Part 2

Hon stod der ännu en stund qvar, såg med ett egendomligt uttryck i de svärmiska ögonen på sin hand, der nyss hans läppar hvilat ett ögonblick, och hviskade: "Jag tror inte på ett oblidkeligt olycksöde." Med ljudlösa steg sväfvade hon bort från kyrkogårdens tysta rike, men öfver grafkullarne gick aftonflägtens stilla susning och tufvor och blommor drömde sin dröm om försoning och frid.

4.

Litet politik.

Då vår vän Erik följande morgon uppvaknade i sin hytt befann sig ångfartyget redan på Ålands haf. Han gjorde hastigt sin toilett och gick upp på däck för att andas frisk luft. Den förste person han mötte var Birger Ros, som med stora steg promenerade af och an på akterdäck, såsom vanligt försänkt i djupa tankar. Sedan vännerne helsat på hvarandra, frågade Erik hvarföre Ros i går qväll icke kommit ut till Hasselbacken. Svaret var undvikande och den unge finnen tycktes öfver hufvud taget icke vara vid synnerligen godt lynne, åtminstone svarade han högst fåordigt på den andres många frågor, till dess denne omsider blef otålig och öfvergaf förhoppningen att med honom inleda ett ordentligt samtal. Snart hade äfven den liflige Erik ibland ångbåtspassagerarne gjort en hel hop bekantskaper, med hvilka han genast inlåtit sig i ifriga samtal om de finska förhållandena. På eftermiddagen sammanträffade han åter med den fortfarande mulne Ros.

"Hör på, bror Birger", började han, "du är inte vid godt kourage i dag; hvad går åt dig? Jag tycker att du borde, för att tala poetiskt, på förhoppningarnes vingar ila till ditt liksom pånyttfödda fädernesland, isynnerhet som Finland verkligen med heder bestått sitt första och svåra prof på det konstitutionella statslifvets bana. Alla dina landsmän med hvilka jag samspråkat under dagens lopp äro lifvade af glada utsigter för framtiden. Särskildt borde dock just du med din varma fosterlandskärlek och dina utpreglade specielt finska idéer, ty jag vet att du är en riktig 'fennoman', glädja dig åt det erkännande som till exempel det finska språket numera vunnit och dess nästan fullkomliga likställande med svenskan."

"Min vän", svarade Ros mycket allvarligt, "jag är också verkligen rätt _belåten_ med den _gåfvan_."

"Nå, hvad kan du väl önska mera?" återtog Erik, "nu är fältet fritt för en nästan obegränsad utveckling af alla folkets inneboende krafter."

"Och", inföll här Ros dystert, "hvad vill du att jag skall tro om djupet och halten af krafter, hvilka _nu_ såsom en _gåfva_ imottagit hvad dem rätteligen tillkommit redan för århundraden sedan?"

"En _gåfva_? Du betonar för andra gången detta ord; hvad menar du dermed?" frågade Erik.

"Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den", genmälte finnen, "som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att föredraga framför hvilken gåfva som helst."

"Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva massan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning", utbrast den unge svensken med värma, "så har åtminstone jag alltid uppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade 'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt medvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling till mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt sträfvande."

Erik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.

"Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?" sporde den förstnämde ifrigt, "just du vore då, besynnerligt nog, den förste finne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!"

"Huru många _finnar_ har du råkat sedan du kom till Finland?" frågade Ros sarkastigt. "Men se der", fortfor han och utpekade med handen en vidlyftig skärgård, imot hvilken de styrde kurs, "de der öarne tillhöra Finland, det är Åland, -- nåväl, huru många af dess sextontusen invånare tror du förstå ett enda ord finska? Var öfvertygad derom, inte många hundra, och alla, jag säger alla, förklara att de inte äro finnar och skulle blygas", tillade han kallt, "att anses för sådana."

"Åland är ett undantag", genmälte Erik, "och ett undantag gör inte regeln. Hos oss kalla sig också Gotlands invånare inte svenskar, utan gotländingar."

"Du misstager dig betydligt, broder Erik", svarade Ros med ett bittert leende, "gotländingarne _äro_ dock svenskar, men åländingarne äro verkligen inte finnar, de äro svenskar..."

"Nå, så låt dem då i Guds namn vara svenskar, de äro ju i alla fall finska undersåter, dessa högvigtiga sextontusen åländingar", inföll Erik skrattande.

"Ja, men", återtog Ros, "nyländingarne och en del österbottningar äro också svenskar och hvad som vill säga vida mera än dessa par hundratusen menniskor, det är, att en ganska stor del af de så kallade 'bildade klasserna' jemväl är och ännu mera anser sig vara af svensk härkomst. Svenskan är i alla fall deras modersmål. Och", tillade han dystert, "säg mig då, broder, hvad återstår såsom genuint finskt?"

"De djupa lederna!" utropade svensken med värma.

"De djupa lederna", återtog finnen i nästan skärande ton, "de _djupa lederna_ under svensk eller svenskfinsk _ledning_. Ha, ha! -- hvad äro dessa svenskfinnar, som tro och påstå att de inom sin klass ha sammanfört all landets, hela folkets intelligens? En ädlare race kanske? Ve min tunga, som ens uttalat ett sådant ord! Våld och list! De ha öfverväldigat oss i sömnen och nu sitta dvergarne mysande, ja hånleende på den fjettrade folkresens skuldror, -- men en gång skall en annan tid komma och ur den nu sömndruckna massan skola andar framgå som, utjemnande historiens orättvisor, skola rycka kulturens, bildningens banér ur fåtalets klor och återställa det i den rättmätige ärfvingens hand. Och då, först då skall man kunna tala om ett verkligt Finland. 'Svenskheten' skall icke mera beherrska vårt land, bort derföre, bort! med alla half-finnar och svensk-finnar. Vi skola bli ett enda och enigt folk."

Ros tystnade och afiägsnade sig hastigt åt fören. Det låg något i hans ansigtsuttryck liksom skulle han lia ångrat hvad han yttrat, men ännu känna sig alltför upprörd att vilja eller kunna återtaga sina ord. Erik Stenrot blef förvånad öfver detta sällsamma utbrott af nationel bitterhet. Men han ansåg, vid mognare eftertanke, hela det om en viss hätskhet vittnande utfallet, blott såsom en öfvergående yttring af en något kittslig nationalfåfänga, som kände sig sårad till och med deraf att se sig tvungen erkänna imottagandet af goda gåfvor från en annan nation, med hvilken det finska folket likväl i flera århundraden lefvat i trogen endrägt samt villigt delat både lust och nöd. Han uttalade för sig sjelf i all tysthet den förhoppningen att icke alla fennomaner, en benämning hvilken han för öfrigt ogillade, skulle vara lika "vilda" som denne hans äldste finske vän nu visat sig vara -- och han blef rätt glad då han efter en stunds förlopp såg Ros återvända och med molnfri blick nalkas honom.

"Det var ett föga gästfritt välkommen, min gode svenske vän och broder, de der orden jag nyss yttrade", sade Ros. "Se så, kom, låt oss dricka ett glas svensk punsch tillsammans! Jag helsar dig hjertligt välkommen på gamla Suomis bölja, skål!"

Glasen klingade och snart var all bitterhet försvunnen ur de två vännernas hjertan och samtal. Ros meddelade den uppmärksamme Erik flera värderika, ofta äfven rätt pikanta upplysningar om ställ ningar och förhållanden i Finland, hvarvid den i vissa kretsar sig utbildande byråkratiska andan ingalunda förblef onäpst. Men ett visst svårmod tycktes dock hvila öfver den unge finnens hela väsende, så själfullt och ofta snillrikt hans samtal än var.

Imellertid plaskade den ståtliga "Aura" fram genom den åländska och åbolänska skärgården och uppnådde den gamla Aurastaden Abo. Med ett visst allvar i sin för öfrigt glada sinnesstämning beträdde Erik Stenrot för första gången i sitt lif denna historiskt minnesvärda, nu för Sverge i yttre afseende förlorade mark.

5.

Finska paralleler.

Vi förbigå alldeles Eriks korta vistelse i Abo, hvilken stad han hade för afsigt att egna mera uppmärksamhet på sin återresa till hemlandet, och följa honom der han nu fortsätter resan till Helsingfors, dit hans håg också mest stod. Der skulle han ju med ens försättas i sjelfva medelpunkten af det offentliga lifvet i Finland och der ansåg han sig allra bäst kunna lägga grunden till sina studier om och öfver brödrafolkets senaste utveckling. Han tillsporde sin vän Ros härom och uttalade den förhoppning att denne skulle införa honom i några litterära kretsar, såsom varande de sidor af det allmänna lifvet der han tydligast och klarast finge se det allmänna tänkesättet afspegla sig, i synnerhet hvad den för Finland egendomliga dualismen imellan det svenska och det finska folk-elementet vidkom. Men Ros' svar utföll till en del imot hans förmodan.

