Part 1

EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND

Berättad af

Johannes Alfthan

Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1872.

INNEHÅLL:

1. En skillsmässa. 2. En frånvarande presenteras för läsaren. 3. På förhoppningarnes kyrkogård. 4. Litet politik. 5. Finska paralleler. 6. En helsning från Finland. 7. Om fennomanskor och fennomaner. 8. Ödemarkens lif. 9. Inkognito resande. 10. En "administrativ tjensteman". 11. Öfverraskningar. 12. Vid Imatra. 13. "Ett smultron, vuxet i skuggan." 14. Huru Erik tillbragte qvällen. 15. Hvad ett månsken får se. 16. Två drömmar på en natt. 17. Mellanspel. 18. Idylliskt lif. 19. Nattligt äfventyr. 20. Nya öfverraskningar. 21. Vid kaffebordet. 22. Länsmans-diplomati. 23. Polisundersökning i skogen. 24. Hvarför Jenny kom till skogen. 25. Gäster på Ojala. 26. Skuggan viker. 27. Den vackra adoptivdottern. Efterskrift.

En yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och barndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men blommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för sällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af dem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta deltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt de framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga finska nationen till det äldre svenska folket.

Ehuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet förnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna förhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som verkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga, som vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår af ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk. De der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den hand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka, ehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De slunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är dock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med all kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och hårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan trotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande östanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu tagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren hålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock värme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende med några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas ju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya finska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft, utan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja de anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss folkhumor.

Den mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det "finsk-finska" partiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit titeln af "fennomani", som ordagrannt; återgifvet på svenska betyder "finnraseri". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet i sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup kränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I Finland ha uttrycken "fennomani" och "fennomaner" nästan helt och hållet ingått i det allmänna språkbruket. -- Men oaktadt de många svåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena, så trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven "glädjens blomster i Finlands mull". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse deruti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de "tusen sjöars land".

1.

En skillsmässa.

Det var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen (sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade åter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut efter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en någorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska väl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och de qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt, omständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske litteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi härmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla nya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne vår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett omedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen voro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt pass och ångbåtsbiljett i ordning. "Aura" skulle följande morgon klockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre österut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt inträde i Finland.

"Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre kusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?"

Detta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge mannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.

"Ja, söta Jenny", blef svaret, "det är det. Och du skall minsann inte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda sommar-Stockholm."

"Det kommer jag visserligen inte att göra", återtog Jenny och såg upp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det så behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske litet sjelfsvåldiga förfogande, "ty tant Agatha och jag, vi resa också."

"Hvart då?" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.

"Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer." Jenny helsade med solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon bebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.

Den sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två kusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams förmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska välmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför han icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: "att han alltför mycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk lag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet." Till denne sin morbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis få veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera än han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på de flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit deras manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf att denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del af målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna punkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om Jennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna gång ville resa "inkognito", tilläggande derjemte i ganska allvarlig ton:

"Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga flickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men jag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys afsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget öfvertänkt beslut."

Detta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks nyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och förutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes plan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller Norges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt någonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade Erik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den i hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att ett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade föresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha. Klockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två damerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon beklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna velat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade skrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess ställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.

"Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare", sade den besynnerliga flickan, "och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min resa."

"Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?" utropade Stenrot något otålig.

"Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer", svarade Jenny leende, "du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla mina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar i sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen, som den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der din plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina beräkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall bli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden röra sig så ledig och fri, alldeles fri, -- ty tant Agatha är intet band, hon är bara en sköld."

"Ja så", inföll Erik tankfull, "och jag var ett band för dig?"

"Ja visst, gode Erik", återtog Jenny med mycken vänlighet, "och säkerligen någon gång ett ganska nyttigt band."

"Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?" frågade ynglingen förargad.

"Visserligen", inföll Jenny muntert, "du var en ypperlig följeslagare och jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar och förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af din starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för den vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på Loch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för stänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så lätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer..."

"Och på bergvandringarne i Skottland sedan!" afbröt Erik ironiskt.

"O ja", svarade Jenny hastigt och rodnade litet, "tack för din broderliga svartsjuka, min cicerone, min allvetande resehandbok i denna gamla verlden..."

"Jenny!" utbrast den unge mannen, "nu är du stygg. Hvarigenom har jag förtjent detta? Men du sade 'gamla verlden', ämnar du måhända företaga en resa till Amerika?"

"Förlåt, om jag sårat dig, kusin Erik", bad den unga flickan mildt och tillade sedan med ett allvar, som klädde det älskliga ansigtet förträffligt: "dit jag ämnar resa, der kommer en ny verld att öppna sig för mig."

Nu inträdde tant Agatha och detta var ganska bra, ty situationen hotade med att bli något plågsam för de två i öfrigt med hvarandra så förtrogna kusinerna. Eriks förhoppning att af den fryntliga, gamla damen få mera tillfredsställande upplysningar om deras resplan strandade dock helt och hållet emot ett från detta håll alldeles oförväntadt: "Käre Erik, Jenny vill ändtligen att vi skola resa 'inkognito'."

"Men hvart, hvart reser ni?" sporde Erik, "det kan väl tant säga?"

"Nej, se det går inte heller an, vi resa alldeles 'inkognito', gode Erik."

"Men", invände denne smått stött, "hittills har jag alltid hedrats med edert förtroende och jag tycker att..."

"Du skall få veta allt bara först någonting händt", afbröt Jenny i bevekande ton, "du skall få veta allt bara det finns någonting att berätta. Gif dig nu till tåls, snälle Erik, annars tror jag att du är nyfiken."

Den bedjande, veka tonen i Jennys stämma förmådde, mera än hennes ord, Erik att upphöra med sina spörjsmål, men han varnade dock tanten för att låta Jenny begå något pojkstreck, såsom han, ännu icke glömmande sin förtrytelse, behagade yttra sig och hvarvid han tyckte att lilla kusin åter rodnade. Imellertid måste han, på enträgen begäran, lofva att skrifva till tant Agatha och Jenny, genast efter sin ankomst till Helsingfors. Derefter tog Erik Stenrot afsked, innerligen missbelåten med en sådan skilsmessa från sin vackra kusin.

2.

En frånvarande presenteras för läsaren.

Då unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin Jenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till Strömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu vexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada sällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och Erik slog sig ned ibland de goda vännerna.

"Du är så tyst i qväll, broder Erik", tog den muntre skådespelaren X. till ordet, "hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der surmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge."

"Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så förtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der likbjudarminen du har påtagit dig i qväll", skämtade en annan, "dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma från Sverge."

"Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf förhoppning här hemma?" frågade en tredje.

"O nej", inföll åter X. skrattande, "den vackra reskamraten (i förbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl såsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte novellistens ideal."

Men den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s anspelning. Det yttrade ordet "Orienten" hade gifvit hans tankegång en ny riktning och han utropade alldeles högt:

"Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har länge stått ditåt -- men allena? Bah!"

"Ditåt står mest alla flickors håg", menade i tvunget allvarlig ton en af sällskapet, "men den resan företages aldrig allena."

Nu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin tankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten och gifva samtalet en annan riktning i det han frågade:

"På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?"

"Menar du Birger Ros", svarade X., "så får jag upplysa att han gör dig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen."

"Det vet jag", sade Erik, "och det var roligt att få en finne till reskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går att här sammanträffa med oss."

"Det är en underlig man, vår vän Ros", menade doktor B., "han har rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro någonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas."

"Är han då folkskygg?" frågade någon.

"Åh nej", genmälte doktorn, "inte just det, ehuru han dock i allmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och der framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske tvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han är en af de der så kallade fennomanerne."

"Så vidt jag känner honom", inföll Erik, "är han det ända till fanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna väg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg och tvifvel öfver Finlands möjliga öde."

"Ja", återtog B., "det är en alltigenom djup och allvarlig karakter och under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller senare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk afledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han bestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen åt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl alltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands framtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar en ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans verldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag inte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva."

Trots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom och han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga personlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med tant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen. De hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en ganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland för att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris doktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke fått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd af allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes. Hvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende var dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska förhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det stora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets frihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han, Erik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort Skotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga nationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som alldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians sånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till en sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien skiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en engelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt i tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens sferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har Skotland att tacka engelsmännen -- och likaså, brukade han tillägga, hade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska kulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i början af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat detsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider trodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att försiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt denna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.

Så långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg sig föranlåten att afbryta desamma med ett: "men se der ha vi vår finne."

Den person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans vänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt men själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af hvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga brytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål, alltid igenkännes; det var Birger Ros. "Grod afton, reskamrat", helsade Erik glädtigt, "är du nu klar att dricka ett glas punsch här och sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?"

"Tack!" blef svaret, "men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och annat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag sannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl alltså tillsvidare." -- De öfriga af sällskapet broto också upp och begåfvo sig med ångbåt till Djurgården.

Muntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och hållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något deraf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man van vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af talarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik att frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada kamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i sömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner och skämtande vänner, skålar och bålar.

3.

På förhoppningarnes kyrkogård.

Men hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i Strömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och i den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas. Den unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han gick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg samt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades Johannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg på sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i sina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda glada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt förkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur sina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till minnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för sig sjelf: "sidoalléen till höger", och började påskynda sina steg.

Ankommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät vinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han väl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat sig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska sommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta, ensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja alla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom en qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne till höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta ögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han der mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen tycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika enkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: "det är ju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön." Med ett slags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt upprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina steg fram till det på bänken sittande fruntimret.

Då Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan sylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående sin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället litet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon räckte den vördsamt helsande unge mannen handen:

"God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta besynnerliga ställe?"

"För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet kunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott verkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att gå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er."

"Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?" sporde fruntimret med lindrigt sväfvande röst, "hvarföre undvek ni oss, herr Birger?"

"Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt..."

Det unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte sig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en knapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden: "Och om nu denna er känsla..."

"O, säg inte ut er tanke!" afbröt Birger nästan vildt och tillade sedan med våldsamt dämpad rörelse: "Jag har en tröst i sjelfva tviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min kärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och egoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter -- och dock har jag stundtals trott derpå -- att min upproriska känsla funnit gensvar skulle försänka mig i ett kaos af förtviflan." Han tillade efter en kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de frampressade orden:

"Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel -- en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt olycksöde..."

"Jag känner den edens innehåll", sade den unga qvinnan mildt. En ofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende och, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:

"Du känner min ed -- farväl!"

Då såg hon upp till honom.

Der glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det uppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön morgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?

Såg han denna blick?

En lätt kyss brann på flickans hand -- och bort ilade den olyckligt-lycklige mannen.