Part 3

Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat. Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader. Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod under en hel månad.

Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.

III.

Bäst af allt.

Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.

Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en besynnerlig rallsaga.

Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80 kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt, bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne, som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.

Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen, trodde mosterkäringen.

»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så uppriktig ut som aldrig det.

En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst, där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha honom med.

Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på Larslund.

»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.

Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar bruka, och sade så högt och morskt han kunde:

»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i vittnens närvaro.»

»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till detta förtal.»

»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,» tyckte Larslund så uppriktigt.

Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle höra hvad han nu yttrade:

»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till, att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni hade’n.»

Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu skulle dra till med.

»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.

Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt:

»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»

Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.

»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt.

»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne, där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken. Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg. Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,» sade Larslund.

Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund.

»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?» sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»

»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.

Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande hjärta.

Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja. Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt språk taladt.

Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis, började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund under åkallan, bön och sång och tack och lof.

TREDJE ÄFVENTYRET:

_Larslund som fåratjuf._

I.

Ovälkommet besök.

Larslund störes i sin julefrid.

»Guds fred, Larslund!»

»Och god jul, Larslund!»

Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.

»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde karln i huset halfsnäft.

»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.

Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var denna höstvinter.

»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till, får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten, alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.

»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa för en sådan syndare och fasa för besväret.

»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n känning om hocken det kan vara här i socknen?»

Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet. För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i vändningarna.

Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på vinkkärran med några fårskinn öfver.

En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med sin kärra.

II.

Ett litet knep.

Larslund förkortar sitt besvär.

Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom, ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon förut!

Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för natten.

Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.

»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn röst.

»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en fyllig, stor och dum karl.

Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.

Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf ingalunda var som länsman och andra syndare.

Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga och betydelsefulla ansvar!

III.

Fårtjufven angifves.

Ett fasans bryderi för åklagaren.

När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet, sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af eller hvad!

»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!»

Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:

»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på alla vis!»

Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång.

Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen, otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong, tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet. Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å kontoret.

Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den, som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen, att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.

Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret och anmälde fallet.

»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till memorialet.

»Alltså lade ni märke till, att han hade fårkroppar i vinkkärran?»

»Jaa då, nog var det fårkroppar så riktigt alltid!»

»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm och tre större får.»

»Neej, inte precis det,» drog Gullik så tunt.

»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin bullerton.

»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan till?»

»Jaa för all del! Nog igenkände vi Larslund alltid.»

»Hvarför tro ni, att han smet då?»

»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få si’en.»

»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog sig för?»

»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde neröfver’n.»

»Kunde ni anse, att detta var ett får?»

»Ja, förmodligen!»

Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?

»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera den?» föreslog han.

»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon tvekan.

Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra julnatt.

»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur dem med all tvärsäkerhet.

Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen.

Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock, när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande föremål i julnattsbädden.

»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan si?»

»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt.

»Hå, mitt cigarretui! Hur f--n kom detta hit?» utbrast kommissarien skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.

På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad, olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.

För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära däran att blifva svag uppi allt grubbel.

Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.

IV.

Oförmodad vändning.

Hvem som upptäcktes vara fåret.

Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara ångest och bedröfvelse.

Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de skollärde.

Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren, karl?»

»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»

»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»

»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.»

»Hvad hade du i kärran då?»

»Några fårskinn, kära goa herre!»

»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?»

»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»

»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför gjorde du så?»

»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och hör på.» Löjesorl bland åhörarna.

»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för slag?»

»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man, som hör på.» -- Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!

»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande.

»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven åklagaren så lent.

»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund.

»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur silfverdosan.

»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen tillstädes?»

Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman. De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar, visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades af svaranden som vittnen.

»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till svar:

»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er, karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga själar för tid och evighet!»

»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,» afhögg domarn.

»Ja men, käre gulla er...»

»Tig, karl! -- vittnena lägga två fingrar på Bibeln!»