag förstår henne.

Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon stannat ännu en stund.

Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.

Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära jag är?

Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade lämnat henne.

Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit. Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med vilken han sedan fått handskas efter behag.

— Är vi färdiga? frågade han, och hon reste sig.

De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla. Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.

Det föreföll Bourgsten att hon skakade lätt.

— Fryser ni? frågade han oroligt.

Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla kroppens skälvning.

Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga, vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv, dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden, endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes röst skulle förråda henne.

Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr. Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det mer:

Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne brast. Hon slog armarna om honom, tryckte sig intill honom och gömde sitt ansikte mot hans rock.

— Lämna mig inte ännu!

— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.

3.

Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han tänkt sig.

Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och som så mycket behagat honom.

Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.

Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar. Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom, och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i honom från henne.

Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.

Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.

Tills vidare, i varje fall.

Han tvang sig själv att viska:

— Älskade.

På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.

Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan, som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla händer.

— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också blivit sent.

Hon svarade inte. Han fortfor:

— Jag har också lämnat bilen olåst.

Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.

— Du bor ensam? frågade han till sist.

— Ja.

— Ingen kan ha hört oss?

— Nej.

Hon tillade:

— Oroa dig inte!

— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.

— Vill du röka? frågade hon.

Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:

— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar lika illa ihop.

— Du bor ju förtjusande, svarade han.

Det skrattade hon kyligt åt.

Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet, som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man håller bort något främmande.

Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.

Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att slutligen vända ansiktet upp emot honom.

— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom. Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat. Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?

Hon gjorde sig loss ur hans grepp:

— Om det kan glädja dig: ja.

— Det gör det, sade han.

Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen, kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon skulle stå och se efter honom.

Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken, tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.

Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!

— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten. För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är alltså männen.

De gamla djävlarna ropade i hennes öron:

— Fjolla, fjolla!

Vredgad drev hon dem ifrån sig.

— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha den rätten? Är jag inte fri?

Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt hade opinionen i tankarna.

Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv, som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande kastade hon ifrån sig den svarta klänningen, i vilken hon tre gånger klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.

Nästa morgon sade hon till Hulda:

— Sälj den, Hulda, och behåll pengarna för egen del.

— Vad har klänningen gjort för ont? frågade Hulda.

— Jag kan inte med den.

Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det för mig? Jag älskar honom.

4.

Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:

— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.

Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten, och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.

— Så är han mera fast.

— Det är också en synpunkt, sade Elma.

— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en bättre tjänst än att taga hand om honom.

I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring, tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i kaffeserveringen.

— Minns du hans snopna min?!

Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan. I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.

— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger vem skickar dig blommor i denna stil?

Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.

Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena vardagsrumsfönstret.

— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta om ofta. Men jag säger igen, från vem?

Elma svarade kyligt:

— Troligen från fru Pasch.

— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.

— Ja, jag vill minnas det.

Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon, skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd, sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.

Och vad skulle nu följa?

En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden, uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra Pasch, fru Pasch i egen person, följde.

— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener. Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —

— Emot, sade Elma.

— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles misslyckats. Ni hade således rätt, och det är väl inte möjligt att ni fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.

— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att bara — nå, jag menar, på annat håll.

Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick bära ner alltihop till soptunnan.

— Ja, jag behöver sannerligen mina krafter, tänkte Elma.

Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden, mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.

Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram, en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten förblev borta.

5.

Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.

Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft, när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen sin dotter.

Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då ansvaret.

Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig, var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin, förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.

Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för exemplets skull.

Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en surbrunn?

Dock, barnet var där.

Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer, som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset — hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.

För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma: Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller grämelse.

Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken. Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser, fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det. Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte utpressning, berövade henne varje lugn stund.

Elmas väninnor sade:

— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.

Andra bagatelliserade:

— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!

I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag, och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.

Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att helt tillmäta sig förtjänsten därav.

Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös. Och den var barnets födelsedag.

Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in dem mer.

Hon borde genast sagt:

— Jag vill inte träffa dig mer.

Men hon sade:

— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall man ju alltid ha.

Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.