Part 5

— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma.

En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de särdeles aptitliga ut.

Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen, satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick in till Jörgen.

— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en nypa salt på det svartbruna moset.

— Tvi för allt, vad lett är! skrek Jörgen. Ska jag äta det här?

— Ja, när doktorn har sagt det, så — — —

Jörgen smakade.

— Jag tror, att jag vill ha litet peppar och lök till.

Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med.

En stund efteråt sade Jörgen:

— Det var allt en konstig medicin det där. Jag känner liksom litet magknip.

— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig snaps till.

Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny och gick till sitt arbete såsom vanligt.

Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god aptit.

— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha gjort er gott.

— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick rakt tvinga i mig de sista.

Doktorn såg ut som ett stort frågetecken.

— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför stekte jag upp dem i litet flott.

— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista ut i skratt.

Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur.

(Tyskland.)

EN KRUKA VETT.

Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket. En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom ordentligt.

I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga, för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med, och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen. Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med småsysslor.

En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä.

— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en kruka vett, sade han till modern.

— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer till.

På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden.

— Guds fred härinne! hälsade Jöns.

— Guds fred igen! sa' gumman.

— Så skönt väder vi ha i dag!

— Ja, det stämmer, sade gumman och rörde vidare i sin gryta.

— Men solen går ner i moln, det kanske blir regn i morgon.

— Mycket möjligt.

Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne.

— Det blir allt en god skörd i år.

— Vi ska hoppas det.

Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende.

— Har ni något vett att sälja? frågade han.

Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig och därför svarade hon:

— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst.

— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se, det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är så dum.

— Nå, då kanske det kan gå för sig, om du vill hjälpa till själv!

— Ja visst kära mor, hur då?

— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i, du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett.

— Men, sade Jöns, och rev sig bakom örat, hur skall jag bära mig åt?

— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta. Nu har jag annat att göra, adjö!

Jöns gick hem till sin mor och berättade, vad gumman hade sagt.

— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk.

— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få. Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket förstånd, att du kan reda dig på egen hand.

Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok.

— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet.

— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram utan fötter?

Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var.

— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om.

Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död.

Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade, desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon varit, även när han betedde sig riktigt dumt.

— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen.

Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den kloka gumman hade sagt.

— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som jag är i världen?

Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut. Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på ryggen och gick till den kloka gumman.

— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln.

— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att hitta på någon lösning.

— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon igen dörren mitt för näsan på honom.

Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom och sade:

— Hur är det fatt, Jöns? Vad är du så bedrövad för?

— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har dött, och ändå har jag inte mera vett än förut!

— Det var ledsamt, att din mor är död. Har du nu ingen, som ser om dig?

— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så innerligt väl behövde.

— Vad pratar du nu för nonsens, Jöns?

Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde pyssla om honom.

— Gråt inte Jöns, jag ska se om dig, sade flickan.

— Vill du verkligen det? ropade han och såg upp.

— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig.

— Kan du laga mat?

— Ja, för all del.

— Och skura?

— Naturligtvis.

— Och stoppa strumpor.

— Det med.

— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få.

— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp.

— Ja, det har du rätt i, sa' Jöns.

Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när mannen kom hem från arbetet.

En kväll, när de sutto ensamma och pratade, sade Jöns:

— Hör du, min flicka, jag tror, du är det käraste jag har i världen.

— Det låter höra sig, sade hustrun, men vad vill du med det?

— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka gumman för att få mera förstånd?

— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick till gumman.

— Nej, men hade jag gjort det, så kunde jag nu varit klokare.

— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna.

— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för kvinnfolk.

— Vi få väl se. Hur var den första gåtan?

— Vad är det, som ilar fram utan fötter?

— Vattnet naturligtvis, svarade hon utan tvekan.

— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

— Det är solen, förstås.

— Du var en baddare! Kom, så gå vi till den kloka gumman med detsamma!

Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin stuga och flätade på en bastmatta.

