Part 3

Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha bråttom för att hinna med alla de sysslor som voro en ålagda, och Anna hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så långt framåt som möjligt liksom för att hinna litet fortare åtminstone med en del av sig själv. Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som mindre bollar. De skinande röda kinderna voro var för sig en boll, elastiska, hårda, liksom fyllda med luft under den spända huden. Näsan var en liten, liten boll och pekade plötsligt uppåt två centimeter från spetsen efter att förut ha gått allvarlig och rak ut från pannan, läpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig böjning och ögonen lågo som små blå emaljklot långt inne i den tunnel som bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Håret bar hon i en knut på hjässan, om söndagarna ordentligt och stramt rundat kring en stenhård, jättelik valk. För övrigt var hon väl byggd, stark som en elefant och otroligt uthållig och samvetsgrann i sitt arbete.

Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade löständer och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. »Men sån't får man inte fästa sig vid», som hon mycket riktigt förehöll mig, när jag en gång högljutt klagade över den myckenhet vägglöss vårt enkla viloläger innehöll.

-- En vägglus d'ä väl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för lôpper. En kan allri ta dom och en vet allri var en har dom.

Har man bara väl hunnit över middagen går resten av dagen fort nog, uppfylld som den är i varje minut av alla de hundrade göromål ett lanthushåll kräver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av stugan, kammaren, köket och förstugan tar sin -- tre gånger om dagen sopades det i dessa rum -- och klockan halv fyra skall eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket, och man sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt med bra mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna, starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna också: full kopp som rann över tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår. -- Kvällsmjölkningen tog sin början kl. halv sex och varade i två timmar. Efter den smakade kvällsmaten inte så dumt och man åt sitt margarin, sitt grova bröd, inlagd sill och fläsk med storartad aptit. Vid niotiden var man vanligen klar för dagen, såvida det ej skulle sättas deg, då det drog ut till halv tio. Då var man trött, dödstrött. Jag minns de första kvällarna! Då fötterna värkte och svedo med stora, klara vattenblåsor under sulorna efter det ovana gåendet hela långa dagen, då axlarna kändes som bölder efter vattenokets tryck och händerna brände som eld av diskvatten och små fina, långa sår, som bildades i lederna. Om mornarna stodo fingrarna krokiga och svullna och först efter flera timmars arbete hunno de bli mjuka och böjliga igen. Men såren svedo och stucko ständigt, i synnerhet när man rensade sill och den bittersalta laken trängde in.

Men man vänjer sig vid allt, och dagarna gingo -- långa, knogiga dagar som så småningom kröpo fram till lördagen. Tunga, mödiga dagar, som fyllde ens kropp med all världens trötthet och ens hjärta med en outsäglig och lugn tillfredsställelse av väl förrättat värv. Alla naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör.

NÄR MAN SKRUDAR SIG PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN.

Å -- lördagskvällen! Vilken salighet, när den äntligen kommer, när vi äntligen fått undan arbetet för dagen, när vi äntligen få slå oss ned ett ögonblick med knäna ännu svidande och värkande efter all skurning; när vi leende sitta och stirra på varandra i tanken på det som väntar: dansen på logen i den långa, ljusa natten. Dörren till köket är stängd, det lilla buckliga bleckhandfatet med ljumt vatten står redo på en stol, bredvid ligger en kladd brun, grynig såpa och över ryggstödet hänger en mycket flottig och smutsig handduk som under veckans lopp använts att torka diskarna på. Någon särskild handduk till ansikte och händer existerar aldrig. På soffan är helgdagskläderna utbredda och varannan lördag även rena underkläder, på bordet tronar Annas kolossala valk och ett ensamt ljus brinner smalt och fladdrande framför den grönflammiga lilla spegeln. Allt är i ordning till toaletten, men ingen av oss rör en fena. Det är så förunderligt ljuvligt, att få sitta alldeles stilla klockan 9 på kvällen, att veta att allt är undangjort, att det är söndag i morgon -- någon måndag efteråt finns inte till i vårt medvetande, finns inte i evigheters evighet.

