Part 5

På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting, hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt, ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända pergamentskapslar.

En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt, han egde, derför.

Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser, och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några storartade resultat vinnas.

Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på, förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten, metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för hvarje gång.

Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.

Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade Lichtonska regementets.

— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.

— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till —

— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.

— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.

— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.

Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att sätta sig.

— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i kroppen, när man skall ta' ett tag med satan.

Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka.

— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade han — och klingade med en af dödskallarne.

Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon aldrig varit.

— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne med dig?

Mäster Grijs nickade jakande.

— Allesamman?

— Det var omöjligt!

— En sådan gnidare! Hur mycket då?

— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet. Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten blefve lika stor och risken mindre.

— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio tusen karoliner. Det var rask förtjenst!

— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan förut.

— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?

— Jo visst, för si förstås!

— Och till och med något deröfver!

— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs — att så här i början... Hm!

— Antingen allt eller intet, käre bror!

— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.

— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är, om vi lyckas med så litet!

— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.

— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja!

Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han nedbäddade bland kolen i spiseln.

— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs — skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen.

Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster Haasenkampf log belåtet.

— De äro qvar der inne allihop — hviskade han.

— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan, för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande ögonkast.

— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i verlden.

Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt.

— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi icke uppskjuta det till nästa månad?

Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.

— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man icke mer komma undan.

— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens en half daler derför.

— Hur mycket hade han satt in i affären?

— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt.

— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt?

— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det inte så godt att vänta?

— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare! Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus, skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt Belzebub, underjordens konung.

Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med vidjan åter och fram i luften.

Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom, fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften. Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma om.

— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är för sån't skämt.

Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens. Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.

De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af qvartermästaren.

Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre äfventyr.

XI.

— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel, värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var redo att samla nyheter.

— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er till korfvar, efter I flåsen så?

— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet.

— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som blott hade inne så mycket vatten.

— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och slog Biervogel på axeln.

— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.

— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, kunna vi vänta medan de hemta vattnet.

— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna — återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige kröningshingsten.

Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas. Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.

De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse, började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta, försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva “trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på postmästarens tak.

— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. — Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.

— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne som i en säck?

— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga af med postmästarens tak?

— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.

— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta under stenfoten.

— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt håll.

Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment. Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore han förlorad.

Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i rummet med anden i halsen.

— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska' jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker, att I aldrig kunnen tro det.

— Togo de henne? Hvem togo de?

— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som hon skulle flyga upp på taket.

Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.

Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade folket.

— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd, fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag!

Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne. Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt sidan, som skaftet medgaf.

— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag, hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver.

— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar.

Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.

En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk, som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes ögon. Hon kastade sig några steg framåt.

— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort stående. — Ser du inte att de vilja åt mig.

Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.

— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria rättens fånge gör edsörebrott!

— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars Skeppares dotter.

Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.

— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne, den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.

— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. — Tro honom icke, i Jesu namn!

Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon, allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke!

Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget fälde sin man till jorden.

Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen, öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt, under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen.

Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en farlig trollpacka.

Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan dom och ransakning.

— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden.

Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig taga slut.

— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel, öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.

Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det.

— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. — Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh... här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh!

Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i Bollhusgränden.

XII.

Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.