Part 14

Detta löfte tycktes innebära tillräcklig säkerhet, ty pojken följde nu Svenske uppför trappan och in i hans rum, där det icke varade länge, innan han fängslade Svenskes hela uppmärksamhet.

Genom förräderikommissionen hade hattpartiet, så berättade pojken, fått reda på de hemliga möten som biskopen, hans morbror, haft med engelske ministern hos ålderman Smedman, som därför följande afton skulle arresteras i samma ögonblick han stode i begrepp att mottaga de engelska subsidierna. Pojken visste det bestämdt, ty han hade hört det med egna öron och han berättade för Svenske huru han, sedan lång tid tillbaka, hade tjänat biskopen med dylika rapporter samt nu senast från franske ministerns kök skaffat honom flere underrättelser, för hvilka han fått mycket beröm.

Till en början visste Svenske icke rätt hvad han skulle tro om denne besynnerlige rapportör och sporde därför endast hur hans morbror fått fatt på honom. Men pojken svarade öppet och utan tvekan att det skett, då hans mor för några år sedan skulle brännas som trollpacka, anklagad för rätta därför att råttorna spökade i linväfvarens bakport.

»Det var vid den tiden», sade han, »som så många andra af hennes tro foro bort med det stora fartyget, för att undgå prästernas förföljelser. – Min stackars mor kunde ej följa med, då hon var fängslad i smedjegårdshäktet, där, som hans nåd vet, man hänger dem nakna med armarna mot kalla muren, så att endast en tå i sänder kan röra vid det vattenfyllda golfvet, eller vaggar dem i pinnvaggan.»

»Var det där som min morbror fick fatt i dig?»

»Ja, hans nåd; – och sedan skaffade mig en vacker fröken, hvars vagn åkte öfver mitt vänstra ben, en plats som stekpojke hos franske ministern. Det var hon som skickade mig hit.»

Denna sista upplysning stadgade Svenskes uppfattning om sagesmannens pålitlighet och han affärdades därför med mycken vänlighet och en vacker penninggåfva.

»Glöm ej i morgon afton», sade pojken med ett belåtet grin, i det han sprang nedför trappan.

»Eller rättare i afton», sade Svenske för sig själf, i det han stängde dörren efter honom; »det är ju redan långt öfver midnatt.»

XII.

»Nå, Bisot, hur var det? – Hvem skulle leda konferensen på Packartorget?» – frågade St. Severin, i det han lockade till sig en liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden eller någon annan misstänkt person?»

»Nej, icke så väl, ers excellens», svarade den tilltalade, i det han sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet. »Det är prästen – räfven med det rakade fårhufvudet.»

»Ah! – Jag vet, biskopen?»

»Alldeles, ers excellens, och han är så god som alla de andre tillsamman.»

»Vi måste försäkra oss om honom – vore det än med våld», återtog ministern allvarsammare. »Så viktig föreföll mig likväl icke hela saken för åtta dagar sedan.»

»Ja, icke sant, ers excellens, det blir ett duktigt kap – faller han, så ramla alla nattmössorna i en hög och blifva lena och mjuka, som om de aldrig skulle haft någon stärkelse i kroppen ...»

»Våra andra företag måste uppskjutas», afbröt St. Severin, som under samtalets gång blifvit alltmera intresserad. »Äro våra unga vänner underrättade om patrulleringen?»

»Ja, ers excellens.»

»En del till häst och en del till fots?»

»Ja.» –

»Ännu en sak, vi måste vara i ordning att sända ner åt provinserna säkra och pålitliga herredagsmän, för att få hit upp deputationer, som kunna pocka på kriget. – Hur går det med fritafflarna?»

»Utmärkt, ers excellens; – fem bord à hundra plåtar i veckan äro redan arrangerade. Detta gör femhundra plåtar i veckan; en lika summa delas ut åt sådana obemedlade vänner af det höga ridderskapet, hvilka af politiska skäl icke ansett sig kunna deltaga i dessa måltider. – Med de två bord, som landtmarskalken och general Stenflycht hålla, och till hvilka jag lämnat medlen, gör det hela tolfhundra plåtar i veckan ...»

»Hur länge förslå våra pengar?»

»Mycket länge, ers excellens. Med femtusen plåtar skall tout le monde i denna tiggarhålan kunna hållas i godt humör ända till voteringen.»

»Här äro ytterligare tvåtusen», sade St. Severin, i det han lämnade Bisot några dukatrullar. – »Står det något nytt i Gazette d’Altona?»

»Danskarne hafva lagt beslag på de sista numren, men i posten stod i går att en präst, en jägmästare och en fabrikör värfvade röster åt prinsen af Birkenfeld. –»

»Ah! – I sanning en mycket farlig trio för våra motståndare», sade St. Severin småleende, i det han klappade sin lilla favorit på hufvudet. »Men à propos sådant där illustert folk, glöm icke att enhvar af allmogen endast bör få tjugufem dukater på hand och de öfrige först när voteringen utfallit efter vår önskan. Det som då blir öfver får Bisot behålla, det bör ändå göra några hundra dukater, och summan fyrdubblas om den gamle prelaten fastnar i nätet.»

Sedan Bisot fått några ytterligare förhållningsorder aflägsnade han sig, sedan han med en ödmjuk och sirlig bugning kysst hans allra kristligaste majestäts ambassadör på hans broderade rockskört. Först nere i trappan stoppade han på sig dukatpåsarna.

Att ödmjukhet och kryperi icke voro hans enda utmärkande egenskaper framgick emellertid snart af hans uppförande mot lakejerna, som voro samlade där nere, och hvilka med nyfikna miner betraktade honom. Om det varit fråga om någon ny silfverstöld i kungshuset, hade nämligen icke själfve silfverknekten tagit på sig en så högdragen och hemlighetsfull min mot silfvertvätterskorna, som Bisot nu gjorde, då han med förnäm tystnad mötte deras närgångna frågor.

»Själfve kung Fredrik», sade hofmästaren, då han med illa dold vrede såg efter honom, »var icke morskare, då han under min tid vid hofvet ställde hela hofstaten till ansvar för den skämda maten och den dåliga konfekten, som serverades på det kungliga bordet.»

»Mille tonnerre, hvilken konfekt», inföll monsieur Lemartin, »seg som senor – men så åtgick det icke för vår kunglige tårtbagare mer än sex lod om dagen för höga öfverhetens bord. – Hade han ej varit ålderman och haft fri eldbrand från den kungliga vedgården, hade han långt före detta suttit på gäldstugan.»

»Jag ger böfveln konfekten, men hvad var det som pöste ut ur fickan på honom? Han såg alldeles ut som biskopinnan Svedberg, då hon skulle gömma kungens silfvertallrik under korsetten.»

»När han hade de där vännerna med sig förra gången», inföll en af lakejerna med förnumstig min, »hittade jag en platå med pudding under en gammal repkjortel i förstugan.»

»Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade hofmästaren, i det han gjorde tecken åt de andre att följa sig. »Grefvens ena skospänne låg i morse framme på bordet i kabinettet!» –

Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje, om det haft kunskap om att man var så nära att gripa på bar gärning en af dess farligaste motståndare. Men ännu kände endast ledarne till saken. De hade emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om förrädarens häktning. Och berättelsen om den stora fara, hvari landet sväfvat till följd af hans brottsliga förbindelse med engelsmännen, låg färdigtryckt i flere hundra exemplar. Då Bisot styrde sina steg nedför Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg det fälttåg, han planlagt, redan vunnet och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt.

Vädret var icke behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare syntes till på den smala, af låga hus omgifna gatan. Endast fyra eller fem af dessa voro trevåningshus, återstoden utgjordes af låga, rödmålade hus af trä eller korsvirke, täckta med tegel. Små grönsprängda, kittade rutor, infattade i låga fönster, hvilka i de nedre våningarna för det mesta endast höjde sig obetydligt öfver gatan och voro för sedda med väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en fullkomlig brist på takrännor voro för öfrigt deras mest i ögonen fallande yttre kännetecken.

