Part 5

Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel; och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är olidligt.

Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet, människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?

--Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl ... Ack, mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.

Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa, mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken, och den glimmade överjordiskt.

Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat rätt, Sara.

Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och nalkades dörren.

Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i dagboken.

--Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det inte behövas.

Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.

Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.

Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville besvära polisen med att skriva nytt pass.

--Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina egna.

Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.

--Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.

Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.

--Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin malaga.

Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.

--Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket; men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...

Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.

Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.

Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.

Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.

--Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.

Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl. Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt sergeanten.

Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert månne var riktigt ond?

När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje, att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades inget svenskt ord.

Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och således inte vidare att behandla.

Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av mig hatten.

Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig med sin långa oklippta svans på kängorna.

--Det har jag inget emot, han dammar av dem.

Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i eftersitsen?

--Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som det är?

Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara.

--Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga gator.

Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?

--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas: och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste. Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett par slag över handen.

Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi stiger ur.

--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?

Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket blott faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.

Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre delen av vagnen.

--Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att försöka en lur på den.

Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.

Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan att stå.

Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.

--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm? Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd är ganska vacker?

Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?

--Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken?

Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag har låtit bära upp dem på vinden.

--Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt ... dit längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve Hermansons egendom.

Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg, är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta i åt dem.

Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro inte är överdrivet skön.

--Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund, sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.

For upp? sade hon.

--Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser? Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?

Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms Riddarholme.

--Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg?

Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över utantill i går afton, innan jag somnade.

Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil. Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade, sade han högt och med en syrlig blick.

Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt. Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott.

Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert. Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sitsen med dig!

Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade han.

Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.

Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of'sérns order. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.

Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt skaldens uttryck.

I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.

Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte, ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket, utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än vägen och dem.

Sjätte kapitlet

_Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! Då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt_

Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i faggorna att tala.

Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!

Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.

Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.

Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar, skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.

Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om nätterna, att du drömmer?

--Jojo, vad det händer.

Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan du var ett litet barn?

--Jag? jag drömde i Arboga i natt.

Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?

Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.

Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt, men väl förut.

--Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.

Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även då dina bägge händer så här sammanknäppta?

--Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå, tillade hon tyst och nästan innerligt.

Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, och inte att du var på landet heller ...

--Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita ...

Pah ...

--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig därunder.

Och jag malde väl också krita?

Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt, hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper, Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.

Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.

--Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv), och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa förtret.

Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid fortfor hon:

--Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en.

Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte att komma in i hennes egna tankegångar.

En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går; men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ...

--Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.

Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?

--Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och slutligen ond och alldeles befängd ... usch!

Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?

--Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå, att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så, att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare, så säg så gärna ifrån strax.

Stor och grandios paus.

--Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte.