Part 2
Stolte galejor, som drogen fordom till Troia, _Slroph._ 1. Med otaliga årors mängd, Bland Nereiderna hållande dans, Der flöjtvänlig svängde Del- 435 phinen sig, omkring mörksprö- tiga stammar vältrad, Beledsagande Thetis' son, I föttrens språng lätte Akhilleus, Med Agamemnon, till Troiske, 440 Simoentiska stranden! Och Nereiderne, lemnande Euboias kust, _Motstr._ 1. Från Hephaistos' gyllene städ Hämtade vapnens konstfulla verk, Uppå Pelion, och i hö- 445 ga Ossas heliga lunder, Nymphernas vårdtorn, Spörjande dessa, hvar hjeltens far, Riddaren, fostrat åt Hellas dess ljus, Thetis', hafsgudinnans, ättling, 450 Åt Atreides ett snabbfotadt värn. Men af någon i Naupliske hamnen, _Stroph_2. Som från Ilios kommit, de hörde, Att, uppå din, o Thetis' son, Herrlige skölds omkrets, 455 Följande bilder, skräckbilder För Phrygerna, ristats in. På kringlöpande randens rund Halsskördaren Perseus, med vingad Sko öfver hafvet, fram- 460 for, och Gorgos hufvud höll, Med Zeus' budbärare Hermes, Maias landtlige ättling. Och i midten af skölden strilade _Motstr._ 2. Solens blanka skifva 465 Med vinghästarnas spann, och stjernors etheriske danshär, Pleiader, Hyader, för Hektors Ögon ett dödsbad. Uppå gullsirade hjelmen sågos 470 Sphinger, med sjungna bytet i klorna Hållet; på pansaret, som är Ländvärnaren, i fyr- språng lopp en lejoninna, och blicken Peirenaiske fålen följde. 475 På mordiska glafven fyrhofvade hästar sig stegrade, _Epod._ och kring ryggen hvirflade skyar af stoft. Sådane männers drott, Stridpröfvade kämpars, drap du, o Tyndareus' 480 Dotter, din egen gemål, vanartade qvinna! Thy skola de himmelske dig en gång Nedsända till underjorden, och jag Skall se ur den blödande strupen 485 Med svärd utgjutet, ditt blod.
GUBBEN.
Hvar är hon, hvar min unga, vördnadsvärda fru, Agamemnons dotter, som jag fordom fostrade? Hur brant är ej uppgången hit till hennes hus, För sammankrumpen gammal man, att trampa på! 490 Till sina vänner måste man dock, tänja ut Refbenen ömsesids och krökta knäets veck. Ack, dotter min, jag ser du nyss hemkommen är, Jag skyndat hit, att bringa dig ett litet lamm, Som jag ur hjordarna åt dig utplockade, 495 Och blomsterkransar, jemte ostar, som jag valt; Dessutom ock en gammal skatt ur källaren, Till doften ljuflig, njugg, men kostelig likväl, Att blanda ut en skål med krukans svaga dryck Man bringe detta till de fremmande, du fått, 500 Men jag med fliken af min kappa ögonen, Dän tårar välla, torka vill emellertid.
ELEKTRA.
Hvad är, du gamle, som ditt öga fuktigt gör? Du minns kanske min ofärd, sedan fordomtid? Kanske Orestes' usla landsflykt smärtar dig? 505 Kanske min fader, som du förr i famnen bar, Och gagnlöst fostrade för dig och vännerna?
GUBBEN.
Visst gagnlöst! nu jag dock ej kunde hejda mig. Ty då af händelse jag lände till hans graf, I ensamheten föll jag ned derpå, och gret, 510 Och öppnande på legeln, offergjöt derur, Och myrtenqvisrtar ställde kring på kumlets rand På sjelfva bålet såg jag då svartulligt får, Nyss slagtadt, och ej längese'n utgjutet blod, Och blonde hårets lockar såg jag, skördade, 515 Samt undrade, min dotter, ho bland menniskor Tordts grafven nalkas; det ej en Argeier var. Men kanske kom din broder hem i hemlighet, Och hyllade dervid sin faders olycksgraf. Betrakta locken, läggande vid eget här, 520 Om det ej är till färgen lika med dethär. _Förty hos dem, som rinner samme faders blod, Plär mången kroppens del antaga samma skick._
ELEKTRA.