"Jag skall med nöje", sade denne, "presentera dig för några af våra framstående personligheter, såvida jag är bekant med dem och de vistas i Helsingfors, men utan ringaste afseende på hvilket parti de tillhöra eller om de öfver hufvud taget alls tillhöra någon bestämd riktning. Om du från början blefve införd i vissa litterära, hos oss ofta äfven qvasipolitiska kretsar, så skulle måhända det första intrycket utöfva ett afgörande inflytande på din lifliga själ. Må du sjelf välja, ty hvardera sidan har ganska aktningsvärda förmågor att förete. Du skall säkerligen träffa mera värme och entusiasm hos medlemmarne af det specielt finska partiet, hvilket också är vida talrikare om man nämligen räknar dertill hela den stora kohorten af egentligen principlöst folk, men som gerna flyter med strömmen. Detta parti har i sig upptagit, bredvid män med verkligt snille, äfven en mängd medelmåttiga förmågor, som på fosterlandskärlekens breda och tålmodiga basis ha lätt att bringa rökelseoffer åt sin fåfänga, emedan de i allmänhet icke ha att befara en nagelfarande kritik och röna stort undseende för sina, såsom det heter, i alla fall välmenta produktioner, -- en för öfrigt ganska vanlig och äfven lätt förklarlig företeelse, i synnerhet på det litterära arbetets område, hos unga eller hittills på ett eller annat sätt undertryckta och förbisedda nationaliteter. På ett sådant sätt är det jemförelsevis lätt att skära lagrar. I följd häraf räknar nu vårt finska parti ett antal författare och litteratörer, hvilka skulle göra mera gagn om de till exempel skulle egna sina krafter uteslutande åt folkundervisningen och söka förvärfva sig de kunskaper som erfordras för detta högvigtiga kall, i stället för att äflas med egna produktioner och öda sin tid på klumpfingrade bardalekar och en med föga uddhvassa vapen förd polemik, der elakhet får ersätta qvickhet och simpel grofhet skall föreställa frimodighet. Du ser häraf att jag dömer strängt öfver det parti jag sjelf allmänt anses tillhöra, men dem man älskar dem agar man."

"A andra sidan åter", fortfor Ros och hans ton antog en något försmädlig skärpa, "skall du i det svensk-finska lägret finna flera ganska intelligenta personligheter som, eleganta så väl i sitt yttre som ock i sitt inre, icke utan en viss anstrykning af kosmopolitism, se sakerna, om jag så får uttrycka mig, _un peu en gros_, och hvilka, det medger jag, på sitt sätt äro goda patrioter, men som antingen icke eftersträfva eller till och med le åt ett specielt finskt Finland. De äro dugtiga kämpar för allt hvad frihet och rätt och socialt framåtskridande heter, men", och talaren blef mera lifvad, "de brista i den sanna fosterlandskärlekens förnämsta trosartikel: nationalitetsprincipen. De framställa såsom sitt ideal ett dimdunkligt, dualistiskt fantom, ett mellanting af en finsk stat med svensk kultur, en historisk orimlighet, snarlik en stark finsk hufvudskalle med svensk hjerna uti. Detta politiska hjernspöke tro de ha sig anvisadt en viss mission i nordens framtidshistoria. Måhända hägrar också för deras inbillning i fantastiska konturer något slags union med de skandinaviska länderna -- en alltigenom oklar skapelse af de svenska sympatier som genomtränga dem och från hvilka de icke kunna eller ens vilja frigöra sig. Jag högaktar flera af deras ledare personligen, men jag beklagar deras ståndpunkt, ty ett uteslutande finskt Finland är en tanke som de icke kunna fatta."

"Och kan du sjelf, broder Birger", inföll Erik, "fullt klart fatta tanken om ett uteslutande finskt Finland?"

"Sjelfva tanken står klar för min själ", svarade entusiasten med blixtrande öga, "och det är just på de 'djupa lederna', såsom du kallat dem, som denna tanke stöder sig. Det är den enda förnuftiga utgångspunkt för att grundlägga Finlands framtid, men", och den stolta blicken sänkte sig och han tillade i tviflarens dofva ton -- "men förverkligandet af denna höga tanke har ännu hvarken funnit sin man, eller ens sina män, ja knappast ett..." han tystnade tvärt och en dyster skugga gick öfver de manliga dragen. Erik räckte sin vän handen och tryckte den stillatigande, men inom sig tänkte han: "Han vågar icke säga det bittra ordet rent ut, det ordet att den stora framtidstanken ännu icke funnit för sig ett moget folk, i stånd att af egen drift och kraft ensamt fortsätta och befästa det påbegynta verket." Så tänkte den unge svensken, men samtalet intresserade honom djupt och han ville icke låta detsamma falla. Han yttrade derföre efter en liten paus i frågande form: "Och det ryska inflytandet, fruktar du inte det?" Ros kastade en lång blick på sin vän. Slutligen sade han i lugn ton, och det lät som en liknelse, följande ord:

"Du har manat fram en ny demon i vårt samtal, bror Erik, men jag bekänner uppriktigt att jag inte så mycket fruktar djefvulen utom, som djefvulen inom mig, min egen svaghet, disharmonien i min egen öfvertygelse. Jag tror att min sak är sann och min vilja god, men min tro är dock inte så stark att den kan förflytta hälleberg. Jag tror att det finska folkelementet inträdt i en helsosam jäsningsprocess, men tviflets djefvul inom mig hviskar att hela denna process skall förkolna i sig sjelf, om inte en liten tillsats af ett främmande element bereder de bundna andarne tillfälle att utveckla sin inneboende kraft."

"Och", utropade Erik med värma, "för att fortsätta din liknelse, denna ovilkorligen nödvändiga lilla tillsats är -- var man, min finske vän -- och säg rent ut, är..."

"Är den olyckliga och dock trefaldt välsignade svenska surdegen i Finland!" utbrast Ros häftigt, "men jag vill stå i egna skor och på egen botten och bortvisar stolt alla gåfvor. 'Bättre att i eget land dricka vatten ur näfverrifva, än i främmande land dricka öl ur krus!'" [Ur finska nationaldikten "Kalevala"]

"Manligt taladt, bror Birger", genmälte Erik med ett vänligt leende, "men antagom nu, med hänsyn till vår snabbt framåtilande tid, att det är skridskor och inte genuina näfverskor du behöfver, är det inte då bra att ha en smula svenskt bildningsstål i dem, så att du inte faller pladask ned på den hala ryss-is hvilken du måste öfverskrida för att verkligen komma på egen, finsk botten?"

Ros måste ofrivilligt skratta åt den skämtsamme vännens sätt att söka skingra hans mörka tankar.

"Du skrattar?" utropade Erik med låtsad förvåning, "och jag som trodde att fennomaner och läsare alldeles glömt bort att skratta."

"Din sammanställning, bror Erik, är mera träffande än du kanske sjelf anar. Fennomaner och läsare ha verkligen den inbördes likheten att hvardera i många fall äro blinde ifrare, men de _söka_ åtminstone sanningen och äro inte ljumma anhängare af sin sak."

"Går likheten så långt", frågade Erik klipskt, "att fennomanien liksom läseriet i sitt läger räknar talrika qvinliga medlemmar?"

"Vänta du!" svarade Ros ovanligt muntert och ett skälmskt leende gick såsom en ljusglimt öfver det nu dubbelt intressanta ansigtet samt tillät en alldeles ny inblick i den unge mannens karakter, "vänta du, det der fordrar hämnd. Efter du så vill, skall jag införa dig i åtminstone _en_ sällskapskrets med bestämd färg."

"Bestående af idel fennomaner?" sporde Erik med komisk fruktan. "De taga kanske hufvudet af mig, arme svensk?"

"Säg hellre måhända -- hjertat", svarade vännen, "jag lofvar presentera dig i en liten krets af fennomanskor."

"Hvad behagas?" utropade svensken, verkligen förvånad. "Fennomanskor! Huru se de ut?"

"Jo", sade Ros, "de likna, såsom Runeberg säger: 'ett smultron, vuxet i skuggan'. Men få se om de skola finna nåd inför dina i den vägen af för mycket ljus bortskämda ögon, ty de svenska fruntimren äro i sanning de mest intagande qvinnor i verlden..."

Här tystnade talaren och vände sig bort, en plötslig blekhet efterträdde det nyss ännu glada uttrycket i hans ansigte.