Anna löser upp schaletten, låter den glida ned i nacken, kliar sig länge och omsorgsfullt i huvudet med stelt stirrande ögon, men reser sig med plötslig energi för att i spegellådan söka rätt på en finkam av mässing. Så försvinner hon i köket och kommer igen med en svart bricka på vars baksida lördagsjakten går av stapeln, vanligen med utomordentligt gott resultat. Därpå dyker hon ned i byrålådan, drar fram en skoborste och blanksmörjeask, spottar ljudligt och vrider påsmetsborsten omkring ett par tag, varefter söndagskängorna få en grundlig överhalning och ej släppas förrän de stråla i sagolik prakt. Därnäst skrider hon till kamningen, som ej är vidlyftig just: valken placeras från det ena örat till det andra över pannan, framhåret viks över, samlas ihop med bakhåret och vrids samman i en stadig knut på hjässan. Ett grovt nät av tjocka bruna bomullstrådar träds över knuten, en kam körs ledigt ned i nacken och det hela är klart. Sen kommer tvättningen, vilken försiggår med ganska stor noggrannhet så till vida att hon även ger öron och hals en liten hastig översköljning. Såplöddret ligger vitt och tjockt över hela ansiktet, när tvagningen avslutats, och med hopknipna ögon och läppar trevar hon efter handduken för att på den avlämna alltsammans -- sköljning användes inte; det lär ta bort blankheten, som är det viktigaste av alltihop. När hon gnidit sig av alla krafter i flera minuter är allt äntligen färdigt och efter proceduren skiner hennes runda ansikte som om det vore av glas, kinderna äro rödare än någonsin och ögonen kisa tårade efter löddersvedan. Jag kopierar troget alltsammans och blänker snart i kapp med Anna, som nu håller på att dra av sig strumporna för att högtidlighålla dagen med ett par rena och hela. En blick som jag händelsevis kastar åt hennes håll kommer mig att rysa till av fasa, och med en röst som jag söker göra helt likgiltig säger jag:

-- Anna du, det skulle nog inte vara så dumt om du tog och tvättade fötterna dina ett slag.

-- Ja, di är allt bra lortiga, svarar hon och stirrar fundersamt ned på sina rejäla fortkomstledamöter. Men si du tvätta dom, de får du mej inte till ändå. Neej! Ja tvätta dom ve höstslakten du å ja ble så förbaskat sjuk etteråt. Jag va så sjuk så tvi fasen. I två dar du å de va bara för ja skulle ge mej te å tvätta föttera. Å då lofte ja mej själv att inte tvätta dom förrn de ble varmt igen å te mesommar ska jag nog göra't me.

-- När var höstslakten?

-- Den 4 oktober du. Så d'ä längesen, men de kvettar la om en inte ä så sabla ren om föttera.

-- Men du har ju ont i dom?

-- Ja, de har ja, men inte ä de för att dom ä lortiga inte.

-- Jo, de ä de.

-- Tror du de? Säj, tror du de?

-- De _vet_ jag.

-- Å hunnan!

Anna blir dödstyst och grubblar synbarligen intensivt, så fattar hon ett jättebeslut, störtar ut i köket och kommer igen med diskbaljan i vilken hon kör ned fötterna och gnor dem med såpa och disktrasa, för att senare behandla dem med brödkniven, som är husets vassaste. Resten av toaletten är snart gjord och medan jag med en lätt känsla av illamående ikläder mig en skärrandig bomullsklänning trär Anna högtidligt på sig en skotsk blus av bomullsflanell med ofantliga rutor i blått och rött. Kragen är hög och tjock, framtill fästes en brosch av blixtrande similidiamanter.

-- Stili brås de här du. Den feck jag av Anders på Albertinadan. Tyck du inte han ä grann?

-- Heter du Albertina?

-- Joo du, Anna Albertina Adelia. Men tyck du inte att bråsen ä grann?

Jag förstår att min beundran varit för ljum och utbreder mig därför med hänförelse över juvelernas glans, medan jag full av förtvivlan försöker få håret att lägga sig jämnt och vackert över den hårda valken. Anna fortsätter med pratet nu se'n hon väl kommit i farten och munnen går på henne i ett kör ända tills vi uppriggade, hattklädda och tvålparfymdoftande slinka ut genom kammardörren. Sedan vi vederbörligen beundrats av Hilda, som litet längtansfullt talar om dansen, skuddar vi gårdens stoft av våra fötter och kila i väg, trötta men lyckliga, på fötter som blivit lätta vid tanken på det vi gå till mötes.

