Part 2
I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor -- och Gud vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset, suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar -- ett par timmar fyllda av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags tunga arbete.
* * * * *
Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.
-- D'ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna, knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i fjärran -- grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen, äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om _hur_ en frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som står i en numera tom karott -- det kallas förresten vid måltiderna inte grädde utan potatissås -- och mitt på bordet tronar en väldig tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd, ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet. Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!
Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss -- så är bruket och så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.
-- Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande -- nå, va tycker hon om sig? Va korna hårdmjölkta?
-- Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!
-- Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra, flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.
-- Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.
-- Jaa.
-- Och mamma grisar'a?
-- Jaa.
-- Och själv mjölka hon och skötte di andra djurena?
-- Jaa.
Hilda funderar en stund över mina fåmälta svar och nickar med lugnt gillande.
Så kastar hon oväntat om samtalsämne och frågar:
-- Har hon åkt bil nå'n gång, hon som har vatt i Stockholm?
-- Joo, de har jag allt.
-- Många gånger kanske? Två-tre?
-- Ja, så däromkring, svarar jag och blir röd ända upp till hårfästet.
-- Tänk!
Hildas uttryck blir grubblande, hennes röst är bräddfull av längtan och beundran, hennes ögon se långt förbi kammaren och oss och med en suck går hon in i stugan igen medan vi äta vidare. Anna långsamt och sävligt med drömmande blick, som blir allt mer drömmande ju väldigare potatisar hon spetsar på kniven och för in i sin breda mun, gaffeln användes inte så vitt jag kan upptäcka, den ligger undanskjuten på tallriken som ett obrukbart lyxföremål. Efter dryga och dödstysta tjugu minuter är hon tydligen färdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med avigsidan av den andra. Så reser hon sig motvilligt, slänger ihop tallrikarna med en fart och en kläm, som kommer en att bäva för porslinet, skyfflar skalhögarna i förklädet och marscherar ut i köket, där ett öronbedövande rassel offentliggör att tallrikarna hamnat i diskbaljan. Jag följer efter med koppar och knivar, men får tillsägelse, att inte bry mig om bordet, utan gå ut i boden och hämta in mera sill, rensa och skära den och steka den till skogsarbetarna, som om en halvtimme ska ha frukost. Medan sillen fräser i pannan skulle dukningen klaras undan på matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen nödtorftig och oskuldsfull avtvättning. Ut och in i boden gick se'n en trav, som ibland måste gå över i kort galopp: smör, bröd, sill, mjölk, grädde -- allt var placerat därute och för var gång man flög över gården blaskade regnet en våt på axlar och huvud, och hela lass av sand och grus följde med in i rummen, vilkas golv redan förut voro gråbruna och fläckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp på kamrarna att städa:
-- D'ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här.
-- Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig häpnad och förskräckelse på henne och får till svar en fullständigt oförstående blick.
-- Disktrasan ja! Jag behöver'na inte ännu, sir du, så du hinner nog me' å dammtörka. När jag vill ha'na så skriker jag väl förresten. Du behöver inte göra't så förbaskat väl heller, ska jag säja dej (detta med förtroligt halvhög röst) di tittar inte så noga etter.
Varmed hon vrider ur och slänger till mig disktrasan, som efter vad jag sedan upptäckte var en institution av den mest otroliga och häpnadsväckande användbarhet. Den var tvättlapp åt barnen, med den torkades golven om det spilldes något ut, med den dammades det, med den -- -- -- men det kan inte räknas upp allt. Städningen var inte vidlyftig, bäddningen inte heller. Gripen av en som jag nu förstår fullständigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vända en bolster, men fann, att den ej var ämnad att rubbas, då under den vilade ett åldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underkläder, tidningar och litet av varje. Varför lakanet endast tyst och stilla breddes över och täcket likaså -- här var nämligen alltid »bäddat till liggning». Disktrasan gjorde sin tjänst på mycket synliga ställen, de andra borde av allt att döma ej vidröras, sopningen gav ett häpnadsväckande resultat, förmodligen emedan den verkställdes med förut okänd noggrannhet. Så ramlade jag ned igen för den smala stege, som bar en avlägsen likhet med trappa och smög mig ned till pumpen för att i all hemlighet få en liten morgontvagning -- Anna hade nämligen inte med ett finger gjort någon som helst anstalt till tvättning utom den nödtorftigaste handsköljningen nere i ladugården, och rädd att på minsta sätt röja mig hade jag inte heller visat mig fjäskigt tvätthågad. Jag överraskades i alla fall på bar gärning av Anna där jag stod och frös och fnös under pumpen, och med en röst, som vittnade om den mest gränslösa häpnad utbrast hon:
-- Ä du tokig du! Står du å tvättar dej så här på måron. D'ä ju bara torsda vet ja! De va fasen va du ä fin å dej!