Det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan, att se för högt i vädret. Rännstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten, flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära. Man hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som nyss införts i Paris. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen, på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius, guldsmeden borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor, frågar ni? – Icke häller på de mörka höstkvällarna? Jo, på Riddarholmsbron funnos nu mera, som enhvar visste, två, som nyss blifvit utställda, och hvilka, som det sades skulle lysa hvarje kväll hela vintern igenom då icke månen sken. För öfrigt var hvarje välburgen person af societeten skyldig att låta sitt husfolk följa sig med handlykta. De båda oljelyktorna voro därför stockholmarnes glädje och stolthet och de behöfde sannerligen denna tid något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga öfverheten var nämligen icke af den beskaffenhet, att det kunde väcka denna känsla hos dem. De fingo icke gå på svag is, ty då utsatte sig den felande för att få sitta tre timmar på trähästen, de fingo icke, med samma utsikt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna platser. Körde eller red någon i traf, kunde han, om olyckan var med honom och statstjänarne uppmärksamma, få plikta med fyra par spö och en timmes ridt på trähästen, eller, om han var af adel eller herreklassen, med 40 mark. Nyttjade någon mångfärgade, fasonerade eller utländska sidenband, pliktade han 100 daler; om han bar kläder af annan snitt än den som lagen föreskref eller om han, äfven om detta icke var fallet, hade glömt att låta stämpla dem, var lag samma. Han fick icke nyttja flere maträtter eller andra sorters vin, än som lagen tillät. Om någon åt en karamell af utländsk tillverkning eller satte på sin sons rock för stora knappar eller på sin egen för bred sammetskrage, strax kunde han anklagas för kämnärsrätten. Om han eller hon tillhörde tjänstefolket och nyttjade sidentyg som icke var aflagdt efter husbondefolket, kunde plikten uppgå ända till åtta dagars fängelse och förlusten af halfva årslönen, utom själfva kläderna, hvilka i alla händelser voro förbrutna. För att vara öfverheten riktigt i lag, borde han låta bära sig i portschäs, om han än älskade åkdon aldrig så mycket, på det att bruket af hästar och vagnar måtte aftaga; och hans fru hade ej lof att bära styfkjortel till längre vidd än fyra alnar, om hon icke förut antecknat sig på den lista, som statstjänarne buro omkring i husen, och erlagt den stadgade afgiften. – Det var ju icke underligt, om under sådana förhållanden ett par oljelyktor vid Riddarholmsbron kunde uppväcka allmän förtjusning.

Bisot hade hunnit till hörnet af stora Vattugränden, hvilken denna tid gjorde skäl för namnet, då riktiga små bäckar af regnvatten nedstörtade på ömse sidor om de långa trappor, som ledde upp till Brunkeberg. Han såg sig oroligt omkring åt alla sidor innan han vek af inåt gränden, liksom skulle han hafva anat några förföljare i närheten; därefter svepte han kappan närmare kring sig, tryckte den lilla, trehörnade hatten djupare ned i pannan och skyndade med snabba steg uppför trapporna och mot det lilla rödmålade vakthuset högst uppe på sandåsen. Här stannade han ånyo och lät höra en sakta hvissling, hvilken strax därpå besvarades.

»Allt är i ordning, ser jag», sade Bisot med låg röst, då en liten pojke i detsamma smög sig fram från andra sidan huset.

»Ja! De skola träffas i afton, ers nåd.»

»Misstänka de något?»

»Icke det minsta.»

»Hvar skall du säga att du varit så här sent?»

»Hos Bäckens i spökhuset», svarade pojken med ett illmarigt grin, »då blir mäster spökrädd, och när han tänker på spöken blir han alltid beskedlig.»

Bisot gaf pojken ett mynt och fortsatte därefter sin väg utför den branta sluttning, som förde ner mot Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg.

