Part 3

Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod ... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god handel och ett glatt liv!

Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den härliga lantluften?

--I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om sommaren, när det är klart eljest.

Tru ... vad är de för slag?

--Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara jag tittar ut som åt stadsbron till.

Och när du blir gammal, vackra Sara?

--Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.

Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.

--Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk hennes ansikte och uppsynen mörknade).

Nåväl, min Gud! vad menar du?

--Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i halsgropen ...

Jag förstår dig inte.

--Så? Hm.

För Guds skull berätta vad du menar!

--Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter. Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone _den_ skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag, stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den långt bort i Lidaån.

Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid ångbåtsrelingen.

Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.

--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli allt bättre ... eller _ädlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.) Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se i psalmboken ... och på sistone ... ack ...

Hämta dig!

--Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss! av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.

Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska?

Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig förutan.

--Men du läser ändock stundom i Skriften?

I Bibeln? Ja.

--Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall detta bud inte uppfyllas?

Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där Gudsbudet innehåller ju ...

--Att man och kvinna skall vara tillsammans ...

Men inte innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser. Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...

I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag, Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller, såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det sällan eller aldrig inträffar.

Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt, eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet, som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon, vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt eller adyter i allmänhet.

Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till, påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken, med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att, sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr igen.

Fjärde kapitlet

_Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll ihop dina anspråk_

Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.

Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars kunde han lättast vaktas på det sättet.

--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.

Har du fullt med diamanter däri?

--Å då!

Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.

Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon satt avsides på däck.

--Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan! langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den. Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv, och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken ... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i sjön: det här går över tålamodet.

Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld, Albe?

Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna.

Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades; och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök ... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i ansiktet på Sara.

--Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.

Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där; och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge.

Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt; det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv. Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä! stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där själv. Säg till att klyvarn tas in!

--Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten, och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.

Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid, lyckligt för Yngve Frey.

Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran, likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott! återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta, åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller, sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket resande ihop.

--Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.

--Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.

På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.

--Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han.

--Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron, med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott--vill inte min baron det?--vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp alla rummen?

Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken. Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!

Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk. Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får ro efter oss sedan.

--Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i sin rock nedhukade basen.

Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.

Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften: allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.

Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.