Vilket lärde mig att grundlig tvättning varje dag är lika ovanligt som olämpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och både »skogar'as» och barnens frukost undanstökad. Nu skulle alla rummen på nedre botten sopas (utom kammaren förstås -- den nalkades ingen annan än Hilda själv varken med sopborste eller disktrasa) och sedan även damningen undanstökats intog jag platsen i vävstolen, där 70 alnar fyrskäfts lakansväv väntade på sin fullbordan. Ute i köket stod Anna dold bakom en ofantlig hög smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa för den gallhojande minsta, i det hon tåligt och lugnt rullade korgvagnen fram och åter, endast stannande av för att då och då stoppa trösten i ungens vidöppna och tjutande mun. Utanför lekte de övriga förhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnpölarna och på soffan bakom mig sträckte sig »bonn» lättjefullt och vällustigt med en Veckojournal i handen. »Bonn» var patron själv, som i tilltal kallades Berg utan titel, annars tjänstfolket emellan för »bonn» rätt och slätt. Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig riktigt klart för mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest och slog dank -- reste till staden i »affärer» och kom hem med nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul. Hans passion var Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han med stor frikostighet bjöd alla som kommo i hans väg. Förövrigt var han kvick och rolig och snäll.
Men jag glömmer bort att jag är mitt uppe i beskrivningen av dagens göromål. Vävstolen dunkar -- jag uppsänder en brinnande tacksägelse till högre makter för den lilla kunskap i vävning jag besitter -- och tramporna gnissla och slå mot varann med sövande entonighet. »Bonn» har somnat med tidningen tryckt mot sitt bröst, han snarkar med gapande mun och hans skära skäggstubb glittrar i en solstråle som pinat sig igenom vätan. Jag ser på klockan -- hon är lite över 10 -- och tänker att ännu har bara en liten del av dagen gått, en liten del så lång som en vecka eljest. Å, den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut -- min blick far till den skära skäggstubben och jag känner att den redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt naturliga och jäsande hätskhet mot den överordnades lättja. Det tränger in en stark kaffedoft som kommer mig att glömma förtreten och bonn att stånkande vända sig på andra sidan.
-- Dä kaffe nu, förmäler Anna kort i dörren och jag hasar mig ut ur bänken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepåfatdrickning. Fortfarande intet bröd. Drängarna flina och säga kvickheter, medan de sörpla i sig mockan och då och då knipa den förtjusta Anna i den arm eller det ben som är närmast. Jag behandlas ännu något mer högtidligt -- så länge det varar. Så klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften av våta kläder och sura smorlädersstövlar ännu svävar som ett moln i luften. Anna och jag göra oss redo för att gå till middagsmjölkningen, och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumpläster och skinnväst, blandar sig med högtidlig noggrannhet och sömnklippande ögon en stadig och grundlig kaffekask.
OM MAT, DRÄNGAR, GODTEMPLARE OCH BARN.
Klockan 12 serveras middagen: fläsk och potatis i riklig mängd. Skalhögarna äro nu om möjligt ännu mer gigantiska än vid frukosten, mjölken något surare och grönare och intet margarin. Maten ligger upplagd i enorma kvantiteter på enorma fat -- inget knussel med portionerna! Ju mer man äter dess mer skiner Hilda, som själv lagar allt och är en skicklig kokerska, så långt resurserna sträcka sig. Man har inte råd till något överflöd i kostliga rätter -- bjuds man på färskt kött en gång i veckan får man vara nöjd och glad. Annars är det fläsk och fläsk och fläsk, kokt och stekt och rökt, kallt och varmt, fett och magert och vanligen bestås ej någon suparmat. Två till tre gånger i veckan kanske man får surmjölk, välling eller kräm med mycket och segt potatismjöl i. Varje middag blev dock till en sorts överraskning -- icke så att fläskets envetna beständighet på något sätt väckte ny förvåning för var dag, men tilltugget varierades så mycket i mänsklig kokförmåga stod. Än var det fläsk och potatis, än ärter och fläsk, än tunna pannkakor och fläsk, än s. k. bure (potatispuré) och fläsk, än potatisbullar och fläsk, än bruna bönor och fläsk, än paltbröd och fläsk, än blodpalt och fläsk, än rotmos och fläsk etc. etc. etc. etc. Och allt försvinner i sävligt, orubbligt stelt lugn med samma utomordentligt glänsande aptit. Fläsk är gott.
