Part 3

Jag vet icke om det var dig bekant att vår gemensamme vän från de skotska högländerna, den intressante finnen Birger Ros, som någon tid vistats i Stockholm men icke kunde förmås att besöka tant Agatha och dig, var min reskamrat hit. Nåväl, han är lika originel som förut och jag har till och med trott mig märka att ett visst oförklarligt svårmod hvilar öfver hela hans väsende. Åtminstone äro hans kinder nu betydligt mera bleka än de voro bruna då vi tillsammans med honom gjorde våra bergvandringar i Skotland. Huru det nu än må vara, så spelar imellertid Ros en stor roll i den korta historien om de två veckor jag allaredan vistats i Helsingfors. Han, som åtnjuter mycket anseende härstädes, har presenterat mig för en mängd litterära notabiliteter och jag kunde ibland mina nya bekantskaper här anföra äfven i Sverge välklingande namn, men sparar äfven detta till framdeles och nämner blott att jag på mycket vänskaplig fot umgås såväl med flera framstående medlemmar af det svenskfinska intelligenspartiet, som ock ledarne af den stora fennomanska falangen, hvilken med all makt sträfvar att arbeta sig upp till samhällets höjder. Detta partis gamle hjelte, den välbekante Johan Vilhelm Snellman, innehar också allaredan ett ganska högt embete; han är nämligen chef för finansväsendet i Finland, hvilket, i förbigående nämdt, lär vara i godt skick. Utom dessa nöjsamma men främst dock för mina studier nyttiga bekantskaper har jag att tacka vännen Ros äfven för några andra som äro alldeles förtjusande. Hvem kunde tro det "fattiga Finland" om sådana skatter! Du som har ett godt hufvud kan väl gissa att jag här menar de finska fruntimren. O, de äro hänförande! Och när de framsjunga sin i alla fall ganska korrekta svenska, låter det rätt pikant och man tror sig vara på sirenernas ö. Ja, nu kan jag förstå hvarföre hjelten Lemminkäinen i Kalevala-dikten så länge qvardröjde på den af sköna ungmor bebodda ön, fängslad i deras krets liksom genom en trollmakt. Såsom du ser börjar jag redan göra mig hemmastadd i den finska folkpoesien, men så har jag också lärarinnor som icke allenast med ord, utan äfven med af inspiration strålande blickar för mig förklara det finska språkets skönheter. Du må le, men hvad jag säger är på sätt och vis bokstaflig sanning. Mig har nämligen vederfarits det gästvän lighetens ynnestbevis att erhålla tillträde till en klubb af -- fennomanskor. Har du någonsin i Stockholm, Kjöbenhavn eller Kristiania hört talas om något sällskap af _fornnordiskor_, hvilka beslutit att vid sina sammankomster endast tala sitt lands ursprungliga folkspråk? I detta afseende har den finska bildade qvinnan ådagalagt större energi. I den klubb, jag omnämt, tala nämligen alla medlemmarne uteslutande blott finska med hvarandra. [Faktiskt. Detta sällskap eger ännu i dag (1872) bestånd i Helsingfors.] Herrar äro ingalunda uteslutne från sällskapet, men jag för min del ger företräde åt de qvinliga medlemmarne. Jag skall försöka beskrifva mitt något komiska första inträde i denna krets af entusiastiska förtjusarinnor. Ros hade skämtvis lofvat införa mig i en krets af "fennomanskor", men jag tog honom på ordet och en vacker onsdagsafton begåfvo vi oss af till församlingslokalen. Jag fick vänta en liten stund i ett yttre rum, sedan åtföljde jag Ros till en väl upplyst, enkel salong der ett talrikt sällskap fruntimmer och herrar var församladt. De på finska muntert samtalande grupperna gåfvo, artigt besvarande mina helsningar, leende plats åt oss, der vi framträdde till ordföranden för qvällen, professorskan Z., för hvilken jag presenterades. Det var en fin och behaglig företeelse, den vackra professorskan. Hon höjde sin lilla, fennomanska presidentklubba, slog ett lätt slag på bordet och höll på finska språket ett litet tal af, såsom jag sedan fick veta, ungefär följande innehåll: "Som den för henne nyss presenterade herr Erik Stenrot ('Eero Kivijuuri' lät mitt fennomanska namn) önskade bli i sällskapet upptagen, men den ärade gästen från Sverge ännu icke var mäktig finska språket, så ville hon hemställa till medlemmarne, huruvida det icke för denna afton skulle tillåtas att i samtal med honom begagna sig af svenska språket; dock skulle detta medgifvande", tillade hon skälmskt, "endast gälla föreningens qvinliga medlemmar. Den som bifaller härtill upplyfte handen."

Ett allmänt bifallssorl följde och under muntert skratt upplyftes en mängd täcka händer rakt i höjden. Jag tror nästan, förlåt mig Jenny, att somliga unga damer voterade med båda händerna. Den intagande professorskan meddelade mig nu leende att herrarne derföre blifvit uteslutne från rättigheten att tala svenska, emedan fruntimren, åtminstone den ena qvällen ville allena få disponera öfver den välkomne svenske gästen.

Sådant var mitt inträde i den helsingforsska societeten.

Jag innesluter här några blad ur min dagbok, hvilka jag icke ens hunnit genomläsa. Ursäkta derföre stilens vårdslöshet. Jag tror dagboken börjar med tredje dagen af min härvaro. Helsa tant och lef väl. Eder _Erik_.

_P.S._

Aina Ros är ovilkorligen ett af de intelligentaste fruntimmer jag sett. Hon är utmärkt vacker och lika munter som hennes bror är allvarlig.

* * * * *

Jenny slutade läsningen af brefvet, men gömde "dagboken" till lektyr för sin egen räkning.

"Men det är ju oförsvarligt, Jenny lilla", utbrast tant Agatha, "han talar ju bara om den der Ros och sina finskor i hela brefvet. Har han då alldeles glömt bort dig? Men vänta bara, jag skall skrifva till honom en epistel, jag, och..."

"För all del, snälla tant, låt bli det", afbröt Jenny och försjönk såsom det tycktes i djupa tankar. Det var väl ändå något i det der brefvet som smärtade den unga damen, men denna sinnesstämning räckte åtminstone till det yttre icke länge.

"Sade inte morbror Stråle i går att alla mina papper och vexlarne äro i ordning?" frågade Jenny.

"Ja, kära du", sade den beskedliga tanten, "och vi kunna resa när som helst. Jag följer, vet du, denna gång riktigt gerna med."

"Nåväl tant, då resa vi i morgon", blef Jennys bestämda svar.

Tanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något nyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. -- Innan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar och läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här straxt nedanföre.

7.

Om fennomanskor och fennomaner.

(Dagboksanteckningar af en svensk.)

Helsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.

Hemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen att genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har derföre beslutit att _arbeta_. Detta kommer väl kanske att i någon mån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque doktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få del af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum, tänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och sedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro desamma åt papperet. -- Att företaga detta göromål just nu anser jag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke tänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och icke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare med lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå, då man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska englar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag presenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande namnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna; Lilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af alla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid]. Glömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa det finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en afvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta trumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll, ty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt hjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande, tavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma det finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en treflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var bortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna finska namn] hans senaste utfall mot "svenskheten", då du talade om Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott flyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt smäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda hemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert finska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga föreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros var dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. -- Se så, nu har jag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne denna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu sotva de rättrådiges sömn. -- Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i nattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot "svenskheten", du "finskhetens Orvar Odd?"

Den 3 Juli.

Jag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i går. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska professorns något vilda utfall emot "svenskheten" i Finland, en sång, hvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den "svenske brodern". -- En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman, än åter _menniska framför allt_. Jag börjar tro med honom sjelf att han är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville nästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i spetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse och höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och soldater liksom _ex officio_ sluta visiret för att i blind yra "rida spärr", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser sorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika mycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra finnarnes sida.

Ros är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och verksamhet.

Den 4 Juli.

En sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton kom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för bildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning på finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för det stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag utlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men aktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt bestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång, hade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors. Hela den vackra planen måste således förfalla till hans stora ledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af egna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat sig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så svårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor erfordrat. -- I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande ordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska utkommande officiella tidningen samt dervid löfte om "full frihet att ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för landet" -- afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att på dess eget språk få tala till hela det finska folket.

"Jag", utropade han, "en regeringens organ -- nej, hellre vill jag reda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk tystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. -- Men hellre det, än lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets villa!"

Och tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och betydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva censuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill nästa landtdag (1867) -- ett försök ifrån regeringens (i Ryssland) sida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet, eller riktigare en åtminstone _lagligen_ icke _godtyckligt_, såsom hittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen åtminstone _kunna_ säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare för Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke blifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.

Den 6 Juli.

Victoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett antal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga en finsk "tidskrift för litteratur och ekonomi". Det är åtminstone en lofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet i sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är verkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att Ros denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna i stort.

Den 10 Juli.

Ros' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt, emedan han vägrade att derur stryka följande ord:

"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven deras finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta frågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i hand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma fäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf att sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet förhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång kunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet vare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det _eniga_ Finlands namn höja det sanna framåtskridandets baner."

Ultrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken "de svenska bröderne" och "förbundet" med dem, äfvensom "nödvändigheten att med sig förena den svenska bildningens krafter". Mycket bittra ord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka från aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. -- Vi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett här inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor invid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha sårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid bolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en "affälling från den goda saken", tilläggande med oblygt hån: "och denne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga åsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta patriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att aldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är det väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola förmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?" -- Jag medger att den ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag lär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är i alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte, som det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig i bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. -- Aina var förtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och jag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott, eget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid dermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke vidare tala om hela saken.

Den 12 Juli.

Vi, det vill säga Birger, hans syster och jag, ha beslutit att för en tid lemna Helsingfors och aflägga ett besök på Ros' egendom i östra Finland, der dessutom affärer påkalla hans närvaro. Vi afresa i morgon och taga, för att förströ molnen på Birgers panna, den stora omvägen öfver Tavastehus och St Michel till Nyslott, samt derifrån öfver den berömda Pungaharjuåsen till Imatra vattenfall, i närheten hvaraf Ros' egendom, Muistola ("Minnets hem"), är belägen. Sålunda får jag se ett godt stycke Finland och det i det angenämaste sällskap jag kunnat önska mig. Vår resa till Muistola torde komma att upptaga tre å fyra veckor. I September återkomma vi till Helsingfors... och sedan?

* * * * *

Här sluta Erik Stenrots "dagboksanteckningar" och som nu alla våra bekanta begifvit sig på resor, följa äfven vi deras exempel.

8.

Ödemarkens lif.

Vår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och äfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder, det glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar, musikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka motsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men ehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt oförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens bröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk, detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om samma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan framgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång öfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk och derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du kallar det på ditt menniskospråk.

Nåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom, följ mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ tillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du icke det oafbrutna dånets tordönsljud?

Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till detsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade, skumomhöljda pannor -- en storartad kamp, evigt förnyad med outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke gudaverk i denna skapelse.

För dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den största fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning. Den stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer sig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde ur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom graniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med åsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett rymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen framåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig sjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster sväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga, af och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt kastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga luftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett famntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet, än hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda elementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i Imatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro hafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan tyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och sägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i trakten. -- Icke allenast talrika resande från hela Finland utan äfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn Imatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel var inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är händelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.

Det är till detta "berömda ställe" vi nu fört läsaren och läsarinnan. Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha anländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och, se der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står ensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck i sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg framåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus. Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först väckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, -- hela din själ har samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande forsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt nämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är -- Jenny Bertram vid Imatra fall.

Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade "inkognito-resa", och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe der vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än ögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud svindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den goda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt och händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.

9.

Inkognito resande.