Part 4

Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg stänkta på ångbåtens artiklar.

En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för oss.

De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.

Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig gör med annat än egna tillhörigheter.

Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.

Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. Den är fin och god.

--Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än carolina.

Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående.

Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård.

Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet. Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte. Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket ... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet; och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.

Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.

--Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi lägga det överst på båren.

Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går? frågade främsta bäraren.

--Till gästgivargården.

Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande.

--Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar nog till gästgivargården.

Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom efter en stund fram till gästgivargården.

--Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.

Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.

--Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt ... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.

Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet. Var så god; lika mycket vad det kostar.

--Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till ortens noblesseri, och därför ser herrn ...

Nej, svarade Annette, finns inte.

--Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.

Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i sticket.

Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:

--Gå före, söta fru!

Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöva.

En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.

--Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon, steg ut och lämnade dem tillsammans.

Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra här, förbli ostörd och sova gott.

Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga (ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då betyder det minst.

Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.

--Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte ändra dig.

Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa hästar för morgondagen.

--Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere, att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.

Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!

Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.

Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[3]! Det var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt, och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen, för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands stalldräng.

Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.

Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan, med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.

Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en dörrpost ... ett lika mycket.

Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta samma ynnest!

Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar, uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom auktionens världskringspridande välde.

Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och meningslös.

Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du; så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.

--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten: hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!

Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer, suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant, du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger, ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne, var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott tjugofem år?

--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma. Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig; inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas icke skäras.

Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.

FOTNOT:

[3] Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med litet h?

Femte kapitlet

_Mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag: och som inga pengar kan gälda_

Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol: även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in trädde Annette med en kaffebricka.

--Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse, innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu smaka och vara klart!

Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.

Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog och det smakade.

--Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren.

Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.

Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna ... eller ...

Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så ... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta ned den där delen av sängen ... det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle därigenom fått underliga tankar om oss.

Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned och se efter, att de spänner för.

Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört: gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter, här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.

Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren, låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga ovanpå nacken till kamfäste.

--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann? Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ... du har farit bra illa för min skull i natt?

I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten blandning av kvinnlig skämtsamhet.

Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:

Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7 rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.

Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande silverpengarna.

--Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, så säg mig ...

Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha likviderat oss emellan sedan ... och ...