Middagen äta vi pigor vanligen i sällskap med drängarna, som föra den mest förunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spår till överdrift kalla den otvungen, och för den i kretsen ovane är det ibland svårt nog att behålla kontenansen. Men man vänjer sig -- ack, vad det går lätt att vänja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med frejdigt mod i det allmänna bordssamtalet, varligt vikande undan för anade stötestenar och svarande utan att blinka på de mest ingående och pejlande frågor. Ett mycket högtidligt ögonblick var titelbortläggningen -- det hörde ingalunda till god ton att genast säga du till gossarna; det var många krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. Då t. ex. på följande sätt, första dagens kväll:
-- D'ä te å va ute å tjäna för första gången?
-- Ja.
-- Va tror hon att hon kommer tycka om de då?
-- Å, det blir nog bra.
-- Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men här ä jävligt med göra.
-- Tror nog de.
-- Vi bli kamrater nu vi då.
-- Ja, vi blir väl de.
-- Jojomen.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Lång, litet generad paus. Så räcker han fram handen:
-- D'ä la bäst vi tar varann i näven då och säjer du me' samma.
Stum handtryckning och en högtidlig nick från var sida, efter vilken ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. För resten var det vackra pojkar allesammans drängarna -- brunbrända, storvuxna med kraftiga nävar och säkra later och sega i arbetet på åker och äng. Inte alla tuggade snus, men alla drucko brännvin i otroliga kvantiteter, vanligen »halsades» litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer sköljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en okänd plåga, vars eventuella annalkande dryftades med löje och förakt, och varje fredagskväll gick det »fyllåk» till sta'n efter brännvin. Lördagsmorgnarna börjades inte sällan med kaffekask till 5-kaffet, varefter det lilla glättiga ruset ömt vårdades och underhölls hela dagen för att på kvällen slå ut i praktfull blom. Det fanns en mycket medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, »låsen» kallad, där nästan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock på intet sätt hindrade alkoholets rikliga tärande. Jag kom att tala med en pojke om det där en gång, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de höllo sina löften på det sättet, men han skrattade ut mig:
-- Är du tokig flicka! Tror du d'ä någon nökt i låsen? Jo, någon finns de' väl kanske, men min själ och anda om d'ä många. Jag kunde inte supa för ett par år se'n, men se'n jag kom in i låsen så feck jag lära mej. Och övertemplarn han ä värst åv allihop -- den super en inte under bordet i första taget!
Kanske det var någon gammal övergiven templarloge, som ännu fanns kvar bara till namnet, kanske överdrev pojken betydligt, men nog betraktades »låsen» av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande för nöje än av någon sorts ideell läggning. Lokalen var präktig med en stor och rymlig danssal, där alla vinterns glada kvällar gingo av stapeln. Förresten drack man oerhört överallt därnere på trakten och det utvecklades en storartad frikostighet så fort det gällde brännvin. Det kunde knappt gå en bekant karl förbi huset utan att han ropades in, alltid med samma hemlighetsfulla röst och formulär:
-- Du, Kalsson! Får ja tala ve dej ett tag. Kom in bara -- ja ska visa dej nå't.
-- Hm, klämtar Kalsson, tack, ja vet inte.
Och så kliver han in, brännvinsflaskan tas fram ur närmsta hörn, avtorkas och överräckes med ett vänligt grin. Inte så sällan hände det, att bonn erbjöd oss pigor en liten »knorr i kaffet» och han blev både förvånad och verkligt stött över mitt skratt och nekande första gången:
-- Dum, d'ä va hon ä de. Ta sej en knurr hon ska hon få se vad hon blir gla och va de lättar livet. Förra piga vi hadde hon sa inte nej te en tår hon!
Men kaffekask är inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, så bonn fick ha sitt brännvin i fred för oss.
Jag kom långt från middagen på det här, viset, men det är så lätt att halka in i minnen och händelser, när allt samlar sig och hänger tillsammans till ett i ens tankar. -- Inget fjäsk när man äter, det är det lantliga alfabetets a och o. Inget fjäsk! Skala sakta potatisen, skrapa sakta skalhögen från tallriken ut på bordet, bit sakta i brödet, tugga stillfärdigt och utan brådska, stirra stelt och glasartat ut i rymden, spetsa med omsorg var bit på kniven! Under måltiderna turades Anna och jag om att ha den minste i knät -- en ljuvligt söt och härlig liten tös, men kinkig för tänder och full av det mest brinnande intresse för maten i våra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb plötslighet sina lindrigt rena små tassar mitt uppe i fläsk och mos och hade sin högsta fröjd i att med en oväntad kaströrelse handlöst slänga huvudet i samma fläsk och mos. Och så illtjöt hon rätt vad det var av osynlig anledning ungefär i en halvtimme utan tillstymmelse till avbrott. Det var ett märkvärdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt gropiga, smutsiga lilla ansikte och nöp en vänligt men hårdhänt i kinderna under upphävande av små hickande skratt.