I ett af vakthusen nere vid broarna gick det samtidigt ganska lifligt till och sången ljöd därifrån så att det hördes öfver hela torget:

Wår fröjd och wårt kif, wårt långsamma lif, är en hastig dröm. Ty låtom oss dricka, ja swärja och dundra, hwar kwäll som morgon beskänkte bli! Må narrarna skratta och gärna undra, de måste dock en gång dö som wi.

Hela vakten inföll skrålande med full hals i omkvädet.

»Nå, Petter Gröning» – hördes en hes basröst från öfversta änden af det låga vaktrummet – »kan du sjunga någon mera visa? – Nej, säger du? – Då skola vi lösa gåtor. – Kan du, Måns Flinta, eller du, Lars Wärme, säga hvem det är som trampar på sömmen och dricker upp fodret?»

»Skräddarefar, när han är beskänkt.»

»Den gången slog du hårdt mot hårdt, flintskalle – nå, hur många tår hade kung Carl på vänstra foten?»

»Sex!»

»Jämnt som en sena, och det var därför, ser ni bussar, att han var af jättesläkt. Mördarne kunde icke häller ta’ lifvet af honom själfva, utan måste låta ett troll röfva bort honom i Klevemarksfjället. Det hven om knutarna, ska’ ni tro, då de foro af med honom öfver skogstopparna. Men raggen må ta’ mig», afbröt han sig, »om det icke är något satty som rör sig där borta i portöppningen. – Jaså, den där kommissarien säger du, Flinta. Ja, säg honom att fänriken är inne i andra vakthuset. – Nå, hvad var det jag sa’ nu, bussar», återtog han efter en klunk i ölmuggen. »Jo, det var sant, öfverheten ska ni alltid ha i ett godt minne. Salig Hercules på öfverstelöjtnantens kompani fick sina fyratio par för det han talade lasteligen om hennes maj:t vår allernådigste enkedrottning. Men det var förstås andra tider. – Nu är det mjölkfingrar som hålla i styret. – Bara skräp mot i salig kungens tid. – Nej, värjan ut, Flinta, och hit med långtobaken.»

»Fältväbeln kan aldrig tro», svarade den tilltalade, i det han närmade sig från dörren, »nära hälften af kompaniet ligger till sängs i kvarteret af brist på mundering. Hade icke Wetterströmskan haft några persedlar kvar efter piparen, som i fjor ramlade ner från slottsställningen, hade väl också jag fått stanna hemma.»

»Det var då det enda förståndiga den piparen gjorde i lifvet ... Men pass opp, bussar», afbröt han sig, »nu kommer fänriken.»

»Quel mauvais passetemps», hördes i detsamma en pipig, läspande röst från dörren, hvarefter fänrik Wrangel, åtföljd af Bisot, inträdde i vaktstugan. »Är det på detta sätt som Reiter vill göra sig förtjänt af mitt förord hos mon père?» fortsatte han, i det han rynkade näsan åt tobakslukten och försiktigt aftog hatten för att icke skämma frisyren. »Grand Dieu! Hvilket oväder, min bäste! Hans maj:t säger visserligen att det är en lustre att äga god och gammal adel; men, ma foi de Paris, som min vän Meijersdorff säger, man måste vara en god patriot för att kunna stå ut med denna tjänsten. Ett par manschetter hålla sig ju knappast en timme och ett krås ännu kortare tid ...»

»Ers höga nåd torde behaga draga sig till minnes mina order», inföll Bisot i hviskande ton. »Ers nåds höga vänner kunde få snufva af de kalla träskångorna vid Packarhustorget.»

»Ah! Ma foi, hade jag icke så när gjort mig skyldig till en smula distraktion. Nå, Reiter, äro bussarne i ordning?»

»Som tända ljus, ers nåd; utom femton, som perukmakaren sade skulle sitta uppe öfver natten, för att icke hvetemjölet skulle klibba ihop sig i deras peruker.»

»Följ då denne man! – Au revoir, min herre. – Quel mauvais passetemps! Jag stannar här.»

»Hör nu, herr kommissarie», sade Reiter hviskande till Bisot, då fänriken aflägsnat sig, »det är väl något sådant satty å färde kan jag tänka, som det var i februari, då vi fångade hans nåd Gyllenstjerna? – Ni svarar ej? – För mig kan ni dock vara fullkomligt lugn – Reiter är tyst som en fisk, om det kniper, och har talat med många förnämare herrar än ni i sin dar. Det var icke längre sedan än i går, då öfversten kom och sa’ att min hårpung icke satt ordentligt. Jo, sa’ jag, öfverste, snyggare hårpung har ni aldrig haft. Och teg gjorde han och såg flat ut ... Men fy för tusan!» utbrast den käcke korpralen efter att hafva öppnat dörren och sett sig omkring en stund. »Här är ju mörkare ute än i St. Clara på julottan. Hur skall man väl i detta vädret kunna se om karlen har brun eller blå kappa och långhandskar?»

»Låt det vara min ensak», svarade Bisot vresigt.

»Nå, nå, min nådige herre, frågan är väl fri, kan jag tro? Men jag har mina order, jag, och dem följer jag.» –

* * * * *

Det hade varit i ett anfall af öfverilning, som åldermannen erbjudit sitt hem till mötesplats för den farliga underhandling, som skulle knytas mellan mösspartiet och engelska regeringen. Den stund han lofvade det hade han också bittert ångrat mer än en gång. Han var en hederlig och rättskaffens borgare af gamla slaget, sade han ofta till sig själf, som visserligen af allt sitt hjärta önskade sitt lands uppkomst och förkofran, men som därför icke kunde förstå hvarför hans person behöfde tagas i anspråk och hans lif löpa fara för politiskt prat, som det, när allt kom omkring, icke kunde vara något allvar med. Ty, när han tänkte närmare på saken, hvad gjorde det väl om Sverige eller ryssarne hade Finland. –

För honom kunde de senare ju gärna få det – ja, hela Sverige om det knepe. Han kunde ju aldrig få något obehag däraf. Tvärtom; tullen på talg och hampa skulle försvinna, intet krig skulle draga folket ur landet och fördyra arbetskrafterna – däremot skulle mäktiga herrar komma, som kunde tukta adeln och ståndspersonerna – dessa öfversittare i pudrade peruker – och tvinga deras högförnäma damer att knappa in något på styfkjortlar och roberonder. Hans gamla gumma, kantänka, måste kyssa nådig grefvinnans kjortelfåll, för det nådig grefvinnan varit så nådig och lånat hans vackra slup.

Nej, ryssen kunde gärna komma. Biskopen talade så vackert om språket och religionen och hvad våra förfäder varit. Men inte visste han om de varit fåglar eller fiskar. Ryssarne hade ju präster också, och språk likaså, och hvad behöfde man för öfrigt tänka på hvad som skulle komma om hundra år.

Nej, som sagdt, han var en gammal och välmenande köpman, som gjort rätt för sig efter bästa förmåga och icke lurat sina kunder mera än som bruket var hos andra yrkesmän; och vår herre skulle nog förbarma sig öfver honom såväl som öfver alla de andra – och nu hade han varit så dum att låta narra sig af dessa ränkmakare att låna sitt hus till hemliga öfverläggningar!

Hvad skulle väl följden blifva? En vacker dag skulle allt upptäckas, hans bod stängas, hans varor säljas på kronoauktion och hans hus falla i händerna, kanske på hans värste fiende, Hans Vädergren, midt öfver gatan, som var den argaste hatten inom hela borgarståndet, och som kanske skulle inrätta ett kattuntryckeri där »gamle Smedman» nu hade sitt vackra Danzigkram, under det att gamle Smedman själf finge sitta inom lås och bom på Marstrands fästning, efter att förut fått stå under kåken till spott och smälek för alla packhuskarlarne.