-- Kommer Anders i kväll? frågar jag med en skymt av oro i rösten.

-- De gör han fälle, svarar Anna tryggt och strålande. De sa han teminstingen i söndasse kväll.

-- Stannar han över?

-- Jae, fnittrar hon litet generad. Han gör nog de tänker 'a.

Jag suckar resignerat, ty hennes svar betyder att min sovplats blir upptagen lördagsnatten och troligen söndagsnatten med, och att jag fördenskull får söka mitt läger på höskullen. Anders är nämligen Annas fästman och i överensstämmelse med ortens sed stannar han hos henne över lördags- och söndagsnätterna. Under den övriga delen av veckan träffas de inte alls. Det är litet besvärligt för kamraten, som får ligga där hon kan, men det reder sig alltid och för min del är jag inte ledsen alls, ty egentligen har jag det bra mycket bättre på logen i det varma torra höet, än i den trånga, illaluktande fållbänken.

Vi vandra raskt undan -- det är en bra bit till logen, och Anna har som vanligt bråttom. Hon sjunger medan vi gå och hennes skarpa röst skär som än vass kniv genom tystnaden. Gud vet vad det är för en sång hon exekverar, jag hör inte orden, men ber henne klämma i så det låter något. Varför hon hugger i mitt i just där hon själv för tillfället befinner sig.

Om alla blad och blommor de stodo i en ring omkring den lilla vännen som förr har varit min. Då skulle jag dem vattna med mina tårar mång, som förr så ofta runnit för dig så mången gång.

Och hör I gossar alla I ynglingar och män har ni en trogen flicka så älska endast den. Då kan ni i sanning säga: kom min lilla vän så kär, kom vila vid min sida och dela mitt besvär.

Och när som jag bliver döder i mina unga år då kan du komma åter och stanna vid min bår. Kom till mitt vita läger och se min mörka grav så får du beskåda vännen, som du bedragit har.

Melodien är obeskrivlig -- munter och sprittande med åkningar upp och ned i det oändliga och en avslutning som kommer plötsligt och oväntat med en löjlig triumlitt. Anna går med ansiktet vänt uppåt nymånen, hennes hatt, som vaggar av och an högt uppe på pannvalken har åkt en liten smula på sned, fötterna fara hit och dit, ömsom in och ömsom ut och i ena handen håller hon hårt en hoplagd vit näsduk märkt med ett väldigt rött A.

Då kan du få beskåda hur illa du har gjort som har störtat lilla vännen igenom dödens port. Men ändå jag dig förlåter du min falskaste vän. Farväl vi träffas åter hos Gud i himmelen.

-- D'ä en bra visa, säger Anna i en ton av allvarligt gillande. Har du hört'en förr?

-- Nej, de har jag inte.

-- Kan du nåra?

-- Varför nåra?

-- Viser vet ja ditt tok!

-- Jaa då. Jag har en hel bok me viser.

-- Me' dej?

-- Nej, hemma förstås.

-- Skriv efter den du, så ska vi byta. Ja kan såna förbaskade stilia viser. Kan du nåra sånger då.

-- Ja vars, kan du?

-- Jesses ja. Kan du Kanans land? (Jag kanske bör omtala för dem, som inte äro inne i terminologien, att visor är namnet på mera världsliga saker och »sånger» på andliga.)

-- Nej, den vet jag inte. Men kan du: Det är så ljuvligt i unga år?

-- Nehej, men den låter bra. Kan du: Det finns ett reningsmedel?

-- Jaa då. Och »Negerslaven», och »Harporna stämmas» och »När i himlen vi få bo» och »Blodet» och många fler.

-- De va hunnan du! Å tjyven du! Kan du så många.

Anna tystnar av vördnad och beundran och funderar tydligen skarpt på att bräcka av mig. Men hon hinner aldrig med det, ty i samma ögonblick tränger ett munspels spröda och svaga toner oss till mötes och bortom vägkröken står en klunga pojkar i väntan på flickor. De svaja betänkligt fram och tillbaka, ömsom stå de på klacken och ömsom på tån, hattar och mössor sitta långt tillbaka på nacken och stämningen är tydligen mycket hög.