Du, gamle, ordar hvad ej vise männer höfs, Ifall du menar, att min djerfve bror, i smyg, 525 Af fruktan för Aigisthos, kom till detta land. Dessutom hvad är väl en hårlocks vittnesbörd? Hans, i palaistran bildad ut på riddarvis; Min, utaf kammen agad? -- Slikt omöjligt är. Du lika lockar finna skall hos många nog, 530 I hvilka samme blod ej rinner, gamle man.
GUBBEN.
Träd du uti hans spår, och pröfva, om hans sko Ett märke lemnat, passligt för din fot, mitt barn!
ELEKTRA.
Hur är det möjligt, att uti stenbunden mark, Som denna, aftryck gjordes? om dock vore så, 535 Kanhända är två syskons fot ej lika stor, En qvinnas och en mans: _Karl lofven tar._
GUBBEN.
Ifall din bror till våra bygder kommen är, Säg, om du märke eger på skottspolens verk, Hvari jag honom hemligt räddade från död? 540
ELEKTRA.
Ack, minns du ej, att, då Orestes gick från oss, Jag än var barn? men om jag äfven kappor väft, Hur skulle han, då liten pilt, i samma gå, Såframt ej kläder jemte kroppen vexa till? Nej, någon fremling, af medömkan, klippt sin lock 545 På grafven, eller rörd af hela landets sorg.
GUBBEN.
Hvar äro fremlingarne nu? jag önskar se, Och spörja dem om allt, ehvad din broder rör.
ELEKTRA.
Der komma de utur vårt tjell med snabba steg.
GUBBEN.
De högvälborna! -- dock jag lemnar det osagdt; 550 Ty högvälboren mången var en stympare. Likväl jag fremlingarna nu välkomna vill.
ORESTES.
Var helsad, gubbe! utaf hvem, Elektra, säg, Har du den gamla vänsqvarlefvan qvar ännu?
ELEKTRA.
O fremling, det är han, som fostrade min far. 555
ORESTES.
Hvad säger du? densamme, som din broder stal.
ELEKTRA.
Min bror han räddat, om han eljes lefver än.
ORESTES.
O ve! Hvi ser han på mig, likasom skärskådande Ett silfversmycke? menar han mig någon lik?
ELEKTRA.
Kanske han gläds, att ann Orestes se i dig. 560
ORESTES.
En älskad man; men hvarför stöfvar han omkring?
ELEKTRA.
Du fremmande, med häpnad, ock jag detta ser.
GUBBEN.
Elektra, väna dotter, bed till gudarna!
ELEKTRA.
Om hvad? om det som icke är, om det som är.
GUBBEN.
Att få den dyra skatten, som gud visar dig. 565
ELEKTRA.
Till gudarna jag beder; nu hvad vill du mer?
GUBBEN.
Nu kasta ögat, barn, på denne älsklige!
ELEKTRA.
En stund jag fruktat, att ej mer du riktig är.
GUBBEN.
Är jag ej riktig, jag, som skådar broder din?
ELEKTRA.
Hvad har du, gamle, sagt? ditt tal oväntadt är. 570
ORESTES.
Att här jag ser Orestes, Agamemnons son.
ELEKTRA.
Hvad märke har du, som jag kunde lita på.
GUBBEN.
Ett ärr vid ögat efter blodigt sår, han fick, Då han en kalf förföljde jemte dig, och stalp.
ELEKTRA.
Hvaba? jag märket skådar efter fallet sjelf. 575
GUBBEN.
Men dröjer än, att närma dig den käraste?
ELEKTRA.
Nej, icke mer; utaf ditt märke är min själ Fullt öfvertygad. Du, som lände ändtligen, Dig eger jag. -- -- --
ORESTES.
Och du omsider ägs af mig.
ELEKTRA.
Jag aldrig trodde -- -- -- 580
ORESTES.
Jag ej heller hoppades.
ELEKTRA.
Är du den rätte?
ORESTES.
Ja, din ende bundsförvandt! Ifall det varp jag drager upp, som kastas nu. Det vet jag, och man mer ej bör på gudar tro, Om brottet högre ställes än rättrådighet
KHOREN.
Du är här; du är här, senfärdige dag! 585 Du har grytt, och för fosterlandet röjt Den hjelte, som, flyktande längese'n Fjerran från fädrens palats Usel irrade omkring. En gud, ja, en gud skall bringa till oss 590 Segren, väninna. Höj händer, höj röst, och bön uppsänd. Till gudar, att lyckligt, lyckligt Din bror uti vår stad må träda in! 595
ORESTES.
Rättså! mig välkomsthelsningens behaglighet Är ljuf; härnäst jag ärnar återgälda allt. Men, gamle, du som lände hit i rätter tid, Säg mig, hur skall jag tukta fadrens baneman, Och moder min, som ingick gudlöst giftermål. 600 Finns än i Argos qvar för mig bevågenhet? Är allt för oss förloradt, såsom lyckan är? Hvem bör jag träffa, vare sig natt eller dag? På hvilken väg mig vända emot fienden?
GUBBEN.
Min son, för dig, olycklige, ej finns en vän, 605
I denna verld är vänskapen ett hittegods, Den vänskapen, som lika delar godt och ondt. Och du som är i grund och botten vännelös, Ej hoppet mera ens har qvar; hör och förnimm: Utaf din egen hand och slumpen det beror, 610 Om du din faders borg och stad än återfår.
ORESTES.
Hvad bör jag göra för att nå ett sådant mål?
GUBBEN.
Thyestes son du dräpa bör, och moder din.
ORESTES.
Det segerpris jag önskar ha; men huru få?
GUBBEN.
Om hur du ville, du i borgen slipper ej. 615
ORESTES.
Af vakter och drabanters armar skyddas den.
GUBBEN.
Rätt sagdt! han rädes dig, och aldrig sofver trygg.
ORESTES.
Må vara! men i sak mig råd, du gamle man!
GUBBEN.
Hör på du bara! mig ett infall kommit på
ORESTES.
Du något godt att säga har: jag öra är. 620
GUBBEN.
Aigisthos nyss jag varsnade, då hit jag smög.
ORESTES.
Detder förstår jag; men uppå hvad ställe då?
GUBBEN.
Uti hästhagen, litet stycke härifrån.
ORESTES.
Hvad gjorde han? på hopplöshet, mig gryr ett hopp.
GUBBEN.
Åt nympherna en fest han redde: tyckte jag. 625
ORESTES.
För barnens fostring, eller för en väntad son?
GUBBEN.
Ett vet jag blott: med oxars slagt bestyrde han.
ORESTES.
I månges sällskap, eller blott med eget folk?
GUBBEN.
Argeier fanns der ingen, utan slafvars hop.
ORESTES.
Är någon, som mig röja kunde, gamle man? 630
GUBBEN.
De äro tjenare, som dig ej nånsin sett.
ORESTES.
Ifall vi segre, äro de bevågne oss?
GUBBEN.
Ja; sådan är ju slafvars sed, dig gagnelig.
ORESTES.
Hur i all verlden kunde jag den mannen nå?
GUBBEN.
Du vandrar dit, dän, offrande, han varsnar dig. 635
ORESTES.
Invid den vägen, som jag tror, han hagen har.
GUBBEN.
Och när han ser dig, dig till gäst inbjuder han.
ORESTES.
Till bitter bordskamrat, allenast gud så vill.
GUBBEN.
I öfrigt, hur det faller sig, tag ditt beslut!
ORESTES.
Förträffligt sagdt! och moder min hvar vistas hon. 640
GUBBEN.
I Argos; och till mannens fest ej kommer hon.
ORESTES.
Hvi reste icke modet min med giljaren?
GUBBEN.
Hon fruktade byfolkets prat, och hemma blef.
ORESTES.
Begriper! misstänkt hon hos staten känner sig.
GUBBEN.
Så ungefär; en gudlös qvinna hatad blir. 645
ORESTES.
Hur kan jag dräpa båda två i samma hugg?
ELEKTRA.
Jag sjelf bestyra vill om modrens nederlag.
ORESTES.
En sådan sak skall slumpen visst utföra väl.
ELEKTRA (visande på gubben).
Då två vi äre, denne ock bör tjena oss.
GUBBEN.
Så blir det; men hur reder du din moders död? 650
ELEKTRA.
Gå, gamle man, ock till hos Klytaimnestra säg, Att jag i barnsäng ligger med ett gossebarn.
GUBBEN.
Att längese'n du födde, eller nyligen?
ELEKTRA.
För tio dagar, barnsängsqvinnors reningstid.