De andra barnen voro en plåga i sin fullständigt vanvettiga bortskämdhet. De röto och befallde och härjade med sina undergivna och slaviska föräldrar, så det var svårt att höra, och oss pigor behandlade de som sina speciella betjänter. O, vad de skulle mått härligt av litet stryk och vilken vällust det skulle varit för oss att få ge dem en sittopp emellanåt! Att låta bli var nästan att frestas över förmåga.
Värst var det för mig, som en tid hade mycket med dem att göra därigenom att jag skadade min ena hand och på några dagar ej kunde delta i mjölkningen. Hilda ryckte då in i mitt ställe medan jag fick göra hennes sysslor inomhus, och det fanns ögonblick då jag nästan kände sympati för barnamördare. Dessa fyra barn! Egentligen snälla, lättledda och intelligenta, men så fullständigt fördärvade genom slapp uppfostran. Pojken var svårast -- som »eneste hane i kurven» tyranniserade han syskonen på ett nästan upprörande sätt, slog, sparkade och rev dem och som de alla för den allra obetydligaste anledning bröto ut i de gällaste, skarpaste tjut var det dagen i ända inte en minuts lugn. Alltid skrek någon och alltid hördes Hildas medlande röst under de pauser som nödvändiggjordes för andhämtningen. Om mornarna skulle de alla serveras kaffe på sängen, med eller utan dopp allteftersom de i nåder behagade befalla. Och det bads inte hövligt och stilla om något, utan allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe! Aldrig några vidare utläggningar: kaffe! bara och om man då inte ögonblickligen rusade in med brickan så hojtade de i ett kör med sylvass röst, som efter ett par minuter övergick till gråtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars, bjöd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte rent av knuffade till handen på en så alltsammans vältes ut i sängen. -- Ville de mellan målen ha något att äta -- och det ville de naturligtvis alltid och fingo det också hur mycket som helst -- så kommo de instormande och ställde sig framför en: Smörgås! -- Mjölk! -- Fläsk! -- Honungsgås! Ibland hade en kängrem gått upp. Då stacks en lerig sko fram: knyt! Och man knöt medan vreden sjöd invärtes och bet samman tänderna för att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att tjäna. Allting gick i samma stil så fort det gällde barnen, och aldrig såg jag att något av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller tillrättavisning. Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans minne.
Jag har visst ännu inte hunnit längre än till middagen trots goda föresatser att inte låta mig lockas från ämnet. Nu fortsätter jag då!
När middagen är slut lämnas flickungen åt sitt öde i en ranglig korgvagn, där hon omges av diverse husgeråd till leksaker, drängarna klampa upp på sin kammare för att sova en timme, medan Anna och jag störta till våra göromål: dukning till skogsarbetarna, utportionering av mat till barnen, sopning av pigkammaren, köket, stugan och förstugan, mat till hönsen, mäta upp mjölk åt statarn och eventuella köpare (middagsmjölken behölls vid gården för grädde, försäljning och smör), separering, grisutfodring, vattenbärning. Å, ja, vattenbärningen, det är ett kapitel för sig -- ett tungt och svårt och otrevligt kapitel, som kunde göra en galen av förtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugården, som låg ungefär tre minuters väg från boningshuset, en väg som bar uppför ett bra stycke och var gropig och stenig där den inte låg grusad med tung, lös sand i vilken foten sjönk djupt ned och skorna fylldes med den mest infernaliska småsten. Den vägen skulle vattnet bäras -- i två ofantliga kopparhinkar med ett ok över nacken och tömmas i en stor vattentunna, som var dag måste slås bräddande full -- det gick ungefär trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och åter med tung last i uppförsbacken. Det är ett minne som ännu kommer mig att rysa och ger en förnimmelse av plågande tryck över axlarna. Men det var bara att snurra på; det dög inte att ställa sig och pusta en stund -- Hilda var alltid någonstädes i närheten där man minst väntade det, och fastän det aldrig skulle hända henne att säga något kände man ändå hennes tysta ogillande som en snärt över ryggen. Ett par gånger i veckan ställdes man att tvätta otroligt smutsiga och tilltygade barnkläder -- blöjor ska hädanefter alltid stå för mig som det mest fasaväckande på jorden -- och blev det någon aldrig så liten stund över stod ju alltid väven och väntade. Så skulle det bäras in ved, potatis ur en grop långt fjärran från huset, bakas var fjärde dag, göras rent i svinhuset och hos hönsen och tusen andra småbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande brådska.