Part 4

— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få äta dig mätt.

Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål.

Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen, som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till värdshuset efter honom och sade:

— Kanske ni skulle kunna återskaffa mina bortstulna hästar?

— Varför inte? svarade bonden kort.

Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten. Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde, att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför trappan.

— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att springa.

Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till belöning för hans hjälp.

Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade, att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig doktor Allvis.

— Vem är du? sporde kungen, när han fick se vår gode bonde.

— Jag är doktor Allvis och kan bota alla sjukdomar.

— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du inte det, så skall du mista livet.

När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade:

— Barnakropp, huvudknopp! — Barnakropp, huvudknopp!

Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt den fagraste lille prins.

Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla. Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i fina kläder och äta herrskapsmat.

En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm, kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom. Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och krossade den stol, där han nyss förut hade suttit.

— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och häpen.

— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min konung träffades av blixten!

— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl än.

(Tyskland.)

DEN VANDRANDE SOLDATEN.

Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust, och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen.

Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog, slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit fram till soldaten, stannade han och sade:

— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt.

Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot honom och sade:

— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta av törst.

Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar. Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra, för han hade varken mat eller dryck kvar.

Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste vände sig till honom och sade:

— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig Vår Herre en önskan.

— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och tager för egen del.

Genast räckte honom den gamle en fylld pung och försvann.

Nu sade den andre:

— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön skall du, få ännu en önskan uppfylld,

— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än röker själv eller lånar åt andra.

Gubben gav honom en kort, väl fylld tobakspipa och försvann.

— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en tredje önskan, sade den siste.

Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé.

— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag behagade.

— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck. När du vill använda den, skall du säga så här:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar!

Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen. Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger, törst och trötthet voro försvunna.

Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft. Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade:

När min hand dig öppnat, Önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla judar in!

Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen och gick sin väg.

Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån säcken.

— Släpp oss lös, släpp oss lös!

— Ja, om ni lovar, att inte mer antasta fredliga vandrare, sade soldaten.

Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken, och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som han var.

Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom:

— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor summa pengar.

— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag skall göra mitt bästa.

Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta, satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans.

— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara, eljest vrider jag halsen av dig!

— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min pipa.

— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i ett hörn och väntade.

— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv röka slut.

Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full med tobak i alla fall.

Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och skreko med full hals:

— Vad vill du här, och var kommer du ifrån?

Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret, och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda. Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till slottet vågade sig ingen.

När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga och sade till soldaten:

— Du får dra dina färde, vi vilja inte ha med dig att göra.

— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten. Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna detta slott.

— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi blivit satta att vakta.

Soldaten tog då fram sin säck, öppnade den och sade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, i tag i ditt förvar! Alla trollen in!

Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv. Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut. Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och därefter sade han:

— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen genom det öppna fönstret.

Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar, men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av där uppe.

Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och behövande.

Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning.

När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla fiender i säcken in!

Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken. Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i fångenskap hela den fientliga hären.

Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han sig till konungen och sade:

— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt. Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför draga mina färde!

Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen.

En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila, kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, den, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Död i säcken in!

Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma. Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och vandrade vidare i världen.

Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt, och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor. Döden, befriaren, kom inte; han var fången.

Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut.

Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra världen.

När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv. Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma:

— Vem är det? Här är avgrunden.

— Jag är en vandrande soldat.

Mer hann han ej säga, förrän rösten genmälde med en ton av ängslan:

— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till något spektakel.

Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så stod han en stund och funderade.

— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten.

Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade:

— Vem är där?

— Det är jag, en vandrande soldat och ödmjuk Herrens tjänare.

— Du kommer för tidigt, du har ännu icke blivit renad genom döden.

— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han får se mig.

Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken och började läsa den vanliga formeln:

När min hand dig öppnar, Önskepåse rar, — — —

Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt ansikte. Då hörde han Vår Herres röst:

— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin.

Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i dag.

(Polen.)

EN LYCKAD KUR.

Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård, arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit.

Något dylikt hade aldrig hänt förut, och hustrun blev orolig.

— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn.

Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött.

— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna.

— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag äta något, det är det allra värsta.

— Nå, vad åt ni i går?

— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack jag färsköl till, men inte mer än ett par stop.

Doktorn kände på pulsen.