Part 13

»Mon amie har ju själf éducerat honom», svarade friherrinnan småleende, då fröken Liewen sände ett smäktande ögonkast efter honom och kokett lekte med den stora törnrosen, som sammanhöll roben öfver bröstet. – »Men hur går det nu med vår snillrike hofjunkare?»

»_Han_ observerar ingenting i dag», sade fröken Liewen tankspridd.

»_Han?_ Tvärtom. Han var Ulrikas förklarade Celadon på hitvägen. Vår aimable baron var missnöjd, tack vare hennes kallsinnighet. – Vet, kusin, hon lägger riktigt an på kusins protegé. – Men hvilken löjlig misstanke att den unge mannen skulle, som kusin nyss nämnde, hysa några desseiner?» utbrast hon med ett lätt skratt, i det hon lämnade sin plats och ställde sig i öppningen till löfsalen. »Hvilken ridiculité!» –

Det var idel lif och rörelse hon såg under de högstammiga ekarna! Man hade ordnat sig till en ny enklek. Den föregående hade måst afbrytas, då den elake Mars jagat den vackra Clio ned i ett djupt dike, för att bortröfva den ännu vackrare Melpomene. Det var en besynnerlig blandning af det pryda och det konstlade, af det landtliga enkla, af gammalt och nytt. Herdinnornas bredskyggiga schäferhattar, klädda med röda törnrosor och sidenband, och herdarnes yfviga allongeperuker sällskapade med gudinnornas lysande coifurer och gudarnes snäfva modeperuker. Äfven i de icke förkläddas dräkter tedde sig samma underliga blandning. Damernas långa, urringade klädningslif så väl som deras höga korsetter och långa robronder talade både om Régence och Pompadour. Man befann sig ock i själfva brytningen mellan dessa mäktiga välden inom modets värld.

Glädjen var allmän. Också var det ett oafbrutet springande och ett ropande, som skallade vida omkring öfver näjden. Äfven Svenske hade icke kunnat motstå den allmänna förtjusningen. En enda blick hade varit tillräcklig att förmå honom att kasta sig in uti det tätaste vimlet, slaf af en enda idé, den att kunna vinna _henne_ såsom sitt vif.

Nu skall täflingen äga rum på nytt. I fullt språng skyndar paret ned för sluttningen. Parbleu, min baron, denna gång hjälper Er icke er värja! – Men hvilken otur! Damen har för mycken omak af sin vida styfkjortel, och den unge enklingen, som söker sitt vif, vinner synbart för hvarje steg. – Nu gör hon en hastig vändning. Pang! – Där ligger hennes kavaljer, baronen, i diket.

Men motgången besegrar henne ej. De gula lockarna fladdra kring hennes vackra hufvud, schäferhatten har redan tagit sin reträtt bak i nacken, då hon måst släppa den för att i stället hålla styfkjorteln från marken under språnget. Det skulle ju också vara mycket oartigt mot baronen om hon utan nöd lät taga sig. Därför försöker hon den ena krigslisten efter den andra för att narra sin förföljare. Hon stannar, hon lutar sig till höger, uttager därpå några hastiga språng i denna riktning, för att därefter plötsligt ila af åt vänster. Men till slut svika krafterna och hon är nära att tagas, då hon plötsligt får sikte på en stor ek, som bjuder skydd medan hon hämtar andan.

»Ja, här står jag nu, kusin Svenske», ropade hon skrattande, då lifliga bifallsrop hördes uppe från kullen. – »Men hvad jag är trött», suckade hon i det hon lutade sig mot stammen. – »Skynda sig, baron! Nå, kusin Svenske, tag mig nu –!

»Man har inte rätt att krypa undan så där,» sade denne andtruten, »under det han sökte genskjuta henne. – »Men envis vinner, och jag _vill_ hafva kusin till vif» ...

»Pytt, Herr Junker – det ena du vill, det andra du skall. – Skynda sig baron! – Tag mig nu om kusin kan», ropade hon skalkaktigt, i det hon lutade sig framåt, för att söka narra ut honom åt motsatta sidan.

Svenske hade emellertid genomskådat hennes afsigt, innan baronen hunnit närma sig tillräckligt. Och då hon skulle skynda denne till mötes, hade hon icke väl hunnit uttaga ett par steg innan Svenske, som smugit kring stammen i motsatt riktning, fattade henne om lifvet.

»Att smyga sig så där bakifrån, är då alls icke ridderligt», sade hon rodnande, i det hon förlägen tog Svenske under armen.

Baronen endast höjde på axlarna med liknöjd min och vände om för att ställa sig framför paren.

»Men kusin Ulrika sprang ju själf dit bort för att leka smyggömma», sade Svenske förlägen, då de ställde in sig i kolonnen.

»Vi damer böra väl hafva någon företrädesrätt för våra stora panierers skull» ...

»Ulrika!» hördes i detsamma moderns stämma.

»Hvem ropar? – Ack mamma! – att leken skall taga så snart slut!»

»Friherrinnan väntar i löfsalen», sade Laforme, som närmade sig.

»Stor generalorder – men vänta mig kusin», hviskade hon förtroligt åt Svenske, »jag kommer strax tillbaka. Men på inga villkor vill jag springa med baronen! – Fi donc att se så liknöjd ut, då han vardt öfvervunnen.»

»Ulrika, mon ange!» började friherrinnan då Ulrika ännu var ett godt stycke från henne, i det hon, väpnad med luktflaska, solfjäder och réticule, trädde ut ur löfsalen. – »Vi skola snart tänka på affärd. – Stackars Liewen har ondt i sin fot! – Men hur kan mon ange visa en sådan brist på éducation?», tillade hon i lägre ton, då Ulrika kommit fram till henne. »Kusin Meijersdorff var verkligen i hög grad moquerad under hitfärden och sade mig att det var mer än vanlig likgiltighet, som du visade honom. Och nu lämnade du honom så där snöpligt i sticket. – Han är likväl din utkorade.» –

»Han är visst icke mitt hjärtas utkorade – vördade mor», svarade Ulrika hastigt. »För öfrigt var det han själf som öfvergaf mig.»

Hennes glada anlete antog i det hon yttrade dessa ord ett barnsligt uttryck af fasthet. Men ett enda allvarligt ögonkast från modern var tillräckligt att på nytt få ögonlocken att sänka sig och framlocka en skär rodnad på hennes kinder.

»Därom behöfva vi ej tvista, kära barn. I _mina ögon_ är han din tillkommande make. Ett mera passande parti får man i sanning leta efter. – Han är en trogen anhängare af vårt hus och vårt parti. – Hans sex anor till våra fem gör ingen mesallians – fastän de ej äro alldeles fullt så goda som våra» ...

»Kusin Meijersdorff är odräglig», invände Ulrika med en barnsligt egensinnig min. – »Nyss påstod han att jag var hans trolofvade och icke hade lof att springa med någon annan än honom. – Goda vördade mor, slipper jag ej», fortfor hon i bedjande ton, ledsagande sina ord med en själfsvåldig rörelse med hufvudet, som gjorde henne dubbelt intagande, »slipper icke Ulrika att conversera med kusin Meijersdorff under hemfärden?»

»Hur kan Ulrika tala så naivt – det vore ju en uppenbar offension mot honom såsom adelsman – en ruptur inom partiet, skulle man säga. – För öfrigt är det, mitt barn, icke renommerande», fortfor hon i mera allvarlig ton, »för en ung dam af familj att endast sysselsätta sig med parvenuer och uppkomlingar, äfven om de äro så hyggliga som denne finske officer. Kusin Meijersdorff gör dig förmodligen icke den äran att än en gång skänka dig någon entrevue ... men se där våra charmante kavaljerer», afbröt hon sig, då Meijersdorff, Laforme, Svenske, Dalin och några andra af sällskapet närmade mig. – »Låtom oss beklaga kusin Liewen, mina vänner! La belle Henriette har skadat sin fot och smäktar nu till döds efter gudarnes nektar, kärleken och ömheten, som hon så länge gått miste om.» –

»Ma charmante cousine!» började Meijersdorff, i det han med tillgjord sirlighet bugade sig för Ulrika. »Värdigas skänka tillgift åt en fattig ädling, som icke bättre förstod att värna sina dyrbara rättigheter – – men han kände, ce pauvre garçon, någonting underligt i blodet. – Någonting ... je ne sais quoi» ...

»Ah, se där monsieur Laforme!» utropade i detsamma Ulrika, utan att låtsa höra baronens fadda kompliment, i det hon med en min af leda vände sig från honom, »så eget att jag icke förr fått se Er under aftonen.»

Hofjunkaren, synbart smickrad af Ulrikas uppmärksamhet, böjde sitt mästerligt friserade hufvud med en min af tillgjord anspråkslöshet, i det han med utstuderadt behag förde sin spetskantade hatt till hjärtat.

»Ack min fröken» svarade han »huru olika då _vårt_ sentiment! För mig har Ni varit som polstjärnan för sjömannen – med den difference likväl att jag sväfvat på sferernas harmoniska vågor högt ofvan molnen i stället för på den vreda böljan.»

»Dykrängerna se verkligen ut som fiskfenor» inföll Dalin småleende, »mais quel désastre att vaxet skulle smälta så fort under vingarne för vår nye Ikarus.»

»Hvad Mars lär hafva bäfvat för den nya människosonen, som så där i smyg ville sväfva upp i olympen», inföll fröken Liewen skrattande med en hastig blick på Svenske.

»Ma foi, om jag förstår ett enda ord», sade Laforme något förlägen, »mes amis känna då icke mitt valspråk, att då man älskar, liknar man gudarne och får – vingar?»

»Hvad tyckte min herre om versen i dag?» frågade fröken Liewen – sedan samtalet genom denna egendomliga kärleksförklaring afstannat för ett ögonblick – i det hon vände sig till Dalin. »Tycker icke min herre att de voro långt vackrare än på sista assembléen?»

»Visserligen, min nådiga – när en snillrik poëta laureatus lyckats hitlocka till våra fattiga bygder en sådan flock af förtjusande najader, hamadryader, herdinnor och gudinnor, och lärt dem så många olika tungomål, skulle han icke då vara värdig att kallas nordens verklige musagetes?»

»Vårt fattiga och folktomma land!» inföll friherrinnan ifrigt, synbart något retad af Laformes skämt. »Ett slagord, som mössorna jämnt föra på tungan och som icke är annat än en förtäckt afund öfver andra nationers behagligare klimat och okyska njutningar. – Det är pur högfärd, min herre, att göra sig sämre än man är; våra förfäder hafva, trots sin fattigdom, uträttat storverk ...»

»Fört eld och svärd öfver Europa, som riktiga barbarer», svarade Laforme. »Jag har på många ställen sett beklagliga minnen därefter. – Hvad denna blodsutgjutelse, som man kallar krig, är äcklig!» fortfor han, utan att låtsa märka friherrinnans missnöjda min. – »Kroppslig styrka och friskt courage är väl icke allt som bör fordras af store män.»

»Nej, däri har min ärade vän rätt», svarade Svenske, då talaren nu vände sig till honom, »det bör äfven fordras redlighet ... rättframhet ... gudfruktighet ...»

»Det har Laforme troligtvis glömt», sade Dalin småskrattande.

»Glömt – parbleu! – Har ingenting att glömma, af dessa inföddes vanor att slåss och rifvas om statssaker, som ingen förstår, och dess emellan visa sig tölpaktig i ett angenämt umgänge och oskicklig till innocenta tidsfördrif, att sätta sin svenska stolthet i att vara okunnig om inbördes politesse och artighet ...»

»Räknar min herre denna lilla picknick till något annat än ett innocent tidsfördrif?» inföll nu friherrinnan.

»Jag skulle vilja fråga min herre», inföll fröken Liewen, i det hon tog friherrinnan under armen och aflägsnade sig, »om det är han själf som rönt bristen på denna inbördes politess?»

»Aj, för böfveln», sade Dalin och bet sig i läppen, »det där var ett grundskott.»

Laforme svarade endast med en axelryckning. Man kunde dock tydligt märka att han var djupt generad.

»Hur kunde mon frère förklara krig så brådstörtadt. – Jag fick nyss en grundlig moralpredikan af dessa charmanta damer, för det jag påstått att den svenska kvinnan borde skåda mera på hjärtats renhet än perukens formfulländning.»

»Parbleu! Mina damer!» sade Laforme, i det han med en min af öfverlägsenhet såg efter dem. »Ni böra icke tro att jag är någon vanlig coquâtre – man kan icke alltid hafva patience. – Svenska kvinnan», fortfor han i det han vände sig mot Svenske, »är liksom en vidbränd hönspastej, utan must och arom, som Lemartin säger. ’Man bör i allmänhet sky kvinnan såsom ett lägre djur’, sade Musquet i Paris ... Hennes umgänge är tråkigt och onyttigt – och han hade, verte bleu, rätt.»

»Pauvre Liewen!» suckade Dalin.

»Pardon! – Jag pretenderar ej att älska henne; och jag hoppas det är mer af vana än egenkärlek, som mon ami säger sådana sottiser.»

Laforme var nu så ond han kunde bli.

»Att frekventera ett nöje, att något accortisera en dam är icke kärlek? – Jag borde dock sluta äfven därmed ... men så länge denna förskräckliga politik varar, il n’y a pas moyen.»

»Nu vardt han då ändtligen en smula arg på allvar», sade Dalin, då Laforme med stora steg lämnade dem. – »Men så snart discoursen rör damerna, är han alltid oberäknelig. – För min del håller jag före att roi soleil är kvinnan. Mon ami Roué i Paris sade alltid till mig: ’drag aldrig värjan annat än för en älskvärd kvinnas skuld – må man utmana dig hur mycket som hälst för kort och tärningspel’ – och jag håller verkligen med honom. Det är icke nobelt att slåss för någon teaternouvelle eller efter första voteringen.»

»Eller med unge män i gammalmodiga kläder», inföll Dalin försmädligt.

»Quelle bagatelle!» svarade baronen skrattande, i det han förtroligt tog Svenske under armen. »Man bör framför allt jaga skräck i unga nykomlingar, liksom det är ganska fördelaktigt att göra det med tjänare, fruntimmer och andra husdjur.»

»För att icke tala om ryssen.»

»Under det man dör, icke sant, så att hela hären blir vittne till huru en tapper officer åkallar den skönas namn? – Hvilket perspektiv!»

Dansen tog nu sin början. Kontradansens lätta melodier inbjödo de konverserande med oemotståndlig kraft. I närliggande mindre löfsalar serverade täcka herdeflickor söt pontak och sockerverk, schwindelkorn och pepparnötter. I andra uppbjödo herdarne all sin förmåga att locka hafvets och luftens gudomligheter att tömma ännu ett glas kanelbrännvin, ratafia, madera eller sött langorance. Långt in i sena sommarkvällen hördes musikens toner ljuda öfver nejden, och midnattens stjärnor hade redan börjat sitt kretslopp på himlahvalfvet, då ett par skott från nickhakarne manade till uppbrott och damer och kavaljerer under skämt och skratt intogo sina platser i sluparne.

Den lustjakt, på hvilken Svenske gjort ditfärden, skulle icke återvända till staden. Han såg sig därför uppmärksamt omkring efter någon annan plats.

»Ma foi, ser icke min herre så vred och grym ut, som vore han själfve Jupiter, som efter sin lilla åskserenad i skymningen ville hedra oss med ett personligt besök», sade fröken Liewen, i det hon vinkade åt honom att taga plats i den båt i hvilken hon befann sig. – »Kusin Laforme! maka sig något åt sidan.»

»I fören är bättre utrymme», svarade denne i det han motvilligt reste sig upp, »eller hur, fröken Ulrika?»

»Om kusin Svenske håller till godo med några kappor och salopper att sitta på», sade Ulrika rodnande, »skall jag flytta mig så långt som möjligt åt sidan.»

Denna inbjudning var alltför efterlängtad, för att icke Svenske skulle skynda att efterkomma den samma och han märkte hvarken friherrinnan Buddenbrocks missnöjda min, fröken Liewens rodnad, baronens medlidsamma axelryckning eller Laformes belåtna leende. –

På den heta sommardagen hade följt en af dessa härliga kvällar, hvarpå nordens sommar är så rik, då själen oförmärkt lämnar sitt bräckliga omhölje, för att fri få irra kring i den blå rymden, högt öfver jordlifvets kval och bekymmer. Det är visserligen icke söderns rena, djupblå himmel, som från sin otaliga stjärnehär utandas lidelsens glöd. Det är icke orangens vällukt, som sprides af aftonvinden, då han med lätt hand krusar insjöns vatten. För hans milda famntag susa i stället på stranden allvarliga furor, vajar hängbjörken sina långa grenar öfver vattnet, som utom den mörka stranden endast kan återspegla en blekblå himmel med fåtaliga stjärnor. Men den ljusa rymden, den fridfulla, allvarliga stillheten tala likväl ett språk som går till djupet af människosjälen. Ty det är icke stundens förtrollande fägring de förkunna – utan det eviga och oförgängliga.

En sådan afton måste alltid utöfva en mäktig verkan på unga sinnen. Svenske, som en lycklig tillfällighet fört till Ulrikas sida, hade snart fullkomligt glömt bort alla förut fattade beslut att tygla sin känsla för henne. I stället uppbjöd han hela sin förmåga för att kunna framställa sina lefnadsplaner i så ljus dager som möjligt. Hur skälmskt smålog hon icke, då han omtalade att han varit en smula misslynt därför att hon försmått honom för baronen. Hur förtjusande skalkaktigt var icke hennes leende, då hon svarade att hon icke visste att någon annan än kusin Meijersdorff hade åtagit sig att vakta öfver hennes conduit. Hur hjärtligt skrattade hon ej då Svenske frågade henne hvilken kung hon mest tyckte om, endast för att få henne att säga Carolus, som var hans namn. –

»Så vackert stjärnan lyser där borta öfver berget», sade hon efter en sådan fråga, i det hon bröt den förtrollande tystnaden. »Är det icke Carlavagnen?»

»Nej, kusin. Carlavagnen ligger mera i norr. – Hvilken stjärna är kusin Ulrikas?»

»Ack ... ingen stjärna är min. För ett år sedan, då jag en natt plockade ängsblommor med kusin Liewen, hvilka vi sedan skulle drömma på, såg jag en så vacker stjärna, och då tänkte jag genast på kusin Meijersdorff. – Hon sken så klart – men ett tu tre slocknade hon och föll ned till jorden. – Kusin Liewen sade att man alltid skall vara två, för att äga en stjärna», tillade hon förlägen.

Det vardt nu tyst i stäfven under några ögonblick.

»Skulle då kusin Ulrika icke vilja dela sitt konungarike där uppe på den där lilla stjärnan?»

»Hör kusin hur vackert hofjunkarn sjunger: »Tircis je ne veux refuser.»

»Sköna Afrodite, ni må icke tro att ni på nytt får försvinna i vågskummet», sade Svenske hviskande i det han fattade hennes hand, »och icke häller låta någon annan än Mars röfva bort hälften af ert sköna stjärnrike.»

»Ni plågar mig med er stjärna ... Kusin vet lika väl som jag», fortsatte hon i häftigare ton, höjande sina blå, fuktiga ögon mot honom, »att vi, oförståndiga barn, redan tycks hafva delat henne – Men hvad var det?» afbröt hon sig, i det hon spratt till liksom förskräckt öfver de ord hon låtit undslippa sig, – »ropade ej någon mitt namn?» –

»Där föll stjärnan, som vi tänkte på –»

»Ack, så grymt ödet är.»

»Nej, jag ser, det var en annan.»

»Vet kusin, jag känner mig så vemodig just nu. En så underlig känsla ... jag undrar just hvar vi äro om två år på denna dag.»

»Hvarför just om två år?»

»Jag vet det icke, det föll mig så in», svarade hon skrattande, »det var som hofjunkaren brukar säga, en idé som embarasserade mig.»

»Ulrika, mitt barn, så högt du skrattar», hördes friherrinnans stämma i detsamma från aktern. »Vi kunna ju icke höra ett ord af baronens vackra air, endast för ditt uppsluppna skratt. En väl éducerad dam bör mera tänka på sin person.»

»Vår sköna Afrodite, tänker på vågens hvita skum, hvilket påminner henne om barndomens lyckliga vår.»

»Mon Dieu, hvad hofjunkarn jämt smickrar!» sade fröken Liewen i det hon kastade en retsam blick på Laforme, under det Ulrika, förlägen till följd af modrens skarpa tillrättavisning, icke brydde sig om att svara på Laformes fadda artighet – »men du fryser, mon ange ... tag min salopp! Man bör akta sitt unga hjärta, min herre», tillade hon småskrattande i det hon sänkte ett par smäktande ögonkast på Svenske.

En lång tystnad följde på dessa ord. Till och med Schulenberg hade tröttnat på att tala med general Stenflycht om sin hessiska pension och det var endast årornas plaskande i vattnet som bröt tystnaden, då slutligen alla på en gång utropade »nu äro vi framme!»

Som ett eko hördes öfver det glada sorlet fröken Liewens stämma: »Mon Dieu! Hvar äro då mina kavaljerer?»

Denna färd från Liljeholmen hade varit ett af de angenämaste ögonblick som Svenske upplefvat. Han tyckte sig allt jämt se sluparne framför sig, huru de, den ena efter den andra, gledo fram i den ljusa sommarnatten och höra hur skrattet och sången genljödo från stranden. Längst bort vid synranden stod den lilla stjärnan, ensam på fästet. En mörk sky skred sakta ned emot henne. Men den gick förbi. Hon skulle alltså fortfara att lysa för honom.

Han mindes vidare hur sången fört honom bort till de ljusa rymder som omgifva människans paradis, hur den vackra fullmånen höjt sig öfver de södra bergen, öfvergjutande den mörka vattenytan med sitt silfverskir under han såg hennes anlete småle emot sig då han talade om sin far och förtrodde henne att han ville blifva lika tapper som han hade varit. Nu tyckte han sig höra igen hennes klingande skratt, då hon svarade honom att hon ju flera gånger om förklarat att hon icke tyckte om andra än tappra kavaljerer ...

Medan han så drömde, hade han kommit till sitt härbärge, och ärnade just inträda genom den på glänt stående förstugudörren, då denna häftigt rycktes upp och en liten pojkbyting, i hamn och häl förföljd af Lars, som höll en stor sopkvast i högsta hugg, var nära att springa omkull honom.

»Nå var då icke så bråd på gröten, din bortbyting», ropade han efter den springande pojken, som stannade och bugade sig, då han fick se hvem den mötande var, »och du Lars, tycker du att det är rätt och anständigt att nappas med sin herre på detta sätt om dörren?» –

Men Lars var inte sen att ge svar på tal; han saknade aldrig ord i mun. Bäst han sutit utanför dörren till sin herres rum, sade han, och putsat knapparna i den blå rocken, hade han fått se den här lilla vettvillingen göra miner mellan spjelarne af trappstaketet.

»God afton junker», sade han, då han märkte att han var uppmärksammad.

Lars hade till förstone inte svarat, då han ansett att talet ej rört honom.

»God afton Herr kung», hade pojken återtagit, i det han sett riktigt illmarig ut och gjort den allra ödmjukaste bugning.

»Trå dig hur du sprätter, ditt lilla yrfä», hade Lars nu svarat med godmodigt grin, i det han tagit honom i noggrannare ögonsikte.

»Alla som voro med gamle kungen, äro kungar i mina ögon», hade pojken fortfarit.

»Ja, du! Hugget som stucket!» svarade Lars, som börjat känna sig allt mera böjd för samtal.

»Ska’ junkern hjälpa soldaterna, då de gå ut i kriget?»

Lars hade svarat på frågan med en stum nick.

»Och er unge herre också? Något till ståtlig karl ... Nådig junkern är hemma hos sig, kan tro?»

Lars, som under samtalet tagit upp en gammal strumpa ur byxsäcken, hvarur han sökte ut ett af de minsta mynten, och slutligen stannat i valet mellan tvenne olika slitna runstycken, hade plötsligt lystrat till vid denna fråga. Därpå hade han slängt slanten nedför trappan, i det han ropat, »där har du för dina komediantkonster, ditt lilla kräk.»

»Det ingen vill ha’, vill ingen ta», hade pojken svarat med ett skratt, utan att bry sig om den kastade penningen, som skramlande for nedför alla trappstegen. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre som ni, junker, på ert slott», hade han fortsatt med ett försmädligt grin, »och se hur ni jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in bonderäntorna, sofver, äter, dricker om igen och slår drängar och pigor.»

»Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa’ klockaren, bröt halsen af sig», hade Lars svarat. »Lagar du dig icke nu din väg, skall hin rida dig. Nådig herrn kan komma i hvarje ögonblick.»

Därpå hade Lars lagt ifrån sig arbetet och rest sig upp.

»Är nådig herrn då inte hemma?» hade pojken frågat, i det han fäst sina plirande ögon på Lars.

»Din utbasade tjufpojke! Jag skall lära dig att narras med mig och få mig att säga mer än jag vill.»

Han hade i detsamma rusat upp för att gripa pojken i kragen, men denne hade, smidig som en ål, glidit ned utför trapporna och skulle just springa ut på gatan, då, såsom är nämndt, Svenske inträdde.

»Ers nåd kanske icke håller sitt ord», sade pojken, då Svenske, sedan Lars berättat deras samtal, uppmanade honom att komma närmare, lofvande att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som en annan viss hög person i Carlbergsparken, som först lockar en till sig med pepparnötter och candisocker, för att sedan fjädra en värre än mäster Lemartin, då han skall till att lära någon att fjädra en kapun – eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med hundarna, som hon först lockar med sockerbröd innanför järngallret, för att sedan hugga hufvudet af dem.» –

»Tyst, din lille skräflare», sade Svenske, nyfiken att få höra hvad pojken hade att förtro honom, »jag ger dig mitt hedersord på att intet ondt skall hända dig.»