Part 3
Anse, Elektra, för vår lyckas upphofsmän. 890 Först gudarna, och sedan må du prisa mig, Verkställaren af ödets bud och gudarnes. Här står jag nu, som drap med verk, och ej med ord Aigisthos; och att denna sak må varda klar För alla, bringar jag med mig den dräpne sjelf, 895 Som du kan kasta ut för vargen, om du vill, Kan ge åt etherns söner, fåglarna, till rof, Uppfästande uppå en stång; ty han är nu Din slaf, densamme, som förut din herre var.
ELEKTRA.
Jag derför blyges; men vill tala ut likväl. 900
ORESTES.
Hvad då? säg ut! ty fjerran fruktan är från dig.
ELEKTRA.
De döda kränka: att ej harm mig drabba må.
ORESTES.
Ej finna en ende, som dig derför tadlade.
ELEKTRA.
Tyckmycken är ju dock vår stad, och tadelsjuk.
ORESTES.
Säg, syster, hvad du vill! på oförsonlig grund 905 Vi begge mot den mannen fattat fiendskap.
ELEKTRA (till Aigisthos).
Rätt så! Hvar bör jag börja mina lidandens Framställning? hvad bör stå tillsist? i midten hvad? Visst är, att ingen morgonstund jag underlät, Att högt upprepa hvad jag ville säga dig, 910 Ifall jag blefve från min fordna fruktan fri En gång. Nu är jag det, och vill den ofärd all Framställa, som jag, när du lefde, önskade. Du skapte mitt förderf, och gjorde faderlös Mig och min bror, fastän af oss ej nånsin kränkt. 915 Min mor du nesligt äktade, dess make drap, Hellenernes härhövitsman, och drog ej ut. Så långt du gick i dårskap, att du trodde ej Min moders äktenskap förderfligt kunna bli För dig, som dock missfirmade min faders bädd. 920 En hvar det vete, som en annans hustru har I hemlighet förfört, och nödgas äkta se'n, Att han olycklig är, ifall han tror, att hon, Hos förre mannen okysk, kysk hos honom blir. Du ömkligt lefde, som dig mente lefva väl, 925 Förty du visste, att du brottsligt dig förmält, Och mor min visste, att en gudlös man hon fått. Så, sleme båda, J hvarandras väl förstört, Din lycka hon, och du får dela hennes skam. Och bland Argeier alla så om dig förmäls: 930 Han var sin hustrus, men ej hustrun var sin mans. Det snöpligt är, att uti gården väldet förs Af hustrun, ej af mannen. Ock de sönerna Jag skyr, som efter far sin icke bära namn, Men efter modren nämnde bli, uti en stat. 935 Ty tager mannen sig förnäm och bättre fru, Om mannen ingen fråga är, om hustrun blott. Ock du, som detta ej förstod, dock mest bedrogs. Du skröt dig något vara, genom skatter stark, Som intet äro, utan för ett kort bestånd. 940 Naturn orubblig är, men icke penningen. Och städs qvardröjande, hon lyfter hufvudet. Men orättmätig rikdom och med brott forvärfd, Ur gården flyktar, se'n han blomstrat liten tid. Hvad qvinnor angår, -- för en jungfru passar ej 945 Slikt tal -- jag tiger, men vill peka rakt derpå. Du felat har, som egde sjelf en kongaborg, Och var en vacker karl; ack, vare min gemål Snutfager icke, men af äkta karlagry! Ty slike männers söner brås på krigets gud, 950 Men fagre piltar äro blott dansprydnader. Tvi dig, du dåre, som omsider straffades, Ovetande! hvar niding drabbe sådant slut! Ej må enhvar, som vackert första hvarfvet lopp, Förmena sig ha vunnet spel, förrn han uppnår 955 Bestämda målet, och kring lifvets slutpunkt vändt.
KHOREN.
Han illa gjorde; men han illa näpstes ock Af dig och denne: väldig makt rättvisan har.
ORESTES.
Rätt så! men nu hans döda kropp bör lyftas in, J tjenare, och stå i mörkret, att, vår mor 960 Hitkommen, före döden, ej må liket se.
ELEKTRA.
Håll upp, och låt osa taleämne byta om!
ORESTES.
Hvi så? ser du ifrån Mykenai hjelpare?
ELEKTRA.
O nej, min moder, som har födt mig, skådar jag.
ORESTES.
Hon löper just behändigt midt i snaran nu. 965
ELEKTRA.
Och bröstar sig uti sin vagn, uti sin skrud.
ORESTES.
Hvad är att göra? dräpe vi vår egen mor?
ELEKTRA.
Dig grep då miskund, när din moders kropp du såg?
ORESTES.
O ve! Hur skall jag döda den, som födt och fostrat mig?
ELEKTRA.
På samma sätt, som hon din fader drap, och min. 970
ORESTES.
O Phoibos, mycken galenskap du bådade -- -- --
ELEKTRA.
Ehvar Apollon ovis är, ho är der klok?
ORESTES.
Du, hvars orakel bjöd mig döda den, ej höfs.
ELEKTRA.
Hvad skadar dig, att taga på. din fader hämd?
ORESTES.
För modermord jag stämmas skall, som var då ren. 975
ELEKTRA.
Ifall din far ej hämnas du, gudlös du är.
ORESTES.
Jag mellertid för modrens mord skall straffad bli.
ELEKTRA.
Åt hvem vill du väl öfverlemna fadrens hämd?
ORESTES.
Har djefvulen ej detta talt, i guds gestalt?
ELEKTRA.
Ifrån den helga trefoten? Jag tror det ej. 980
ORESTES.
Ej öfvertygas jag, att väl oraklet talt.
ELEKTRA.
Var ej feghjertad; glöm ej bort ditt mannamod!
ORESTES.
Bör jag anstempla emot henne samma list?
ELEKTRA.
Hvarmed dess man du snärjde, och Aigisthos drap.
ORESTES.
Jag mig inställer, och begynner skräckligt verk, 985 Och skräckligt utför, om så täckes gudarna. Får gå; men ljuf och bitter denna bragd mig är.
KHOREN.
Hell dig! Du drottning uti det Argeiska land, Dotter af Tyndareus, Och syster till Zeus' modige söner två, 990 Som bland stjernor i flammande ethern Bo, och i hafvets brusande svall Hyllas af menskor med räddares ära! Hell dig, som jag likt de saliga vördar, För din rikdom och välgång stör! 995 Att vårda sig om din lycka, är Hög tid, o drottning.
KLYTAIMNESTRA.
Ur kärran stigen nu, Troinnor, och i hand Mig fatten, att min fot ur denna vagn jag får. Ty gudatemplena med Phrygiskt byte rikt 1000 Beprydde äro; men jag valde dessa ut Från Troerlandet, för den dotter, som jag mist: En ringa äreskänk, men grann för mitt palats.
ELEKTRA.
O, får ej jag, slafvinnan, ur mitt fadershus Bortjagade, som detta olyckstjell bebor, 1005 O moder, fatta, äfven jag din sälla hand?
KLYTAIMNESTRA.
Här har jag tärnor nog; gör dig ej alls besvär!
ELEKTRA.
Hvi dref du mig som fånge ur min fadersborg? När borgen från mig togs, jag ock tillfångatogs, Likt dessa alla, och min far beröfvades. 1010
KLYTAIMNESTRA.
Isanning slika rådslag stemplade din far Mot vänner sina, som han ingalunda bordt. Jag orda vill: _enär slem tanke fattat har En qvinna, på dess tunga bor viss bitterhet._ Mot oss är det af dig ej rätt; när sakerna 1015 Du känna lärt, ifall till hat du eger skäl, Med skäl du hatar; hvarom ej, hvi hata oss? Mig Tyndareus åt fader din till maka gaf, Ej för att mördas sjelf, ej heller barnet mitt; Dock han min dotter, på Akhilleus' frieri 1020 Förtröstande, ifrån palatset förde bort Till Aulis' samlingsplats, och der vid bålets eld Han Iphigenes mjella hals afmejade. Och hade han, att rädda staten från förderf, Att gagna huset, eller frälsa andra barn, 1025 Dräpt en för många, vore det förlåteligt. Nu, då Helena galen var, han ej förstod Att rymmarinnan näpsa, som han fångat upp, Men dräpte dotter min, för hennes skull. Likväl för detta, fastän mig skett oförrätt, 1030 Jag ej förgrymmats, och min egen make dräpt, Men sedan kom han med Kassandra, trollmön, hem, Och bragte henne i vår bädd, och hustrur två I samma hus han underhöll på samma gång. En toka qvinnan är alltså: det säger jag. Och när så saken står, om mannen snedsprång gör, Och stöter äkta hälften bort, hon sin gemål Att likna söker, och sig skaffar annor vän. Nu brister ljudligt tadel ut mot oss påstund; Men männerne, som vållat allt, belackas ej. 1040 Om Menelaos hemligt röfvats ur sin borg, Jag bordt Orestes dräpa, att min systers man Dymedelst rädda? Nu din fader mellertid Har vågat slikt; och fastän han min dotter drap, Han skulle icke dö för mig, men lida jag? 1045 Jag drap, och tog den enda väg, som möjlig var Till mannens fiender; ty bland hans vänner hvem Väl hade mig bisprungit vid din faders mord? Säg, om du önskar, och frimodigt svara mig, Hurvida ej med rätta far din dödades? 1050
ELEKTRA.
