Part 3

— Kunde jag inte tro det, sa' bonden och gav honom mera smörj.

— Hur ska jag säga då? jämrade sig pojken.

— Jo, du ska säga så här: »Tusenfallt igen».

Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna.

När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor.

— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han sist hade lärt sig.

Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde det:

— Åt Hälsingland med hela skocken!

Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och skrek nu med full hals:

— Vad ska jag säga?

— Gud fröjde själen! svarade de och släppte honom lös.

Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!» Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i den låg en slaktad sugga.

— Gud fröjde själen! sade pojken.

— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn.

Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman:

— Du kan ju säga så här: »Så dra de i väg med dig, din gamla sugga!»

Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara. Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut, och så till sist en hel skara gäster.

När Tumpel kom mitt för brudparet, tog han av sig mössan och sade:

— Så dra de nu i väg med dig, din gamla sugga!

Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig, kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick han smörj efter noter, ska jag säga.

Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall säga: 'En likadan glädje i var by!'»

Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga, och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till mjölnaren och sade:

— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått förut.

Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till mjölnaren, sade hon:

— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten och öst på elden, såsom de andra gjorde!

— Det skall jag komma ihåg till nästa gång.

Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som han öste ut över alltihop.

Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre dar.

2. Tumpel försöker sin lycka såsom doktor.

När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor, och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med honom.

— Ni har ätit för mycket bönor, sade doktorn, det hjälper inte att neka.

Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och blev snart bättre.

— Hur kunde doktorn veta, att han ätit bönor? frågade Tumpel.

— Jo, jag drog en slutsats.

— Vad är det? sporde Tumpel.

— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag förstå, att det varit bönkalas där i huset.

Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma.

Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig min och kände honom på pulsen.

— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött, jag skall gå hem efter medicin åt er.

Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den sjuke ätit hästkött.

— Hästkött! utropade doktorn. Hur i all världen kunde du tro det?

— Jag gjorde, såsom doktorn sade härom dagen, jag drog en slutsats.

— En slutsats, säger du? Hur då?

— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel; till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller ett stycke av en.

Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök.

3. Tumpel och hans ko.

När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom.

En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten, fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon, och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting.

När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet.

— Vill du följa med ordentligt! ropade Tumpel.

I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet.

— Vad är du för en? sporde hån. Jag ledde ju nyss en ko.

— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället. Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov!

Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus.

Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick han fram och viskade i örat på kon:

— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara säker om.

4. Tumpel och hans hustru.

Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid.

En dag skulle Tumpel begiva sig till marknaden och sade till sin hustru:

— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att inga tjuvar komma åt dem!

Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka.

Framemot middagen knackade det på dörren.

— Vem är det? frågade gumman.

— Klas, svarades det.

Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt.

— Var kommer du ifrån? sporde gumman.

— Från himmelrik, svarade Klas.

— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han var skomakare och hette Per.

— Ja, det har jag visst.

— Nå, hur har han det?

— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och mumsar på kål, någon annan mat har han inte.

— Kära hjärtanes! Nå, skickade han ingen hälsning till mig?

— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling.

— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till soldaten och sade:

— Giv honom det här, så kan han skicka tillbaka det, som han inte behöver.

Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna.

— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen. Och så berättade hon om det besök, hon hade haft.

Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han i milt förebrående ton:

— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum!

— Nå än du då? Varför skulle du lämna pengarna till mig?

— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt det håll, dit soldaten hade gått.

När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten, skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt skyn.

— Vad ligger du där för? frågade Tumpel, då han kom fram till soldaten.

— Jag ser en underbar syn.

— Nå, vad ser du då? frågade Tumpel nyfiket.

— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han promenerade på en landsväg.

— Inte ser jag någon, sa' Tumpel.

— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över ögonen!

— Vill du hålla min häst?

— Ja, gärna, sa' Klas.

— Jag ser ingen ändå.

— Jo, titta efter litet bättre, så skall du få se en män, som rider.

Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med full fart.

Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att han hade låtit lura sig.

Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för hustrun, hur det hade gått, sade hon:

— Ser du det, gubben min, du är inte slugare du än jag!

Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat och gick och lade sig, och så är det slut på den historien.

(Ryssland.)

PROSIT!

Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva det vildaste djur.

När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.

— Säg genast »prosit», röt kungen till honom.

— Prosit för mig, sade herden.

— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du säga.

— Prosit, mitt majestät! sade herden.

Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund. Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med. Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till herden:

— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge.

Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan och sade:

— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud.

Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.

Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.

— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har lärt att säga prosit.

— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte rädd för tio dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att de skulle bli så mycket vildare.

Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa, ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en gång.

Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen, när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna på honom.

Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden, blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.

— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt dig att säga prosit.

— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud, jag är inte rädd för hundra dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.

När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken, kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han bad.

Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock, ränsel och hatt.

Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter inför konungen:

— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit?

— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud.

— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen, ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne till brud åt en kungason.

När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog.

— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»

Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:

— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud.

Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett slott, vars tinnar skimrade som guld.

— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen.

Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma sätt som förut.

— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen.

— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.

— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du också säga prosit.

— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.

Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt och drack.

På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid: »Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog på fläcken.

Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde man ändå av gammal vana och gör så än i dag.

(Ungern.)

BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR.

Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen, ropade han:

— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå bredvid.

— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte, att det är jag, som bär säcken, och inte hästen.

Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl, att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det, så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens hustru.

— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld.

— Nå, vad hade han att säga?

— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång.

— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset förmådde.

Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i tömmarna.

— Seså, Blacken I sade han. Hittar du inte till stallet?

Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga med de två lindarna.

— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse.

Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades, kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade, hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem.

Bäst det var, kom en främmande man in i krogrummet och sade till värden:

— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära mig åt?

— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut, han kanske kan hjälpa dig.

Främlingen gick fram till bonden och sade:

— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig.

Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan till hästen, tog honom i örat och viskade: