Part 7

Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som solen hade gått ned, red hon upp till slottet.

Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda stora hundar på Kajsa.

— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv.

Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande, må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna efter i full karriär.

Greven stod där alldeles häpen.

— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni ser, stannade den inte länge.

Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips flögo duvorna ut.

— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog inte heller.

I samma ögonblick flögo duvorna ut genom fönstret.

Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än mången prinsessa.

— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra med annat folks tvister och gräl?

Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig.

En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden, och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens vagn.

— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn, sade den förre.

— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen.

— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven.

— Varför är fölungen din? frågade greven bonden, som rådde om stoet.

— Därför att bara ett sto kan föda fölungar men inte en vagn.

— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du grundar dina anspråk på!

— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn, alltså är han min.

— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde.

Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han, det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan.

— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här tvister.

Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis bonden högt och heligt.

— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!»

Bonden följde rådet. Efter en stund kom greven ridande förbi.

— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen.

— Oho, ohej! skrek bonden och låtsade med möda draga upp nätet.

Därpå vände han sig mot greven och sade:

— Jag fiskar, ers nåd!

— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i grushögen?

— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk, svarade bonden, såsom han blivit lärd.

— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är du dödens lammunge.

Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av grevinnan, och vad han hade fått till svar.

Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in till sin hustru.

— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att du redan i dag lämnar detta slott.

— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig bevilja mig två ting.

— Låt höra!

— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om.

Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål. Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med händer och fötter och skrek:

— Var är jag, var är jag?

— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med.

— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden, så gå vi tillbaka till slottet.

Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram, litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor ihop men det är en annan historia.

(Tyskland.)

GÅVOR OCH GENGÅVOR.

En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra som den finaste äggmat.

Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i all sin dar.

Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära det om halsen.

På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver, att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste äggmat.

— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.

Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en sådan man kunde komma med.

När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han:

— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag gärna till tjänst.

Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu tunnland god jord.

Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte, heller sakna sovel till sin goda potatis.

Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen, tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?

Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet. Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:

Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon. Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.

Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.

— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med ett hemman på tjugu tunnland.

Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.

(Tyskland.)

DE TRE SYSTRARNA.

Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig helst bort för att slippa se dem.

Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker.

En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de åt Marja:

— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov att gå och hämta åt oss!

— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte.

— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi komma tillbaka så snart som möjligt.

Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt. Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt.

Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott, Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i lövverket.

Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på. Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman:

— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du inte komma ned och hjälpa mig med degen?

— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes. Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut, att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också för henne bli räddning från nöd och umbäranden.

Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt.

Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön, vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott.

En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts, att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i förebrående ton till sin son:

— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift dig med den där getjäntan.

— Ser du inte, mor, att det är Marja? sade prinsen.

Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste. Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och Marja skänkte prinsen tre raska söner.

Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte, att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och lät dem stanna.

Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem, att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar.

I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk, betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att drottningen aldrig hade hört maken förr.

Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock. Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter, befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se — framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja och de båda äldsta sönerna i sina armar.

Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående levnad ångra sitt ondskefulla beteende.

Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något närmare att förtälja.

(Macedonlen.)

BONDEN OCH BARONEN.

För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han kom in i stugan, sade han till sin hustru:

— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen!

— Nå, vad sade han? frågade hustrun.

— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den, svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.

— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han ingenting mera?

— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade, som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.

— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.

Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.

Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga. Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.

— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois.

Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig på slottet.

— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss!

— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen.

Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.

— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan, sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.

Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han: