Part 1

Produced by Jari Koivisto

EURIPIDES' ELEKTRA

Öfversatt

af

Axel Gabriel Sjöström.

Helsingfors, hos J.C. FRENCKELL & SON, 1843.

Euripidis Electra. Svethice redditus cuius Particulam Primam VENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE AD IMPERIALEM ALEXANDRIALEM IN PENNIA UNIVERSITATEM PRAESIDE AXELIO GABRIELE SJÖSTRÖM Literaturae Graecae Professore Publico et Ordinarie P.P RESPONDENS CAROLUS JOHANNES AUGUSTUS LEIDENIUS Borealis In Auditorio Philos; die 7 Jun. 1843 h.a.m. 10. HELSINGFORSIAE EX OFFICINA TYPOGRAPHICA FRENCKELLIANA

ELEKTRA.

PERSONERNE:

BONDEN. ELEKTRA. ORESTES. PYLADES, stum. KLYTAIMNESTRA. KHOREN. GUBBEN. SÄNDEBUDET. DIOSKURERNE.

BONDEN.

O, gamle Argosland, och du, Inachosflod, Dän fordom på ettusen skepp i härnad drog Mot Troerlandet Agamemnon, konungen; Och se'n han nedgjort herrskarn uti Ilios, Drott Priamos; och tagit stolta staden in, 5 Till samma Argos återkom, uppställande I höga templen fiendernas bytesskatt! Der gick nog allting väl; men hemma i sin borg Han föll för Klytaimnestras, egen makas, svek, Och för Aigisthos', sonens af Thyestes, hand. 10 Så Tantalos' urgamla spira lemnande, Han dog, och nu Aigisthos konung är härstäds, Och har till maka dottren utaf Tyndareus. Af dem, han lemnade, när han till Troia for, Sonen Orestes, och ungtärnan Elektra, 15 Af dessa bortstal fadrens gamle vårdare Orestes, som Aigisthos hade dräpa tänkt, Och gaf åt Strophios, att fostras i Phokensers land, Men i sin faders boning blef Elektra qvar, Och henne strax, såsrnart hon blifvit mogen mö, 20 Begärde uti Hellas' land de förste män. Af fruktan, att en son hon skulle föda fram Till Agamemnons hämnare, i borgen höll Aigisthos henne, och åt friaren ej gaf, Nu då det mellertid var mycken fara vardt, 25 Att åt ättboren man hon hemligt födde barn, Beslöt han dräpa henne; gryma modren dock Sin dotter räddade utur Aigisthos' våld. Ty för sin makes dråp ett svepskäl hade hon, Men fruktade, att hatad bli för barnets mord. 30 Och efter detta stemplade Aigisthos nu Sålunda: ho som dräpte Agamemnons son, Som rymmt ur landet, skulle derför bli betald. Elektra deremot bortskänkte han åt mig Till maka; mig, som från de Mykenaiers ätt 35 Härstammar, och i sådan hänsigt icke blygs. Ty glansrik genom börden, jag på egendom Är arm: och _Fattigdom föröder Adelskap_; Så att han ringa fruktan bar för ringa man. Men om en man med värdighet Elektra fått, 40 Förgäten hämd åt Agamemnons dräp helt visst En sådan väckt, ock gett Aigisthos rättvist straff. Ock har jag aldrig hennes bädd -- det vet Kypris -- Oskära vågat; och för mig hon jungfru är. Förty jag blygs, att rik mans dotter, som jag fått, 45 I sådant kränka, hvartill jag är oförtjent. Och honom, som i folkets mund min svåger nämns, Stackars Orestes, ömkar jag, om, hem anländ, Han måste skåda systrens bröllop olyksfullt. Men skulle någon säga, att en narr jag är, 50 Som fått ung Jungfru i gemak, och nalkas ej, Han vete, att med lätta sinnens alnmått han Det rätta mäter, och är just en sådan sjelf.

ELEKTRA.

Kolsvarta natt, de gyllne stjernors fostreraka, I hvilken, detta embar på mitt hufvud stäldt, 55 Till vattenkällan jag mig hän begifver nu, Visst icke störtad än i sådan uselhet, Men för att visa gudarna Aigisthos' brott, Och upp mot ethern sända suckar till min far! Förty nidqvinnan, Tyndaridskan, moder min, 60 Att smickra bolarn, stötte mig utur vår borg; Och sedan åt Aigisthos andra barn hon födt, Tillöfverlopps Orestes räknar hon och mig.

BONDEN.

För min skull, hvi, osälla, gör du dig besvär Med slikt bestyr, du försteligt uppfostrade. 65 Och hvi afstår du ej, då jag dig ber derom?

ELEKTRA.

Jag skattar dig jemlik med gudarna, som vän; Ty i min nöd du icke har missaktat mig. Skön är för dödliga den lott, att räddaren Uti olyckan finna, som jag funnit dig. 70 Jag derför bör, ock oombedd, hvad jag förmår, Din börda lätta, att du henne bära kan, Samt dela arbete med dig. Du har dock nog Bestyr derute. Inomhus det är min pligt, Att allt omsköta. _Ljuft för arbetskarlen är, 75 Från gärdet hemländ, att god ordning möta få._

BONDEN.

Gå bara, om dig lyster; ty ej långt ifrån Vårt pörte källan är; men jag, då dager blir, Till åkern drifver oxarna, och sår min teg. _Lat vu'en ingen, fast han Gud på tungan bär, 80 Förutan arbete, sitt uppehälle fick._

ORESTES.

Min Pylades, dig ibland menskor skattar jag I vänskap och i trohet främst, och redlighet! Du är den ende, som Orestes älskat har, Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85 Som gaf min far sin bane, af förderflig mor Biträdd, ifrån orakelguden kommer jag Till Argoslandet, så att ingen vet derom, I mening, att med mord umgälla mördarne. Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90 Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå. Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lät I hemlighet, att intet vet våldsherrskaren. Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag; Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95 Till landets gränser: för att genast vandra bort Åt annan ort, om spejarn sett mig, sökande Min syster åter; -- ty man säger, att förmäld Hon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; -- Att råka henne, och till min deltagerska 100 I hämden få, och forska hvad bak muren hörs. Alltså -- ty Eos höjer ren sin stråleblick -- Från denna stig vi vika må på annan stråt. Ty någon plogkarl, eller någon piga tör Väl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105 Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt. Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna, Som ifrån källan bär på klippta hufvudet Ett embar; sittom derför här och spörjom åt Hos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110 Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.

ELEKTRA.

Stig hurtigt på! nu är hög tid; _Stroph._ O skynda, skynda dig, gråtande, framåt! Ve mig, ve mig! Agamemnons egen dotter 115 Är jag, och mig födde Klytaimnestra, Skräcklig dotter af Tyndareus. Jag kallas den olyckssälla Elektra af medborgsmän. Ve, ve, de tryckande hjerteqval, 120 O far, och mitt gryma lif! Du redan i underjord Hvilar, af egen maka dräpt, Och Aigisthos, o Agamemnon. Välan, stämm upp din sorgelåt, 125 Och väck mångtåriga fröjden! -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Stig hurtigt på! nu är hög tid; O skynda, skynda dig, gråtande, framåt! Ve mig, ve mig! I hvilken stad, och i hvilket hus, 130 O stackars min broder, tjenar du, I fadrens salar lemnande, Vid bittraste olyckslott, Beklagliga systren qvar? Måtte du komma, i sådan nöd, 135 Mig arma till räddning, Zeus, o Zeus, Och hämnare af min faders Skändeligt gjutna blod, Ställande kosan till Argos' land! Men nu detta embar frän huf- 140 vudet lyftande, nattliga klageljud Jag till min fader vill höja upp. Dödsqvädet, o fader, en klagesång _Epod._ Jag sänder ditneder i suckar, Af hvilka jag alla dagar 145 Qväljs, och med naglarna Sönderklöser min hals, Och drabbar mitt klippta hufvud med handen, Allt för din död. Ve, ve, jag vill slita min lock! 150 Och liksom melodiska svanen I strömmande flodens bädd Påkallar sin älsklige far, Som i gillrets i svekliga garn Fann döden: så dig, olycklige 155 Fader, begråter jag, Som fick det aldrayttersta badet i Dödens ohyggliga bädd. Ve mig -- ve, För bittra din mordyxas skull, fader, 160 För bittra din resas beslut från Ilios! Ej med ett prunkskärp mötte dig. Makan, och icke med blomsterkrans; Nej, med tveeggige svärdet hon Aigisthos i sorglig nidbragd halp, 165 Som hon hemligt tog i sitt läger.

KHOREN.

Agamemnons dotter, jag kommen är, _Stroph._ 1. Elektra, till din landtliga boning. Hit lände en, lände en mjölkdrinkare, Mykenaier och bergsbo nyss, 170 Som säger, att till öfvermorgon Utsätta en offerfest Argeierne, och till Hero Samtlige jungfrur erna gå.

ELEKTRA.

Ej, väninnor, för högtidsprål _Stroph._ 2. 175 Hjertat, eller för gyllene Keder, mer hänföres hos mig, Arma; ej träder jag nånsin i dans Med Argeiska tärnorna mer, Svängande svarfvade foten. 180 Tåren mitt offer är, Och jag, olyckliga, vårdar blott Om tåren, alla dagar. Skåda mitt tofviga hår, Och denna trasiga kappa, om 185 De anstå Agamemnons Konungsliga dotter, och Troia, som städse min fader Minnes, af hvilken det intogs.

KHOREN.

Gud är mäktig; men värdigas dock af mig _Motstr._ 190 Mångstickade manteln taga, och kläda på Det gyllene tillägg till ditt fägrings glans! Menar du, med tårar dig, Fast gudar du ej vördar, seger få På fienderna? -- _Genom suckar ej, 195 Men böner, höjda till gu- dars thron, vinns lyckan, mitt barn._

ELEKTRA.

Ej bland gudarna någon bor _Motstr._ 2. Den olyckligas verop öf- ver öfvadt fadermord. 200 Ve mig, för dräpte fadren, ve! Samt för den lefvande irraren, Som nu vistas i fremmande land, Den arme man, och sitter kanske Vid drängars härd, 205 Fast son af ståtelig far. Sjelf jag i fattiga hybblet ber, Förtvinande i mitt sinne, Bortkörd ur min faders palats, Uppå bergsklinterna här. 210 Men mor hon ligger i mördarns bädd, Och sofver hos annor man.

KHOREN.

För Hellas' folk till mången ofärd skulden är Din moders syster, Helens, och för ditt hus.

ELEKTRA.

Ack, sek, J qvinnor! nu jag afstår från min gråt. 215 Invid vår boning fremlingar, som lägrat sig Derborta, smyga ju utur försåtet fram. Du, vägen utför, skyndsamt, och till hybblet jag Illgerningsmännen måga fly med snabba steg.

ORESTES.

Blif qvar, beklagansvärda, och min hand ej räds! 220

ELEKTRA.

Jag vid Apollon beder: slå mig ej ihjäl!

ORESTES.

Jag andra dräpa ville, mer fiendtliga.

ELEKTRA.

Gå hän, och nalkas ej hvad dig ej nalkas höfs.

ORESTES.

Ej kan jag någon närma mig med större skäl.

ELEKTRA.

Säg, hvi du svärdbeväpnad dröjer vid mitt tjell? 225

ORESTES.

Blif qvar, och hör mig! du kanhända träffat rätt.

ELEKTRA.

Jag blir, och är fullkomligt din, som makten har.

ORESTES.

Från broder din med tidender jag kommit hit.

ELEKTRA.

Säg mig, du käre, om han lefver, eller dött?

ORESTES.

Han lefver; ty det bästa först jag säga vill. 230

ELEKTRA.

Dig önskas välgång som de ljufva ordens lön.

ORESTES.

Oss båda unnar jag gemensamt denna lott.

ELEKTRA.

Hvar vistas han, den usle, uselt landsförvist?

ORESTES.

Han tvinar bort, och lyder lag än här, än der.

ELEKTRA.

Och lider brist på dagens nödtorft möjligen? 235

ORESTES.

O nej! men dock _vanmäktig är landsflyktig man._

ELEKTRA.

Med hvilket budskap kommer du från honom nu?

ORESTES.

Jag frågar: lefver du? hvad qval betrycka dig?

ELEKTRA.

Först skådar du, hur till en skrika jag förbytts,

ORESTES.

Af qvalen tvinad, att jag just beklagar dig. 240

ELEKTRA.

Mitt hufvud rakadt är och hår, på Skythers vis.

ORESTES.

Din broder och din dräpte far dig smärta gör.

ELEKTRA.

O ve! hvad är mig kärare, än desse två?

ORESTES.

Ack, ack, hvad hyser du för tankar om din bror?

ELEKTRA.

Han borta är, den älsklige, och hemma ej. 245

ORESTES.

Se'n hvilken tid från staden fjerran bor du här?

ELEKTRA.

O fremling, mig man gifte bort, en olycksstund!

ORESTES.

Din arme bror! -- din man dock Mykenaier är?

ELEKTRA.

Ej så, som fadren ärnade bortgifta mig.

ORESTES.

Ack, låt mig höra, och berätta för din bror! 250

ELEKTRA.

I denna koja bor jag här, på fjerran trakt.

ORESTES.

Slikt hus koherden eller dikarn värdigt är.

ELEKTRA.

Javäl en fattig hedersman, och mot mig blid.

ORESTES.

Hvad blidhet är det då, som finns hos din gemål?

ELEKTRA.

Min bädd han aldrig nånsin djerfts att närma sig. 255

ORESTES.

Af kyskhetslöfte bragt derhän, af kallt förakt?

ELEKTRA.

Min fader kränka och min mor han ville ej.

ORESTES.

Vardt han ej glad emellertid att ega dig?

ELEKTRA.

Han ej Aigisthos gilla vill, som gifteman.

ORESTES.

Begriper! -- -- att ej för Orestes stå tillsvars. 260

ELEKTRA.

Visst var han rädd för det också; men eljes klok.

ORESTES.

Ack! En hedersman du nämner, som bör hållas väl.

ELEKTRA.

Ifall han kommer hem, som nu är bortastadd.

ORESTES.

Än moder din, fördrog hon sådant giftermål?

ELEKTRA.

_Nog älskar qvinnan karlarna; ej egna barn._ 265

ORESTES.

Säg mig, hvarför Aigisthos dig så skymfade?

ELEKTRA.

Han gaf mig honom, att jag blefve ungars mor.

ORESTES.

Ej söners, som dig skulle hämnas framdeles?

ELEKTRA.

Såsom han stemplat, skall han göra mig besked.

ORESTES.

Vet modrens make, att ännu du jungfru går? 270

ELEKTRA.

Det vet han icke; jag med tystnad döljer det.

ORESTES.

Tillåts väninnorna, här stå, att höra oss?

ELEKTRA.

Jo, dina ord och mina vackert dölja de.

ORESTES.

Hvad gjorde väl Orestes, om han komme hem?

ELEKTRA.

Det frågar du? -- ett skamligt tal! Är väl nu tid? 275

ORESTES.

Hur sloge han ihjäl sin faders banemän?

ELEKTRA.

Af fienderna lidande hvad fadren led.

ORESTES.

Med hans hjelp vågade du dräpa moder din?

ELEKTRA.

Ja visst, med samma yxa, som min fader draps.

ORESTES.

Får jag det säga? är ditt tal att lita på? 280

ELEKTRA.

Jag doge gerna se'n jag gjutit modrens blod.

ORESTES.

Ack! Om nu Orestes vore här, och hörde allt!

ELEKTRA.

Änskönt jag såge, kände jag ej honom mer.

ORESTES.

Det är ej under; ung du skildes från ung bror.

ELEKTRA.

En ende skulle känna honom dock ännu. 285

ORESTES.

Han visst, som sägs ha honom ifrån döden frälst?

ELEKTRA.

Hans egen fars skolmästare, en gammal man.

ORESTES.

Din far; den mördade, säg, hvilar han i graf?

ELEKTRA.

Han hvilar, som han hvilar, vräkt ur egen borg.

ORESTES.

Ve mig! hvad sade du? de dödlige alltså 290 _Af andras qval förnimma äfven smärtens gadd._ Förtälj mig saken! att jag bär till broder din Oljufva ord, men nödiga att höra dock. _Barmhertighet dock aldrig uti oträngdt mål, Hos visa männer finns; men icke strafflöst är, 295 Om alltför mycken vishet hos den vise bor._

KHOREN.

Densamma hjertats önskan delar äfven jag. Ty fjerran här på landet boende, jag ej Af stadens nidverk vet, men ville veta nu.

ELEKTRA.

Må vara! om jag måste. Men jag måste väl 300 Förtro åt vännen mina och min faders qval. Men dig, o främling, beder jag, som talet väckt, Säg för Orestes mina lidanden, och hans, Och aldraförst, af hurdan mantel jag är skyld, Hur smutsig jag är, och inunder hvilket tak 305 Jag bor, som dock härstammar ifrån kongaborg. Ock jag med skottspoln väfver mina kläder sjelf, Såframt jag ej vill naken gå, och lottlös bli; Sjelf äfven vattnet ifrån floden hämtar jag, Från gudafester utestängd, från danser skild. 310 Jag hustrur hatar, då jag sjelf är jungfru blott? Jag Kastor hatar, som, förrn han bland gudar kom, Förlofvades med mig, sin egen anförvandt. Min mor, omgifven utaf Phrygisk bytesskatt, På thronen sitter, och de Asiatiska 315 Småtärnor stå bredvid, dem far tillfångatogs Idaiska mantlarna tlllsammanfästade Med gyllne spännen; dock min faders svarta blod I borgen ruttnar än, och han, som honom drap, Bestigande min faders vagn, far hurtigt fram; 320 Och spiran, hvarmed far anförde Hellas' folk, Han öfver modig håller i blodsölad hand. Men Agamemnons minnesvård missfirmad blir, Samt undfår gjuteoffer, eller myrtenstjelk Ej någonsin, och tom på smycken står hans graf. 325 Af vin uppfuktad mellertid, min moders man Den store, som han kallas, trampar deruppå, Och på grafstenen slungar sten på sten, Samt vågar föra emot oss ett sådant tal: "Hvar är Orestes? Han sin faders vård minsann 330 Rätt väl försvarar?" -- Så han hädas, bortastadd. Säg honom det, o fremling, då jag ber derom, På månge andres vägnar, hvilkas tolk jag är, Så händerna, som tungan, och beängslad själ, Och mitt kalskurna hufvud, och Orestes' far. 335 Ty nesligt är, om samme far de Phryger slog, Men han allena ej en ende dräpa kan, Den unge kämpen, aflad utaf bättre far.

KHOREN.

Der ser jag mannen, just din make menar jag, Som, efter slutadt arbete, nu kommer hem. 340

BONDEN.

Ha! hvad är det för fremlingar, jag skådar här? Utaf hvad orsak ha de till mitt hybbles dörr Anländt? monntro de söka mig? _Stor skam För hustru, att med unga glopar stå i prat._

ELEKTRA.

Min kära du, mot mig ej må du svartsjuk bli! 345 Du sanningen skall veta strax: de fremmande Ifrån Orestes kommit hit, som sändebud. J fremlingar, misstycken icke gubbens ord!

BONDEN.

Hvad säga de? Finns mannen till, och ser guds dag?

ELEKTRA.

Så spörjes visst; och deras tal mig trovärdt syns. 350

BONDEN.

Monntro han minnes fadren än, och dina qval?

ELEKTRA.

Det vill jag tro; vanmäktig är landsflyktig man.

BONDEN.

Hvad tidender ha de ifrån Orestes bragt?

ELEKTRA.

Att speja mina lidanden han skickat dem.

BONDEN.

Somt se de säkert sjelfve; somt förtäljer du. 355

ELEKTRA.

Dem känna de, och intet görs dem mer behof.

BONDEN.

