Part 1

EN PIGA BLAND PIGOR

Av ESTER BLENDA NORDSTRÖM

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB. STOCKHOLM 1914

De skildringar, som här föreligga i bokform ha redan förut delvis varit publicerade i det de under sommarens lopp stått införda i Svenska Dagbladet som artikelserie med rubriken »En månad som tjänsteflicka på en bondgård». I sitt nuvarande skick äro de emellertid något omarbetade och mera utförliga samt dessutom tillökade med en hel del fullständigt nya kapitel.

VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte det är verklighet -- så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång månad, uppfylld av arbete och mödor -- så tror jag inte, att där alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om, som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv varit med om det -- _som en av dem_.

Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker tala om -- det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar. Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte sätta sig in i allt. -- Och jag medger gärna att man inte kan det heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt sådant liv innebär av arbete och försakelse.

Att det verkligen _är_ så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en utomstående blir orsaken inte lätt att finna -- jag minns själv, vad jag länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så tog jag en plats -- svårigheten att få en var alls ingen. På en annons fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!

NÄR JAG TILLTRÄDDE MIN PLATS.

Om jag ock bleve tusen år gammal tror jag aldrig på jorden jag skulle kunna glömma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve tusen år gammal skall jag ändå aldrig kunna få ur mitt minne den stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar på tåg neråt landet, vid stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil landväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner och bekanta, som viftade av mig, och jag kände mig mest som en Amerikaresande när jag sjönk ned på en tom bänk i kupén och började övertänka situationen. Det gick som en lång rysning över mig, när jag såg framåt mot den månad som väntade, och det var just inte med glada tankar jag stirrade ut genom fönstret, som var smutsigt och regnigt och grått -- en trist och beklämmande fyrkant där bilderna gledo förbi lika snabbt som på en biograf. Liljeholmsbron, Älvsjö, Huddinge -- herre gud om jag vore på hemväg i stället! frös jag till invärtes och började beskåda mig själv så gott jag kunde. Allting var främmande och kändes så underligt. En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade jag. Svensson -- nej Andersson -- _nej_ Bernhard Karlsson. Det stod ju i ringen: »Din egen Bernhard». Vad i all världen hade jag fått det namnet ifrån -- Bernhard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset åt min egen tydliga och odisputabla nervositet.

Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögonblickligen, att jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att ta i och kunde mjölka. Jag tittade ned på mina händer, drog av vantarna och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det var ingen fara, men kanske litet för fina, trots alla ansträngningar att få dem att se ut som arbetsnävar: jag hade gjort ren en bilmotor innan jag for och oljan och smutsen hade trängt in bra nog i porer och nagelrötter. Jag tänkte på allt det arbete jag reste emot, visste nog vad jag gav mig in i, men funderade allt ändå en smula hur det skulle gå i början. Mjölka och tvätta, baka och väva, laga till svinmat och hönsmat, kanske mocka i ladugården. Ånej inte det, till 20 kor och ungnöt, dessutom hade de väl ladugårdskarl. Men ta emot blodet, när de slaktade, göra ren räntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura -- o, det fanns ingen ände på allt. Dela säng med kamraten kanske, ligga i köket kanhända, passa barnungar -- -- --

Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fönstret och upptäckte, att jag redan var halvvägs -- tiden går fort när man har något att tänka på. Ännu två timmar kvar i alla fall!

Hur de två timmarna gingo vet jag knappt, men de försvunno i alla fall och tåget saktade för min station. Jag tog väskan, 25-öresboken, som jag inte kastat en blick i, drog vantarna på, knuffade hatten tillrätta på valken, strök noga undan alla hårslingor, och steg ned från plattformen just som tåget stannade. Fullt med folk på stationen, men ingen som tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde sig ingen människa om. Och där stod jag -- en ensam piga på väg till sin första plats, med väskan i handen, hatten litet på sned -- det var omöjligt att få den att sitta rakt trots ideliga knuffar -- och ett säkert mycket bedrövat och förvirrat ansikte. Sakta gick jag mot utgången med biljetten och polletteringsmärket hårt i nypan, och redan i mitt sinne fast besluten att åka hem igen om ingen mötte. Vid dörren till väntsalen stod en bonde i vadmalskläder med en randig nattsäck i ena handen och en grimma i den andra. Nattsäcken hängde skönt och tungt åt ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter bredde sig även över det skinande ansiktet och de glättigt halvkorsade benen. Är det han? tänkte jag och klev dristigt fram för att fråga.

-- Inte då, nää då. Ja heter Johansson ja å hej hoppsan flicka lilla se inte så lessen ut för de. Dä inte valdmässafton mer'n en gång om året. Å tänk att de just ä i da -- dä la faen så besynnerlit, att de just ä i da!

Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rätt på Berg i Taninge.

-- Han kommer, han kommer. Joo då va han kommer. Ja ha sitt hanses gula märr i da.

-- Vet han vem Berg i Taninge är då?

-- Inte, men allti kan en fälle tro att han kan ha en gul märr för de.

Och Johansson tog ett nytt, ännu glättigare korssteg och sken ännu mer av förtjusning över sitt lyckade svar. Men jag gick med min väska, min biljett och mitt polletteringsmärke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut på planen utanför stationshuset och där satt Berg i Taninge i en vagn och höll trofast i en gul märr. Jag visste, att det var han, jag kände det vid första anblicken och jag tog inte fel.

-- Är det Berg från Taninge? frågade jag.

Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid följande samtal utspann sig:

-- Smakar me kaffe efter resan?

-- Joo.

-- Vassego å doppa då.

-- Tack!

Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag ögonblickligen på fat -- ve mig om jag försumpat mig till den grad, att jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.

Å, den resan ut -- den står som etsad in i mitt minne. Den kalla grå aprilkvällen, den dystra, beklämmande skymningen, som föll snabbt och tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade, tystnaden -- endast då och då bruten av sparsamma frågor och ännu knappare svar. Jag frös i min tunna kappa så händerna voro blå och en isande motvind brusade fram över slättlandet och pinade sig in genom knappar och slag. Jag satt och tänkte på allt det jag reste ifrån, på just denna kvällen framför alla andra, som är klang och jubeldagen i Stockholm. Valborgsmässoafton! Studenttåget, sången på Skansen, vårdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och här satt jag på en ranglig fjädervagn på väg till min plats som ladugårdspiga, bakom mig ståtade min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklänningar, tjocka strumpor. Jag var så nära att brista ut i ett skallande skratt, att jag måste bita mig i läppen så det blödde för att inte skrämma slaget på Berg, som väl skulle tro, att han fått en vansinnig piga på halsen. Men ju längre vi körde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer glömde jag alltsammans för skönheten kring mig. Slätten låg lång och jämn och lugn med oändliga nyplöjda åkrar som doftade av svart och fet mylla. En tunn dimslöja böljade över allt och kom väg, träd, buskar, seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bäst det var började eldar att lysa fram här och var, där marken höjde sig till små kullar -- eldar som glimmade likt röda, oroliga ögon genom skymningens tunga grå, som flackade och skeno i en allt tätare krans.

-- Valdmässeldar, sade Berg och pekade med piskan.

-- Å, valdmässeldar, svarade jag och så svängde vi av från stora vägen in på en smal »gata», nedför en långsluttande backe, ännu en sväng.

-- Lagårn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.

-- Jaså, lagårn, svarade jag.

-- Taninge, pekade han efter ännu en sväng på en liten gård mellan knoppande björkar och fruktträd.

-- Å, jaså Taninge, svarade jag, och kände att nu var fristen ute. Nu började allvaret och arbetet.

När vagnen stannade slogs förstudörren upp och ut på trappan steg matmor, leende och välvillig, med ett hjärtligt menat välkommen och ett stadigt handslag så fort jag hunnit hoppa ur.

-- Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och jag stod där nere vid dörren under en korseld av mönstrande blickar. Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt: »afton». Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: »afton». Och så fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så förvirrad, att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om. Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på, medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.

När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu med kaffedisken och var installerad.

HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRÄNGAR HADE DET INOMHUS.

Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra. Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare, två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt. Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och kalvar -- se'n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning, boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar, vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör inte hit ännu.

De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak, drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare, vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge -- alltså sju personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen, fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda. Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.

Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon» glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast nämnas -- på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! -- Nej, det får också bli en senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar -- rummet var nämligen oerhört stort -- och ett väldigt slagbord med en blårutig vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa tändes i kyliga vårkvällar.

Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren, vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.

Så återstår »Kammarn» -- husets och familjens stolthet. En himmelsblå stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872, Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan -- båda till hälften fyllda med renat.

De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.

MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.

Rrrrrrrrrrr -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 -- det svider till ett slag invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex. -- sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .

Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid. Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon, som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår -- och med ens är hela verkligheten åter över mig. Första dagen -- första morgonen . . . Å!

-- Hur mycke ä' hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett slappt intresse.

-- En kvart i fem.

-- Jisses!

Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!

-- Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon kort och bestämt -- nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!

Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå, den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!

-- Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. -- Ä du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron. Inga skedar, va fasen ska dom me' skedar, när de inget doppa ä. Nu kommer di!

Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt leende. Se'n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken. Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud, och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.