Nog har du rätt; men rättvisan för skam med sig. En hustru bör i allo vika för sin man, Om hon är god; ifall du icke medger det, Så innefattas du allsicke i mitt tal. Betänk, min moder, hvad du sednast yttrade. 1055 Mig lemnande inför dig så frimodighet!
KLYTAIMNESTRA.
Jag medger det ännu, och nekar ej, mitt barn.
ELEKTRA.
Och se'n du hört mig, moder, gör du mig ej ondt?
KLYTAIMNESTRA.
Visst icke; gerna med din tanke sämjes jag.
ELEKTRA.
Jag orda vill, och början utaf talet är: 1060 O, att du, moder, hyste bättre tankesätt! Ty skönheten är värdig visst berömmelse Hos Helena och dig; ett dårligt syskonpar Likväl J båda ären, och ej Kastor värdige. Ty hon, bortröfvad, följde sjelf frivillig med; 1065 Den störste man i hela Hellas dräpte du, Med förevändning att, för dottren, din gemål Du mördade; den saken ingen vet, som jag. Ty innan dottrens offrande beslutet var, Och knapt din make ifrån borgen dragit hän, 1070 Du framför spegeln putsade din blonda lock. Den hustru, som, när mannen utur huset går, Sig pyntar till, uppteckna bland de slemas tal. Ty hon behöfver ej i dörrn till skådning te Sitt fagra anlete, om hon ej stemplar ondt. 1075 Bland alla Helleninnor vet jag endast dig, Som röjde glädje, när de Troers sak gick fram; Och mörka miner viste, när dem gick emot, Ej önskande, att Agamemnon komme hem. Till kyska tankar hade dock du goda skäl; 1080 En man du egde, sämre än Aigisthos ej, Som Hellas sjelf utkorat sig till höfvitsman. Och när din syster Helena så skickat sig, Stor ära kunde du förvärfva: _brottet är För dygdiga en spegel och en föresyn._ 1085 Men om vår fader, som du sagt, din dotter drap, Hvad oförrätt har jag dig gjort, och broder min? Och när du mördat din gemål, hvi ej åt oss Förvara fadersborgen, men till fremmande Den flytta, och dermed bekosta bröllopet? 1090 I landsflykt vistas ej din man, för sonens skull, Och ej för min skull draps, som, lefvande, han mer Två gånger drap, än syster min; om mord med mord Bör lagligt gäldas, måste vi dig slå ihjäl, Jag och din son Orestes, hämnande vår far; 1095 Ty är det ena rättvist, är det andra rätt. Men den som fäster sig vid börd och rikedom, Och tager sig slem hustru, är en dåre; _ty En kysk och liten bädd är bättre än en stor._
KHOREN.
Af slump beror hvart giftermål: jag skådat har, 1100 Hur några väl, och någre illa slagit ut.
KLYTAIMNESTRA.
Min dotter, alltid hade du din fader kär. Så händer det: en håller sig till manligt kön; En annan åter älskar mera mor än far. Jag vill förlåta dig; ty ej så särdeles 1105 Jag gläder mig åt det, som blifvit gjordt, mitt barn. Hvi är du så otvättad och så illaklädd, Du barnsängsqvinna, efter nyligt födselvärf? Ve mig, eländiga, och mina stemplingar! Jag, mera än sig bordt, till vrede maken dref. 1110
ELEKTRA.
Försent du suckar, då du ingen räddning har. Min far är mördad, och hvarför från fjerran land Ej återhämtar du din son, den irrande?
KLYTAIMNESTRA.
Af fruktan, på _min_ fördel skådar jag, ej _hans_; Ty, som det säges, är han vred för fadrens mord. 1115
ELEKTRA.
Hvi har du väl uppretat din gemål mot oss?
KLYTAIMNESTRA.
Så är hans vana, och du syns mig oförsynt.
ELEKTRA.
Ja, jag är sårad; vill dock lägga vreden bort.
KLYTAIMNESTRA.
Ej framdeles han mer mot dig obillig är.
ELEKTRA.
Han tänker bålt; ty i mitt hus han vistas nu. 1120
KLYTAIMNESTRA.
Inser du ej, att du ny träta tänder opp?
ELEKTRA.
Jag tiger; ty jag honom räds just som jag räds.
KLYTAIMNESTRA.
Afstå från sådant tal! hvi bjöd du, barn, mig hit?
ELEKTRA.
Du om min nedkomst, som jag tror, haft tidender Thy offra nu för mig, som bruket ej förstår, -- 1125 Och barnet tio dagars är, på gammalt vis! Jag ej sakkunnig är, och var ej moder förr.
KLYTAIMNESTRA.
Det värfvet henne tillhör, som förlöste dig.
ELEKTRA.
Jag sjelf förlöste mig, och födde ensam barn.
KLYTAIMNESTRA.
Så utan grannar och väninnor är ditt tjell? 1130
ELEKTRA.
_Ej tiggare till vänner någon ega vill._
KLYTAIMNESTRA.
Nåväl, jag går, för att på barnets laga tid Åt gudar offra; och när denna tjenst jag gjort Åt dig, jag res till landet, der åt nympherna Min make offrar. Men mitt anspann, tjenare, 1135 Till krubban leden, och utfodren! När J tron, Att jag från detta gudaoffer ledig är, Infinnen er! _Sin make ock man tjena bör._
ELEKTRA.
Stig in i tiggarkojan, och dig akta väl, Att i rökstugan ej din kappa sotig blir! 1140 Der skall du offra hvad åt gudar offras bör. Mjölkorgen finns derinne, och den brynte knif, Som dräpte tjuren, vid hvars sida du jemväl Skall ligga fälld, en brud i _mörkrets_ boningar Åt den, du sof hos, _ljusan_ dag. Den vännetjenst 1145 Jag gör dig, och du ger mig hämd för fadrens mord.
KHOREN.
Så brottet umgälls. -- Andre vindar blå- _Stroph._ sa nu opp. I sitt eget badkar Min förste fordom mördad vardt. Men palatset gaf genljud, 1150 Och stentinnarne, medan han utbrast: o, Förfärliga qvinna, hvi mördar du mig, Som, vid tionde grödan, till foster- jorden är hemländ? Nu henne straffet drabbar, återvändt, _Motstr._ 1155 Som kränkte äkta bädden, och sin stackars man, Omsider ländande till hemmets bygd Till himmelska och Kyklopeiska mu- rarna, ihjälslog, i hvasslipadt hugg, Med yxan fattad uti hand. Beklagansvärd 1160 Är han, som den nedri- ga tog, till sin ofärd.
ELEKTRA.
Lik bergets lejoninna, ströfvande Bland skogens ekar, slikt utförde hon.
KLYTAIMNESTRA.
J barn, vid gudarne, ej dräpen eder mor! 1165
KHOREN.
Hör du utur tjellet rösten?
KLYTAIMNESTRA.
Ve mig, ve!
KHOREN.
Jag suckar ock, då hon af egna barnen dräps. Så skipar gud sin rätt, när stunden är; Du illa lidit, nen du gudlöst din gemål, 1170 Eländiga, bemött. Utaf sin egen moders nyutgjutna blod Besölade, ur huset komma desse två, Med fasans tecken efter usla helsningen. Ej finns en enda boning ömkansvärdare, 1175 Och fanns ej, än de Tantaleiske ättlingars.
ORESTES.
O Jord och Zeus, allskådaren af menskoverk, Betrakten dessa gerningar af blod Och blygd, två kroppar på mark Liggande, genom min hands Dråpslag, ersättning för mitt lidande! 1180
ELEKTRA.
