Part 4

Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad rasade omkull.

— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne.

Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.

— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?

Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt om mot sin förföljare.

— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han jemrade sig och skrek af alla krafter.

Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.

— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att man ropar på vakten?

Han följde henne motvilligt.

— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen — om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.

— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.

— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden, kan tänka.

— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad den lille pojken ropade.

— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig om.

— Farväl Anders! — sade hon.

Han ville hålla henne till baka.

— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min!

Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig älskat honom och skulle aldrig heller göra det.

— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld!

Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna någon annan, som satte mera värde på honom.

Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han icke kunde se, hvad hon hade för sig.

VIII.

I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem. Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.

— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med ett vaxljus.

— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt.

— Nej du, Jonas, rik man är snål man.

— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.

— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara karoliner, finge han nog öfver.

— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara rödaste guld, säger man.

Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af fönstren.

— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han har nog sett det, om han inte fått smaka't.

Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt till, utan hängde vårdslöst på sidorna.

Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför, och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade eldskärm skimrade i eldskenet.

— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra mig något, om de än då och då låta höra af sig.

En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna. Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna, drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget.

När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.

— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in, som du inte noga betraktat genom gallret.

Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena.

Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre qvinnoansigten.

En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne.

— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande.

— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.

— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny riktning åt hennes tankar.

Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta. Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit milde.

En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm, skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd.

Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden.

I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen, omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till presthuset.

Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar. Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så tillintetgörande.

— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre.

Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar.

— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd. Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid dörren.

— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker.

Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken.

När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. —

Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! —

Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården. Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur, för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt äktenskap.

— Bertil! — ropade hon.

Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.

— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne.

Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra sig närmare underrättad, innan han svarade.

— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och häftigt:

— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...? men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i bröstet på mig!

Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.

— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes egna bud.

Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen.

— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu?

— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle svettas blod och vatten.

Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet.

IX.

Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.

När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma luften.

Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.

Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan och kastade honom ut bland folkhopen.

En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på hattar och mössor, allt till brudens heder.

Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden. Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden, och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns, såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon försvunnen i den mörka portöppningen.

Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr. — Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt. Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum, uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.

— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen. Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.

Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till baka.

— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott, och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker min hjelp?

— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig — mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.

Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen, han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.

— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på jorden.

Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon, och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.

— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt.

Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.

Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar. Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.

— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt spanskt...!

Han höjde sitt stop och gnolade:

“Drick drufvans saft, Du hemtar kraft — Ty döden flyr När vinet styr! —”

— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken — jag ber Ers nåd, låt mig gå!

— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig, innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig hofbuss.

— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.

— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?

Han lutade sig öfver henne.

— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.

— Vackra foglar, starka galler!

— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!

Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt det tyst.

När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål. En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor blänka.

X.

Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan efter den andra.

Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin och hampa.

Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel, och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd, hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.

Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.

En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum, eller kanske rättare sagdt källare.

Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag. Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i halfdunklet, utgjorde hela inredningen.