Part 1

_OLOF HÖGBERG_

FÅGELSKYTTEN

FÅGELSKYTTEN OCH ANDRA BERÄTTELSER

AF OLOF HÖGBERG

GÖTEBORG 1912 ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

Pappersleverantör: GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA

GÖTEBORG 1912 ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

FÅGELSKYTTEN

TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER

FÖRSTA ÄFVENTYRET:

_Larslund, profet och hämnare._

I.

Larslund presenteras.

Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.

Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl. Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den värste fuling du såg.

På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.

Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.

Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.

Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern. Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg med honom, så tunn och smal som Larslund var.

Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan. För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom. Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige, som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet. Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i sin ande.

»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’ Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta till ordstäf ibland oss.

En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig byxorna, det sade Larslund bums ifrån.

»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de snodde och vände med honom.

Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.

II.

“Tjäderprästen“.

Larslund predikar på torget.

Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga städerna vid Bottenhafvets fjärdar.

Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer strax till synes!

Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt, inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet, vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.

Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång, att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det skrällde genom örhinnor, märg och ben:

»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet fattas, säger jag!»

Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.

Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.

III.

Efterkast.

Larslund förbannar och tillspillogifver staden.

I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:

»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och bespottar profeterna!»

»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast, hvem den talande var.

»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»

Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver branten i starka rötter.

Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.

Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt. Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen, där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med en lång rök efter sig.

Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.

Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta påök i dagens arbete.

När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern, medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut frestas af Djäfvulen -- och ho vet, huru det var med brodren Larslund denna gång?

I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.

IV.

Från ord till handling.

Larslund samlar tuktorisen i sin hand.

Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara, huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång, så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga ting och blefvo än mer förhärdade.

Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:

»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.

»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade:

»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven, som bygger i högsta martallen på detta berg.»

»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund.

»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig vid det myckna frågandet.

Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.

»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,» undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.

Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen. Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela sällskapet varit en kull roffåglar.

»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig stackare!»

»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!» Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.

»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty detta båtar eder icke väl på ändalykten.»

»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen, som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno bröderna öfvermåttan lustigt.

»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och gärningar för att skamskratta och begabba mig.»

Detta funno tjufvarne inte så oäfvet och den ene skrockade öfver den andre:

»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så dela vi fångsten!»

»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och fördömelse, och i alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen genom edra händer.»

Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän, luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande, ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist, när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all rättsinnighet.

V.

Tjufbandets högkvarter.

Larslund återser två gammalfästmör.

På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och dricka kaffe.

Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade Larslund.

Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.

Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom. Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien, kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren af Frankrike.

Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?

Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak, som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel Gabrielsson.

Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska, men då sade Larslund bestämdt ifrån:

»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det öfverlämnar jag,» tyckte han.

Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden. Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?

Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt. Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad bannor heter.

»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.

Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset.

»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där, som vi lofte hushållerskorna våra.»

Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.

»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.

»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.

»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare de’?»

Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde fågeln, tyckte alldeles likt.

»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria Albertina mot den andra.

»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon låg ända på djupet och grodde till sig.