— Go kväller, kära mor! hälsade Jöns.

— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan.

— Jo, nu kommer jag allt med det rätta.

— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och så två fötter och till sist fyra fötter.

Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte kunde han gissa gåtan.

Då viskade hustrun: »Det är en grodunge.»

— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En grodunge.»

— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått, fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö!

Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda två.

(England.)

DEN UNDERBARA KÄPPEN.

Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem, vilken som passade honom bäst.

I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens kungörelse, sade han:

— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att bli hovjägare?

Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg.

Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken och lät sig väl smaka.

Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut.

— Låt mig smaka av ditt förråd, sade gubben, jag är så hungrig.

— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter.

— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte. Därmed gick han sin väg.

När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade, och bröderna stämde in.

— Har du inte kommit längre? ropade de. Eller kanske du har ångrat dig?

— Försök själva, så får ni se, hur det går er! sade Max buttert.

— Det är just, vad jag vill göra, sade Krister.

Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern. När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom, men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och förargad framför stugan därhemma.

— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att hitta till staden eller hur?

Nu var det den yngstes tur.

— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl inte någon hovjägare av vår släkt.

— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för dig, som inte har gått för oss.

Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa.

När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben och sade:

— God dag, Hans, jag är så hungrig! Vill du inte ge mig en bit av din kaka?

— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav han honom en daler till på köpet.

Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och åt sin aftonvard, kom gubben igen.

— God afton, Hans! sade han. Jag är så hungrig.

Giv mig en bit mat I

Hans trodde, det var en annan gubbe, och svarade:

— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela broderligt med dig.

Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och somnade snart.

På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten. Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför honom och sade:

— God morgon, Hans! Jag tror, jag dör av hunger, kan du ge mig lite mat?

— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns.

Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då:

— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill göra.

Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i närheten och sade:

— Hur mycket är klockan?

— Klockan i staden har nyss slagit tio, svarade en röst inifrån stubben.

Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre jägaren, sade han:

— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången.

— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig måltid, för jag är hungrig.

När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till kungen och sade:

— Jag skulle vilja gifta mig. Får jag göra det?

— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru.

När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden:

— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut.

— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om. Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut.

— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov.

— Sådana dumheter vill jag inte vara med om, svarade köpmannen.

— Nå, då får det vara, svarade Hans.

Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad, skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med densamma sakta flickans mun och frågade:

— Har du någonsin fått en kyss av en främmande man?

— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade flickan.

— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade till honom:

— Er dotter passar inte för mig, hon har utvalt en annan.

Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet.

Nästa dag gick han till värden och sade:

— Köpmansdottern var inte den rätta. Hon hade redan haft en annan kär.

— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om. Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut, och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut.

— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast sitt ärende.

— God dag, länsman, sade han, vill ni ge mig er dotter till hustru?

— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax ställa till förölovningskalas.

— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några ögonblick, när hon ligger och sover.

— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara passeligt?

— Nå, då blir det ingen förlovning av, sade Hans.

Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med käppen vid hennes mun och sade:

— Har någon främmande man kysst dig?

— Ja, det har fars inspektor gjort, blev svaret.

Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till länsmannen:

— Det blir ingen förlovning, er dotter har givit sitt hjärta åt en annan.

— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte på vidare utan gick sin väg.

Följande dag gick han åter till värdshusvärden och sade till honom:

— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre fri.

— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon alldeles för stolt till.

— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren.

— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter.

Detta tyckte den tjocke baronen vara vist talat, och han sade till Hans:

— Herr hovjägare, ni skall få min dotter.

— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover.

Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten, då han hörde ett sådant förslag framställas.

— Vad — säger — — — ni? flämtade han.

Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig. Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid flickans mun och frågade:

— Hur många gånger har en främmande man kysst dig?

— Den unge, vackre fogdeskrivaren har kysst mig tre gånger, blev svaret.

— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän i fogdeskrivaren.