-- Åhej fallerallan, åhej fallerillan! Kila på flickor små. Va ä de för ena! Norrgårdspigerna, hå kors. Nu ska vi dansa, jänter. Kom så gradar vi!

Grada betyder i översättning armkrok och i en lång rad marschera vi vägen fram, litet sviktande och svängande till följd av kavaljerernas något snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blåser »Kronobergarnas paradmarsch» och taktfast går lunken fram mot logen, som står svart i silhuett mot den ljusa natten och välkomnar med handklaverslåt.

LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.

Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer, som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet -- det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man stjärnorna blänka.

Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet. Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar, så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d'ä la ingen mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.

Och dansen går -- utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den andre -- det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och dansar fritt och ostört i tomrummet -- det anses som fjanteri och tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans ständigt upp i två långa repriser.

Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan. För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. -- Det konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro skiftande och mångahanda som sanden i havet:

-- Han spelar fint Agust i Svängen!

-- Jojomän, fint handklaver mä.

-- Måtro de kostar pengar?

-- De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.

-- Tänk -- för ett handklaver!

-- De finns dom som kostar tusen.

-- Å hunnan!

Tystnad.

-- Du dansar förbaskade lätt!

-- Tycker du?

-- Ja, du dansar teme di likste jag nånsin har dansat me.

-- Säj du de! Ja, du dansar bra du me.

-- Tycker du?

-- Ja.

-- Vill du dansa me mej hela kvällen då kanske?

-- Hm.

-- Då säj vi de då, va?

-- Jaa.

-- Nu spelar han igen. Lät oss gå då mesamma.

Och dansen går. Månskäran står blekare än nyss in genom dörrarna, körsbärsblommen doftar starkare, och mörkret faller en smula tätare under logens bjälktak. Lyktan har slocknat för längesen, småpojkarna ha vågat sig in i svängen och snurra omkring tyst och högtidligt. Flickornas ljusa blusar skymta som vita fläckar och dansörernas lördagsrena skjortlinningar blänka mot deras röda ansikten. I de mörkaste hörnen ha fästfolk dragit sig undan, han med armen om hennes liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig för att så småningom försvinna bortåt vägen, som ligger vit och rak under halvutspruckna björkar.

Jag står och ser på alltsamman gömd bakom granngårdspigans breda rygg, jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför, ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som gått över och mildrats i moll -- och i en blixtlik vision ser jag plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar, blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med månen till lykta och ett handklaver till musik -- blommorna har jag utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland all er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med om detta, aldrig _kunna_ få vara det -- som del av detta folk. Som en piga bland pigor!

Ju längre det lider på natten desto livligare blir det under pauserna -- vilket nog också till en del får tillskrivas brännvinets gradvisa inflytande. De dansande pojkarna äro vanligen fullt nyktra, men de andra är det nog både si och så med. Slagsmål blir det i alla fall förvånansvärt sällan -- vanligen tar deras rus glättiga och fromma former, som uteslutande förnöja omgivningen:

Mitt på det tomma golvet står en yngling på ansträngt stadiga ben med sportmössan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rödgul lugg, som vajar litet för fläktarna utifrån, hans ögon tindra av det mest utsökt goda humör och hela hans ansikte skiner av välvilja.

-- Tror ni man ä lessen för att man ä en fatti torpardräng, kössme i morron! Eller för att man ingen krage har kanse -- men skjottan ä ren å hjärtat me', va de anbelangar. Å ja har vatt i Amerika, så mej vet ni var ni har. Ä dä nån åv er, som har vatt i Amerika, jädrans bondtuppar. Nä, ja vill mena de! Men här ser ni en som ä världsvan å har vatt me' om å valsa spaderess på strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej jänter, här ä glädje å här ä hoppfallerallan å här ska ni se en fatti torpardräng som kan slå ett sjömanshjul så ni ska blekna i era små söta fäser. Änglisch, josi, änglisch its de rajt. Tvi faen för svenska!

Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut ur luckan efter två bortslagna framtänder.

När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag, harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor och sorgliga som dras, hemska och lustiga -- det är mord och bröllop, svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen försångarens starka röst:

Nu slutar jag min enkla sång och gömmer den till en annan gång . . .

SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.

Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen från en helt vanlig och vardaglig morgon -- om inte möjligen att Anna doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.