Åldermannen kände en rysning långs ryggraden, då han i detsamma råkade kasta en blick öfver disken ut på torget. Efter hvarje nytt möte med engelsmannen hade dessa rysningar känts allt förfärligare. Nu kände han hur hans kropp riktigt skakade i alla leder och så kom han att tänka på att samma kväll skulle de mötas å nyo. Han kunde inte härda ut längre. Men så kom den tröstegrunden att det lofvats, att detta möte skulle vara det sista. Då skulle allt afgöras och penningarna erhållas och sedan skulle det ändtligen vara slut med dylikt trassel. Väl var det emellertid, tänkte han, att Bisot ingenting märkte den kvällen, då han mötte honom utanför porten, ty då hade det varit nära att åldermannen talat hufvudet af sig.

Detta var emellertid den enda ljusa punkten i hans betraktelser. Men den kom hans anlete att antaga ett visst själfbelåtet uttryck, när han steg uppför den smala trappan till öfre våningen, för att intaga det tarfliga middagsmålet.

Här mötte honom likväl nya ledsamheter, hvilka grepo honom lika djupt, som om planen redan vore röjd och han själf på väg till Marstrand. Hafrevällingen var vidbränd och smöret härsket. Det var nästan i ett anfall af förtviflan, som han slog dörren igen efter sig, midt för sin äkta hälfts näsa och skyndade ner i boden för att, lika hungrig som förut, fortsätta att mäta ut linneväf och bannas på bodgossarne.

Han hade varit för godmodig där uppe, tänkte han. Det vore märkligt, om han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Det kunde göra detsamma, hvem som styrde land och rike, men här hemma, där han var husbonde, där finge ingen taga herraväldet ifrån honom, och, under det att han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta trätrappan, för att med en häftig spark få dörren till skafferiet att slå upp på vid gafvel. Och man fick nu höra högsta graden af den mandom, som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta hälft, om hon glömt bort att det skulle komma gäster till kvällen.

»När var det annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande stämma inifrån mörkret.

»Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen svara ännu morskare.

»Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran» – svarade mor Katrina, i det hon, iklädd sitt hvita nattyg, kom fram i dagsljuset. – »Men det kan ingen häller förbli ung en dag i en sådan röfvarkula – då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man lätt gammal.»

»Det förstås, du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med gråten i halsen, i det hon vände sitt magra ansikte mot honom, »men vår Herre visste nog hur stor syndare du var och därför tog han dem alla ifrån oss» – nu började hon snyfta – »och den lilla Greta Brita, sådan riktig liten änglabit! Och ett sådant vackert lik hon var sedan – men du är en tyrann, en riktig morian är du.»

»Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af ett sådant ordflöde.

»Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?»

»Det säger jag dig, Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. – Utomhus gräl och partier och inomhus kif och gnäll. – Det är mer än en vanlig människa kan härda ut med. – Hur vill du väl – svara då människa – hur vill du att en hederlig borgare skall kunna stå ut därmed i längden – men det är, gudbevars, som att predika för döfva öron. – Kom nu emellertid ihåg, min snälla gumma», fortfor han i lugnare ton, »att vördig biskopen skall komma på besök i afton och att vi måste hafva något riktigt godt till kvällsvarden.»

»Aldrig var det annat», skriade mor Katrina, nu i sin ordning vred, i den mån hennes äkta hälft visade sig lugnare till gemötet, »aldrig var det annat än viktiga besök och hemliga möten. – Bättre vore, synes det mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din maka än att gifva dig i sällskap med de höga herrarne ... och godt till kvällsvard, kantänka! – Trå må ta’ mig, om det finns ens så mycket som en spicken fårbog eller ett mögligt skålbröd i huset efter allt ditt herrfrämmande. – Inte sant, säger du? – för mycket penningar, säger du! – Men om du och dina partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kastenhof eller Lyktan eller Tre Remmare och låta det ena ölstopet och den ena bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att säga därom, förstås – då får jag gudbevars tiga och hålla till godo – hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt, förstås!»

Hon gjorde en försmädlig nigning, i det hon tillade: »Det är som prästens ord i kyrkan, det ...»

»Sa, sa, sa – nu kan det vara slut», utbrast åldermannen, i det han stampade i golfvet, »klockan är snart sex och klockan nio bör allt vara i ordning.»