Part 2

»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så hjälpsam mot oss, stackare!»

»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»

»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis, han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn, förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande, så fort han kommer upp ur skrucken.»

Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två famnars afstånd och målas eldröd i cinober.

Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken. Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett eldglödande fanders.

Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke minst.

»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat hafver,» tyckte han.

»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente stortjufven Lilja.

»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,» återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»

Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i mannaminne.

Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra, Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.

»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.

»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina och vippade rodret.

»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde än värre med stylet.

»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks.

Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar, två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd, hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll, öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.

»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle gå hem öfver denna stad.

VI.

Tillspillogifvelsen.

Dem enom till straff, dem androm till varnagel.

Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed, att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln, kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!

»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!»

Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om, innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen, så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får, med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle varpen blifva flere.

Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å torget och kommo undrande tillstädes.

»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande skrattsalfva och utfor strängt:

»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning... Det här ska’ du få böta för!»

»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen.

»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’ svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.

»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen.

»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som också ville ha ett ord i laget.

»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt.

»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken genast, karl!» befallde borgmästarfar.

»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund.

»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade fiskalen.

»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds skull vara där han är!»

»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.

Här var ingen annan råd än lyda.

En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.

Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom Larslund.

»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,» skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»

»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande hopen.

»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades icke häraf.

I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.

Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen. Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom skogskammen.

Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif, framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt, då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?

»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan.

Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.

»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande varpet för tjufvarna.

Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.

Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och trygga värdighet.

Körande bärgningsmanskap?

Jo, det var just en härlig upptäckt!

Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut, utan återvändo!

Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik Janssons andes.

Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och förblef osynlig.

Då kom frågan strax på rätta spåret.

Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras påsköl!

Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.

Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade Bothniens land?

Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du, affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan, illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras smicker!

Larslund! Larslund!

Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.

Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...

ANDRA ÄFVENTYRET:

_Larslund smusslar med brännvin._

I.

Larslund samvetsöm.

En välsignelserik brännvinsstöld.

Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift. Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!

* * * * *

På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde som en annan bosshumla i farstukammarn.

En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga pigstaten.

När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före jul.

»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.

»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte Larslund och såg alldeles uppriktig ut.

»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså, Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i efterjulshälgen?»

»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så uppriktig ut som då.

Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken. Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen på mon.

Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar, hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk syntes de vara.

Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva, utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.

»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela 75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror, kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»

»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och gjorde sig besväret att äfven öppna locket.

Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...

Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.

»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.

Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.

»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat brinnande uti sig.

»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta.

»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,» svarade Larslund undvikande.

Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och sådana prata aldrig mycket i onödan.

Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar, hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.

Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ, skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta. Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.

Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par hjärpflug borta.

Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville veta hvad de hade för pris på smöret.

»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela byttan, så är vi billig.»

Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:

»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag, men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka, som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med mig?»

Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt och därpå sade alle man:

»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»

»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte Larslund och de följde honom.

Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.

»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.

»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.

»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,» mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.

Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om den ena eller andra varan.

»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu dessa, som köpt brännvinet.

Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta. Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.

»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen, skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.

Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så tacknämligt han kunde:

»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»

»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än 6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.

Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen och mycken tack gosse!»

Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo ifrån stadsresan.

Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn, peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.

Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.

Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!

II.

Fortsatt byteshandel.

Än mer flödande välsignelse.

Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass, så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.

Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel mer.

Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.

»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda mig.»

»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång, så att det står i mantal!»

Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.

»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig. »Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...

Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i skinkan...

»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.

»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu då?»

»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund, då mosterkäringen skar in och tyckte som så:

»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul. Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»