Rätt gråtvärdt, broder! men min skulden är; Till ofärd kom jag, elän- diga, åt modren, som mig till verlden födt. O, ve din lott, din olyckslott, Du moder min! Fördömdt, och bittert, och än mer 1185 Af egna barn du utstod. Men vår faders mord umgällde du rättvist.
ORESTES.
O Phoibos, ditt orakel domen fällt; 1190 Fördolda smärtor har du åter- bragt i dagen, och en blodig bädd beredt Uppå den Helleniske jorden. Till hvilken stad vill jag väl gå! ja, hvilken värd, Och hvilken fromsinnt man en blick 1195 Skall unna mig, som mördade egen moder?
ELEKTRA.
Ve mig, ve! hvart går jag? till hvilken dans Eller bröllop? och hvilken make Mottar mig i brudeligt läger? 1200
ORESTES.
Igen, igen du tankesätt Har ändrat, efter vinden; Ty nu du tänker fromt, som icke nyss Rätt tänkte, men förskräckligt handlade Emot ovillige brodren, du kära. 1205 O, såg du ej, hur stackars modren blottade, Och visade sitt bröst, inunder mördandet? Ve mig, ve mig! Förskräckligt att skåda! och jag storgret.
ELEKTRA.
Jag nogsamt märkte, hvilka gryma qval du led Enär din moders jämmerklagan du förnam.
ORESTES.
Sin röst dervid hon höjde, fattande mitt skägg Med handen: o min son, hos dig bönfaller jag 1215 Och vid min kind så fast Hon hängde sig, att vapnet mig ur händren föll.
ELEKTRA.
Ve mig! hur kunde du med öppna ögon se Din moders mord, enär hon hof sin sista suck? 1220
ORESTES.
Jag öfver ögonen min mantel kastade, Och fattade tag i svärdet, Som jag stötte i modrens hals.
ELEKTRA.
Och jag dertill uppmante dig, Och jemte dig i svärdet höll, 1225 Då du gjorde den hiskliga bragd.
ORESTES.
Tag nu, och öfvertäck med manteln modrens kropp Att såret icke synas må; Ack moder, du födde dig banemän!
ELEKTRA.
Se, älskade och icke älskade 1230 Vi svepe kappan dig omkring, Till ett slut på vår ofärd stor. (Dioskurerne synas.)
KHOREN.
Deruppe på kammen af husets tak Sig demoner visa, eller kanhända också Himmelske gudar; ty icke dödliges väg 1235 Går fram der; hvarför nu träda desse Till klar beskådning för menskor?
DIOSKURERNE.
O son af Agamemnon, hör! dig ropa an De båda Dioskurer, bröder till din mor, Jag, Kastor, och min broder, Polydeukes, här. 1240 Ty se'n vi nyss för skeppet bistra hafvets svall Nedtystat, kommo vi till Argos, seende Vår systers nederlag, som ock din modet är. Sitt rätta straff hon lidit har, som du ej gett, Nej Phoibos, Phoibos! Dock jag tiger; ty han är 1245 Min kong: sjelf vis, han vist orakel dig ej gaf. Det måste alltså bli dervid, men vidare Bör ske hvad ödet sjelft om dig beslöt, och Zeus. Åt Pylades Elektra gif till äkta hälft, Och lemna Argos; ty ej mer det passar sig, 1250 Att du den staden nalkas, se'n du modren drap. De stränge Kerer skola, de hundblickige, Förfölja dig, den rasande kringirraren. Och när du kommer till Athen, ödmjuka dig För Pallas' helga stod, som skall bortskrämma dem 1255 Med vilda drakar, att de icke nalkas dig, I det för dig hon Gorgo-skölden håller sträckt. Der Ares har en kulle, hvarpå gudar först Tilldoms sig satte, rörande utgjutet blod, När vildsinnt Ares dräpit Halirrhothios, 1260 Hafsgudens son, som hade vildfört skändligen Hans egen dotter; och alltsedan denna dag En fast och helig domstol finns for gudar der. Der måste du inställa dig för detta mord; Men lika röster, som afgifvas, fria dig 1265 Från laga död; ty Loxias vill taga sjelf Uppå sig skulden, då han modrens mord befallt. Och för en framtid denna lagen skall bestå, Att städs, vid lika röster, vinner svaranden. Af harm betagne, skola skräckgudinnorna 1270 Vid sjelfva kullen dyka ned i jordens svalg, Som blir för menskor dyrkansvärd orakelort. I Arkadernes stad, invid Alpheios' flod, Ej långt ifrån Lykaiske templet bör du bo, Och efter dig den staden äfven heta skall. 1275 Dig har jag detta sagt. Aigisthos' döda kropp Medborgarne i Argos skola jorda ned. Din mor skall han, som nyss vid Nauplia ankrade, Menelaos, se'n han Troerlandet tagit in, Samt Helena begrafva; ty från Proteus' borg 1280 Hon kommer, och Egypten; ej från Phrygerna. Men Zeus, att fräta skulle bli och menskors mord, Till Ilios skickade en bild af Helena Och Pylades, när han sin brud och maka fått, Bör återvända hem till det Akhaiska land; 1285 Din svåger, som blott heter så, han bringa bör Till de Phokensers jord, och gifva skatters mängd. Men du, med foten trampande på Isthmos' näs, Begif dig till Kekropias borg, den herrliga; Ty se'n beskärda mordets bragd du förde ut, 1290 Du lycklig lefva får, ifrån bekymmer skild.