Alltså man dörren längesedan öppna bordt: Inträden här! Som lön för goda ord J fån Gästplägning strav, så godt mitt ringa hus förmår. Fort, drängar, lyften derför in ressakerna, 360 Och krusen icke J, från älskad älsklige Hitkomne! Ty änskönt jag är en fattig man, Min ringa härkomsts bruk för er ej röjer jag.

ORESTES (till Elektra).

Vid gudar, han som till ett kyskhetsäktenskap Med dig förmäldes, vill Orestes ingen skam! 365

ELEKTRA.

Just denne kallas man åt mig, olyckliga!

ORESTES.

O ve! Ej finns ett säkert tecken uppå mannamod; Förty förvirring är de dödliges natur. Jag ofta sett, att sonen utaf ädel far Blef usling; sett af slema fäder goda barn; 370 Sett armod uti rike mannens tankesätt, Men höga tankar hos den läge bettlaren. Hur skall alltså man dömma rätt i sådan sak? Kanhända efter rikdom? dålig domare! Än efter dem som intet ha? nej, armoden 375 Är krämpig, och i nödens stund lär mannen svek. Än efter vapnen? _Ho, då han lansudden såg, Intygade väl rätt, hvem som den tappre är?_ Det bästa blir, att lemna sådan sak derhän. Ty denne mannen, hvarken bland Argeier stor, 380 Ej heller uppblåst af sin ätts förmenta glans, Men utur hopen en, befunnits har brakarl, Er sansen, J, som, utaf toma fördomar Uppfyllde, ståten och, på tonen, menskorna Bedömmen och, på umgängssättet, ädlingar! 385 _De ädle männer ensame förvalta väl Så stad, som hus; men toma kroppar utan själ, De äro stoder uppå torg: -- I härnaden Den starke armen, som den svage, skördas hän: Och sådant allt beror af tapperhet och art._ 390 Derför -- han är det värd, tillstädes eller ej, Agamemnons son, för hvars skull hit vi kommit ha -- Nu låtom oss mottaga bjudningen; välan, J tjenare, vi måste in; den fattige Mer än den rike vare mig välvillig värd! 395 Alltså jag prisar denne mannens gästfrihet; Men såge hellre, att din egen bror likväl, Sjelf lycklig, mig ledsagade i lyckligt hus. Kanske han kommer; ty _orakelgudens ord Ha laga kraft_; ej menskors spådom aktar jag. 400

KHOREN.

Nu, mer än nånsin, o Elektra värmes upp Af fröjd vårt hjerta; ty måhända stadgar sig Vår lycka herrligt, som så långsamt hittills skred.

ELEKTRA.

Min stackars man, då nog du vet vår fattigdom, Hvi tog du dessa gäster mot, förmer än du? 405

BONDEN.

Hvi, om de äro, som de synas, ädlingar, Ej hölle de tillgodo smått såväl som stort?

ELEKTRA.

Emedan du misstagit dig, och fattig är, Så gå nu till min fäders gamle vårdare, Der han vid floden Tanaos, som genomskär 410 Argeiska landets gränser, liksom Spartas jords, Med hjorden vistas, se'n ur staden han fördref! Bed honom gå till hybblet sitt, och derifrån Till fremlingarnas bord förskjuta oss en rätt. Hur han skall glädjas, och beprisa gudarna, 415 Förnimmande, att gossen lefver, som han frälst! Ty ej ur fadersborgen, och utaf vår mor Vi något finge; men blott harm bebådade Om skökan hörde, att Orestes lefver än.

BONDEN.

Om dig så synes, vill jag bringa detta bud 420 Till gubben; gå nu oförtöfvadt du ditin, Och ställ i ordning der! Blott hustrun vilja har, Hon för en måltid tusen medel finner upp. Ock är så mycket i vårt hybble qvar ännu, Så att vi gitte dessa mätta för en dag. 425 Men efter nu på sådant ämne tanken föll, Begrundar jag, hur penningen har mycken kraft. Att hjelpa vänner med, samt, när man krämpa får, Der ur sig redat daglig nödtorft är likväl En ringa ting; ty mättad mage gör enhvar, 430 Såväl den rika, som den arma lika fröjd.

KHOREN.