Part 6

Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet.

Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot hans dotter.

— Precis detsamma har han gjort med mig, sade länsmannen.

— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen, som hade hört, vad det var fråga om.

Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen, men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också. När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande vid domstolens sammanträde.

Hans såg inte ängslig ut, då han hörde anklagelsen uppläsas.

— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade:

— Har du fått någon kyss av en främmande man?

— Ja, av fars affärsbiträde, blev svaret.

Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till länsmannens flicka.

Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen, framställde samma fråga som förut och fick till svar:

— Ja, av inspektören.

Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens dotter!

Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat. Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum.

Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid hennes näsa och sade:

— Säg mig, lilla näsa, varför munnen inte talar!

— Det är därför, svarade näsan, att munnen är full med vetebröd.

Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och tydligt:

— Ja, den vackre fogdeskrivaren har kysst mig.

Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med skam och förargelse draga därifrån.

När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat så gott. Drottningen sade då:

— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter.

— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat, smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade:

— Har någonsin en främmande man kysst dig?

— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa hovjägaren Hans.

— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta ut ur prinsessans rum.

— Hur ska vi göra med hovjägaren? sade drottningen därefter.

— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra.

— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten.

— När de sutto vid frukostbordet nästa dag, sade konungen:

— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt hovjägaren Hans?

Då sprang prinsessan upp och slog armarna omkring kungens hals och sade:

— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig lycklig för alla tider.

— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad Hans säger, kanske han inte vill ha dig.

— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut. Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop, som varade i dagarna sju.

(Tyskland.)

FEM SKILLING.

Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram. Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull, men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med säcken på ryggen.

När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap.

— Vad har du att sälja? sade nykomlingen.

— Jag har ull, svarade dagakarlen, och vad här du?

— Jag har nötter.

I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga var galläpplen.

— Ska vi byta, sade den förste.

Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner.

När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han hade blivit lurad.

Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och sade till honom:

— Min vän, du har bedragit mig.

— Nå, du har lurat mig, så då äro vi kvitt.

— Men de överenskomna fem skillingarna skall du väl betala.

— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom igen en annan gång!

Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar.

— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han. Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att jag är död!

När Niklas kom fram till stugan, satt hustrun och grät och jämrade sig.

— Hur står det till här i huset? frågade han deltagande.

— Ack, det står illa till svarade hustrun. Min käre Peter är död.

— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt, att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista.

Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så det vore nog bäst, att han inte väntade.

— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade Niklas, det har jag inte hjärta till.

Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både vännerna i kyrkan över natten.

Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet.

När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper.

Plötsligt rusade en av dem upp och sade:

— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen, så är det ett gott vapen.

Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå, att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark stämma:

— Döde män, var äro ni?

Och Niklas, som stod gömd bakom pelaren, svarade:

— Här äro vi, slagfärdiga allesammans!

Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin förskräckelse.

— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves, sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte. Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra.

Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig.

— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret. Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens mössa, som han lämnade Niklas med orden:

— Här har du för dina fem skilling!

Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till sina kamrater det fortaste, han förmådde.

— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra ställen.

(Serbien.)

HUR BONDEN FICK BEHÅLLA SIN SKATT.

Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista. Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket.

Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned det andra vid tröskeln till sin stuga.

Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon.

Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora nyheten bekant i hela byn.

När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök, anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i åkern, och hon vågade inte svara annat än ja.

När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i sjön nära stranden.

Nu gick han in till sin hustru och sade:

— Kom gumman min, så ska vi gå ut i skogen och fiska.

— Vad säger du karl? frågade hustrun häpen. Ska vi fiska i skogen?

— Ja, följ med bara!

Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna. Nu gjorde gumman stora ögon.

— Vad vill det här säga? ropade hon häpen.

— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit uppätna av skogsråttor och andra djur.

— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt, tillade bonden.

Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en hare på kroken.

— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att det fanns några harar i sjön!

— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma ihåg.

På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in i stugan och ropade med låtsad förskräckelse:

— Det har kommit fiender hit till byn!

— Oj, oj, oj, vad ska vi nu ta oss till? jämrade sig gumman.

— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan och hålla vakt om hus och hem.

Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger.

När det blev dager, ropade bonden ned i källaren:

— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade.

— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått en blund i sina ögon på hela natten.

Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården.

— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i åkern? sade han.

Men bonden ville inte erkänna, att han hade hittat någon skatt.

Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din hustru har redan erkänt.

— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att rätta sig efter.

Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att bonden hade hittat en skatt i åkern.

— Jo, det är sant vart eviga ord, sade gumman och neg djupt.

— Ser du det, din kanalje! sade godsherren, vänd till bonden.

— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter.

— Nå, när var det?

— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön.

— Fiskade i skogen? utropade godsägaren förvånad.

— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade regnat pepparkakor.

Bonden ryckte på axlarna.

— Där hör nådig herrn, hur det låter, sade han.

Godsägaren såg fundersam ut.

— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är gömd? sade han till gumman.

— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln.

— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se.

Bonden hämtade en spade och grävde, men någon skatt syntes inte till.

Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde. När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde där i välstånd och trevnad i många år.

(Ryssland.)

SLUGA KAJSA.

Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom. Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves. Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.

Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat når.

När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom:

— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok som han och därför vill bli hans hustru.

Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.

— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som ni och vill bliva eder hustru.

— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag göra henne till grevinna.

Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade dem till bonden.

— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och komma upp på slottet med kycklingarna.

— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle klämma sönder äggen.

Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:

— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna, då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.

— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i alla fall påsen och gick upp till slottet.

Greven tog ärterna och granskade dem noga.

— De här äro ju kokta! utropade han vredgad.

— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det med äggen, som hon fick.

Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den till bonden och sade:

— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka lärft.

Bonden tog garnet och gick hem.

— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.

— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och sade:

— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg, att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på. Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»

Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall, fastän han just inte kände sig så glad till mods.

När greven fick denna hälsning, sade han:

— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.

Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad:

— Nu blir du allt bet, stackars flicka.

Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna, för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick hon till skogvaktarn och sade:

— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare!

— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll.

Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och bad att till följande dag få låna hennes åsna.

— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till stortvätt, och då behöver jag den inte.

Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.