KHOREN.
O J söner af Zeus, är det lofligt med er Att i närmare samtal vi träde?
DIOSKURERNE.
Jo, J ären af mord ej smutsade, J!
ORESTES.
Får jag säga ett ord, Tyndarider, också? 1295
DIOSKURERNE.
Äfven du; ty på Phoibos välfva jag skall Blodige bragden.
KHOREN.
Då J ären gudar och bröder två Till den mördade der, Hvi värjden J döden från huset ej? 1300
DIOSKURERNE.
Här gällde oryggeligt ödes beslut, Och Phoibos' ovisa tungas orakel.
ELEKTRA.
Af hvad för Apollon, af hvilket orakel Blef jag dömd till min mors mördarinna?
DIOSKURERNE.
_För gemensamt brott gemensamt straff:_ 1305 Förfädernes illbragd, Den ena, er båda förderfvat.
ORESTES (till Elektra).
O syster min, du, som jag knappt fick se, Då jag strax beröfvas din kärlek, Och måste dig lemna, och lemnas! 1310
DIOSKURERNE.
Hon har make och eget hus; och hon Ingen nöd utstår; men lemna hon bör De Argeiers stad.
ORESTES.
Monne svårare suckan höja, Än då hemlandsgränsen man lemnar? 1315 Men jag ur fädernehuset går, Att hos fremmande domare gälda Mordet på moder min.
DIOSKURERNE.
Förskräcks ej! Till Pallas' Heliga stad du kommer, men tålig var! 1320
ELEKTRA (_till Orestes_).
Ack, foga nu hjerta till hjerta ömt, Kärälsklige broder! Ty från fäderneborgen oss jagar hän Vår moders blodiga bön.
ORESTES.
Omslut mig, famna mig, gråt, 1325 Som du gräte på brodersgraf!
DIOSKURERNE.
O ve, o ve, förskräckligt var ditt tal Ock för gudar, att höra på! Ty hos mig och de himmelska finnes Ömkan för dödliges hjertqval. 1330
ORESTES.
Jag ej mera dig skåda får.
ELEKTRA.
Och ej jag skall nalkas ditt öga!
ORESTES.
Desse äro mins sista ord till dig.
ELEKTRA.
Farväl, o stad! Och faren väl, J medborgsqvinnor alla! 1335
ORESTES.
Tillgifnaste, O, går du redan hän?
ELEKTRA.
Jag går; och tåren fuktar det veka ögat.
ORESTES.
O Pylades, far gladelig nu, och tag 1340 Elektra, din fästmö, med!
DIOSKURERNE.
Vi bestyre om bröllop; men flyende De hundarne hör, till Athen dig begif. Ty förskräckligt de trampa i dina spår, Drakhändte, och svarte i synen, 1345 Bringande gryme smärtors frukt; Men uppå Sikeler hafvet vi två Bringe galejorna hjelp i nöd, Och, vandrande genom etherns rymder, Vi de nesliga brotten ej värne. 1350 Men dem som älska billighet och rätt I detta lif, från alla tunga Vedermödor lisande, vi rädde. Alltså må ingen älska brottets skam, Eller med mened segla fram! 1355