GUBBEN.
Ock hur kan detta bringa på din moder död? 655
ELEKTRA.
Blott hon förnimmer, att jag sjukas, är hon här.
GUBBEN.
Hvi tror du, att hon vårdar sig om dig, mitt barn?
ELEKTRA.
Jo visst, i fröjd att mor jag är, hon gråta skall.
GUBBEN.
Kanske, -- till vändningspunkten återgår mitt tal.
ELEKTRA.
Och när hon kommit, klart är, att hon dödad blir. 660
GUBBEN.
Och genom sjelfva husets dörr inträde hon!
ELEKTRA.
Sak samma nästan, som att gå till dödens hem?
GUBBEN.
Ack! att jag doge, se'n jag detta skåda fått!
ELEKTRA.
Först visa nu Orestes väg, du gamle man!
GUBBEN.
Dit, der Aigisthos gudars offer reder till? 665
ELEKTRA.
Och när min mor du möter, frambär mina ord!
GUBBEN.
Så att hon tror dem vara gångne ur din mund.
ELEKTRA (till Orestes).
Nu dig det gäller; första mordets lott är din.
ORESTES.
Jag gerna går, blott någon blir vägvisare.
GUBBEN.
Oändligt gerna vill jag följa dig åstad. 670
ORESTES.
Zeus, fadrens gud, och fiendernes hämnare, Dig ömka öfver oss, som lidit ömkligen!
ELEKTRA.
Dig ömka öfver oss, afkomlingar af dig!
ORESTES.
O Hera, vid Mykenes gudaaltar högst, Förläna segren, om vår bön rättmätig är!
ELEKTRA.
Förläna oss en rättvis hämd för fadrens mord! 675
ORESTES.
Och du, min far, som, mördad, dväljs inunder jord, Du drottning, jord, till hvilken händren sträcker jag, Bispring, bispring två dina aldrakärsta barn! Kom, fader, och som bundsförvandter tag med dig. 680 De hjeltars vålnader, som ödde samfält Phrygerna, Och bära hat till gudalösa nidingsmän! Har du mig hört, du af min mor misshandlade?
ELEKTRA.
Allt, vet jag, hör vår fader; -- nu är tid, att gå; Thy dig jag manar, att Aigisthos slå ihjäl. 685 Men om, besegrad, döende du störtar ned, Ock jag är död, och tälj mig ej bland lefvande. Ty med tveeggadt svärd mitt hufvud drabbar jag. Nu går jag i min koja, och om allt bestyr, Så att, ifall om dig god tidning blir förspord, 690 Allt huset jubla må; men om du nedergörs, Motsatsen träffar in: dig detta säger jag.
ORESTES.
Allt vet jag nu.
ELEKTRA.
En karl alltså du vara bör. (till Khoren) Men J, o qvinnor, genom edert anskri högt Förkunnen bardaleken! Jag vill hålla vakt, 695 Med draget svärd i handen, mellertid. Ty, ock af fienden besegrad, aldrig jag Det hån skall lida, att min kropp misshandlad blir.
KHOREN.
Om dejliga moder min en sägn _Stroph._ 1. Från Argeiska bergen ännu står. 700 Bland grånade rykten qvar, Att, uppå välfogade pipan sin, Ljufljudiga sången blåste Pan, lundarnes konung, Skönulliga, gyllene lammet lockande fram; 705 Men på klippans spets Framträdde härolden, och utbrast: Till torget, till torget, Mykenaier, Vandren, att se lycksalige förstarnes 710 Järtecken, skräcktecken! Argeiernes skaror smyckade templen ut; Och guldsirade altaren re- _Motstr._ 1. ste sig, på hvilka i staden högt Glodde Argeiernes offereld. 715 Ur flöjten, de sångmörs tjenstesven, Aldraskönaste stämma ljöd; Och älsklige sånger sig mängde deri Öfver gyllene lammet, Thyestes till pris. Ty, i hemlig bädd, 720 När Atreus' hulda gemål Han tubbat, järtecknet han förde Hem till sig; och vändande åter till torget, han ropte, Att nu det hornade, gull- ulliga får han gömde i eget hus. 725 Då förbytte, o då, _Stroph._ 2. Stjernornes stråliga stråt Zeus, och solens ljusblick, Samt morgonens mjella hy, 730 Och vesterns rymder uppvärm- de med gudsänd flammas glöd. Vattendigre skyar stå i nord, Och torre Ammoniske fält dagg- löse förtvina, från Zeus 735 Beröfvade herrlige skurars skatt. Han förmäles också, _Motstr._ 2. Änskönt jag föga det tror, Solens värmande guldblick Omvexlat, och bort- 740 vändt, till menniskors ofärd, Till de dödliges näpst. De hisklige sägner äro dock Till gudars dyrkan ett varningsbud, Dem glömde du bort, och din make 745 Drap, du, herrlige bröders syster. (härunder mördas Aigisthos.) O ve! o ve! Väninnor, hörden J ett skri! -- Påkom mig blott Tom skrämsel, som jag underjordens åskor hört? Ha! desse pustar ej otydligt vexa till; Elektra; du vår fru, begif ur tjellet dig! 750
ELEKTRA.