"Du vill föra mig i en krets af finska trollqvinnor, skalk!" utropade Erik skrattande, "du lägger ut en snara för mig, men jag säger med den svenske skalden:

"'Den höge yngling sade Ett ord och snaran brast.'

"Jag är ju, enligt stadssqvallret, så godt som förlofvad, ehuru mig sjelf ohördan."

"Med hvem?" utbrast Ros häftigt i det han dock fortfarande vände ansigtet åt sjön.

"Har ingen fara ännu", ljöd Eriks svar; "bara prat, ingen sanning, det vet jag väl sjelf bäst. _Hon_ vill säkert inte ha mig och jag förspörjer ingen lust att allaredan gifta mig."

"Men hvem vore då den lyckliga?" frågade Ros åter.

"Den lyckliga?" utbrast Erik: "Javäl, så lycklig som skönhet och ett godt hufvud kunna göra en sjelfrådig trollslända till flicka -- det är den rika arftagerskan, resenärskan, svärmerskan, tjuserskan, gud-vet-allt-hvädskan, och vore hon i Finland, säkert också fennomanskan, med få ord ingen annan, än min näpna kusin Jenny Bertram, med hvilken juvel ett välvilligt rykte..., men kors hvad felas dig? Du är ju alldeles hvitgrå i ansigtet, jag tror minsann att du är sjösjuk..."

"Jag tror, jag går i min koj", mumlade Ros och nästan vacklade fram till kajutdörren.

"Den Jenny", sade Erik förtretad för sig sjelf, "hon spelar mig då alltjemt något spratt, till och med sig sjelf ovetande. Nu blir just vid nämnandet af hennes namn den der kamraten sjösjuk. Fatalt! Och jag som redan hade fått den kalla finnen halfvärmd. Det minsta jag räknade uppå vår ett namngifvande af de förnämsta skönheterna i Helsingfors. Jag hoppas likväl att bara vi komma fram, jag ändå äfven utan katalog skall få rätt på någon del af herrligheten. Fennomanskor -- och 'ett smultron, vuxet i skuggan' -- ganska bra, men jag skall minsann göra allt mitt till att öfver de der finska smultronen utgjuta hela det briljanta solljuset af min stockholmska konversation. Det blir kanske rätt pikant till slut. Kypare, sodavatten och ett glas punsch!"

6.

En helsning från Finland.

Vi befinna oss åter i Stockholm. Tant Agatha och fröken Jenny sitta vid sitt morgonkaffe; då ringer postbudet och kammarjungfrun lemnar fram ett bref med utländsk poststämpel.

"Minsann, från Erik!" sade Jenny, sedan hon brutit detsamma och flygtigt sett på stilen. "Vill tant höra på, så skall jag läsa upp hvad den gunstige herrn har att förmäla från Finland'?"

"Men om der kanske förekomma några hemligheter... så..."

"Åhnej", svarade Jenny leende, "jag har inga hemligheter med kusin Erik, fast jag tycker bra om honom."

Och hon uppläste följande skrifvelse.

_Erik Stenrot till Jenny Bertram_.

Helsingfors, 15 Juli 1864.

Min skälmska kusin!

1 den förmodan att du ännu icke anträdt din "inkognito-resa" sänder jag dig dessa rader, hvilka, jag hoppas det, skola finna tant och dig sittande i allsköns välbefinnande i er vackra våning vid Drottninggatan i det oförlikneliga Stockholm.

Ja, jag är nu i Finland och i dess glada hufvudstad Helsingfors, som är en vacker och prydlig stad med breda gator, stora torg och präktiga promenader samt ett starkt tycke af ungdomlighet i hela sin fysionomi, hvilken icke kan förfela att göra intryck på hvarje, i synnerhet sjövägen ankommande, resande; men mera härom då jag åter befinner mig på hemlandets jord och, sittande i den beqväma gungstolen i edert så kallade hvardagsrum, kan kasta en lugn återblick på mina reseminnen, hvilka sannolikt skola bli ganska angenäma. Jag har också allaredan börjat föra en dagbok, för att ha en ledtråd för minnet då jag i framtiden någon gång vill återupplifva de mångfaldiga intryck min själ här rönt.

Såsom du vet reste jag hitöfver för att studera det "nya lifvet" i vårt gamla kära Finland. Dessa mina tillämnade studier ha blifvit inledda på ett ganska egendomligt sätt och jag befarar högeligen att de i många afseenden skola erbjuda stora luckor, medan åter vissa andra partier komma att intaga ett måhända alltför framstående rum.