Väninnor, hvad är frågan om? hvad hotar oss?
KHOREN.
Ett vet jag blott: jag rosslet hör af döende.
ELEKTRA.
Jag äfven hör det, visst från fjerran, men ändock.
KHOREN.
Långväga kommer ljudet hit, men tydeligt.
ELEKTRA.
Är det Argeiers, eller mine vänners suck? 755
KHOREN.
Jag vet ej; _hvarje nödskri går på samma ton_.
ELEKTRA.
Du menar visst Aigisthos' mord; hvad dröje vi?
KHOREN.
Dröj än, att säkert du ditt öde veta må.
ELEKTRA.
O nej! vi äre slagne; kom ej redan bud?
KHOREN.
Det kommer: _dräpa konungen, är vansklig sak_. 760
SÄNDEBUDET.
O du Mykenska, segersälla jungfrukhor, Orestes', seger alla vänner bådar jag, Och Agamemnons baneman, på marken sträckt, Aigisthos; derför må vi prisa gudarna!
ELEKTRA.
Ho är du? hur kan du bestyrka dina ord? 765
SÄNDEBUDET.
Din broders tjenare, fast skådad nyss, du känner ej?
ELEKTRA.
Min vän; i skrämseln svårt, ditt anlete mig var Att minnas; men jag känner dig nu åter väl. Hvad hörs? min faders lede dråpman skördades?
SÄNDEBUDET.
Han skördades! två gånger sagdt, om så du vill. 770
KHOREN.
Rättvisa, du som allting ser, du kom likväl!
ELEKTRA.
På hurdant sätt, och genom hvilket mordanslag Drap broder min Thyestes' son? berätta det!
SÄNDEBUDET.
Se'n utur dessa tjell vår fot vi flyttat bort, Uppå en körväg trädde vi med tvenne spår; 775 Der fanns de Mykenaiers kong, den herrlige. Han vandrade sombäst i vattenymnig park, Och bröt af spenslig myrten kransar för sitt hår. Han ropte strax: välkomne! hvilka ären J? Och hvadan kommen J? och ifrån hvilket land? 780 Orestes svarte: Thessaler! -- Till Alpheos Vi bringe Zeus, Olympiern, vår offergärd. Men när Aigisthos detta hörde, sade han: Nu måsten J, som gäster stanna qvar hos mig Vid festgelaget; just jag offer reder till 785 Åt nympherna; stån J imorgon tidigt opp, J hinnen fram ändå: men låtom oss gå in! Och som han detta sade, fattande vår hand, Han ledde in oss; neka var allsicke värdt Och när vi inne voro, så han ordade: 790 Tvättvatten bringe man åt fremlingarna strax, Så att de må vid altaret rentvagne stå. Orestes svarte: nyss vi äre renade Med klara vattnet, hämtadt utur flodens bädd; Men om, med stadsbor, egnar fremlingar slikt värf, 795 Aigisthos, stå vi redo, och ej vägre dig. Det talet lemnade de nu, och bröto af; Se'n ställde sina lansar bort, sin herres värn, Dess tjenare, och grepo alle verket an. De offerdjuret förde in; mjölkorgen de; 800 De åter tände elden upp, och härden kring Framsatte kittlar: stoj i hela huset var; Din moders sängkamrat då framtog offermjöl, Och strödde på altaret, under dessa ord: Bergsnympher, unnen mig, att offra mången gång, 805 Och Tyndariden, min gemål, i sitt palats, Då oss går väl, som nu, men illa fienden! Orestes mente han och dig. Min herre om Motsatsen bad, ej tydligt rösten höjande: Att fadersborgen återfå. Ur korgen tog 810 Aigisthos hvassa knifven nu, och kalfvens hår Afskar, och dem i helga elden kastade, Och stack i nacken kalfven, som betjenterne Framhöllo, medan han tilltalte så din bror: Ibland utmärkelser hos Thessaler, den sägs 815 Främst vara, att en tjur man skickligt sönderskär, Och tyglar hästen. Fatta, fremling, detta stål, Och visa, att slikt rop om Thessaler är sannt. Han grep påstund välsmidda Dorerknifven då, Och, kastande skönhäktig mantel från sin rygg, 820 Han Pylades sig valde till medhjelpare, Och tjenarne dref hän; tog tag i kalfvens fot, Och hvita köttet blottade med utsträckt hand, Och afdrog skinnet fortare, än kapploppshäst Två dubbelhvarf på banan har tillryggalaggt; 825 Upp skar han buken; men i hand inkråmet tog Aigisthos, och besåg det. Ingen hängläpp fanns Vid lefvern, men i gallan hål och öppningar För spejarn röjde idel slema förebud. Nu vredgas mannen, och min herre spörjer så: 830 Nå, hvad går åt dig? -- Fremling, ett försåt jag räds Från fjerran; ty bland alla menskor hätskast är Mig Agamemnons son, fiendtlig mot mitt hus. Han svarade: du rädes en landsflyktings list, Du, stadens drott? nej, låtom oss kalasa nu? 835 På frågeoffret; Phthier, för min Dorerknif, Man binge, att jag bringan ristar upp dermed. Han fattar knifven, och skär till; Aigisthos tar Till skådning lungan. Men då ned han böjde sig, På yttersta tåspetsarna din broder steg, 840 Uti nackskarfveu honom högg, och genomskar Ryggdelarna; Aigisthos' hela kropp dervid Spratt upp och ned, och högt han skrek i dödens nöd. I samma stund framrusade hans tjenare, Att kämpa, månge emot två, som modige 845 Dock höllo stånd, och svängde lansarna till värn, Pylades och Orestes, hvilken sade: jag Ej kom fiendtlig emot staden och mitt folk; Men mellertid min faders mördare jag näpst, Stackars Orestes. Derför dräpen icke mig, 850 Fars gamle knektar! Och såsnart de dessa ord Förnummit, lans de sänkte, och han kändes nu Utaf en gammal gubbe, som i borgen var. Och strax din broders hufvud de bekransade, I glädjen, jublande; han kommer redan sjelf, 855 Att visa dig ett hufvud, icke af Gorgo, Men af Aigisthos, som du hatar: blod blef blods Bittra procent för honom, den nu dödade.
KHOREN.
Höj, min väninna, foten till dans, _Stroph._ Som kidet, ett himla 860 Hopp utförande med behag! Sig segerkransen har vunnit För skönare bragd in vid Alpheio's flod Din broder; och derföre sjung med mig Sköntonande segersång! 865
ELEKTRA.
O, himladager, o fyrspannigt solens ljus, O jord, och natt, som jag tillförne skådade! Nu är mitt öga fritt, liksom min synkrets fri, Ty död Aigisthos ligger, fadrens baneman. Välan, utaf hårsmycken i mitt hus hvad helst 870 Jag gömmer, vill jag nu, väninnor, bära hit, Och kransa brodrens hufvud, segervinnarens.
KHOREN.
Pryd du med smyckena nu _Motstr._ Hans hufvud. Oss det egnar, Att börja, vid sång, den älsklige dans. 875 Nu skola de fordne, de käre Förstar regera i vårt land, Med skäl de orättrådiga ödande. I fröjd instämme vår röst!
ELEKTRA.
Du segersälle, son af far, som priset vann 880 I striderna vid Ilios, Orestes min, Låt denna krans mig fläta dig kring lockarns! Ty efter futtig och sexplethrig kamp, du kom Till hemmet ej; men se'n du dräpt vår fiende Aigisthos, som din fader mördade och min. 885 Du ock hans stridskamrat, utaf en hedersman Uppfostrade, Pylades, kransen ur min hand Emottag; ty du har med honom lika del I striden: eder evig framgång önskar jag.
ORESTES.