Part 108

119:161 Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord. 119:162 Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte. 119:163 Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag kär. 119:164 Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter. 119:165 Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall. 119:166 Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud. 119:167 Min själ håller dina vittnesbörd, och jag har dem storligen kära. 119:168 Jag håller dina befallningar och vittnesbörd, ty du känner alla mina vägar.

119:169 HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte; giv mig förstånd efter ditt ord. 119:170 Min bön komme inför ditt ansikte; rädda mig efter ditt tal. 119:171 Mina läppar må flöda över av lov, ty du lär mig dina stadgar. 119:172 Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud äro rättfärdiga. 119:173 Din hand vare mig till hjälp, ty jag har utvalt dina befallningar. 119:174 Jag längtar efter din frälsning, HERRE, och din lag är min lust. 119:175 Låt min själ leva, så skall hon lova dig; och låt dina rätter hjälpa mig. 119:176 Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud.

120:001 En vallfartssång.

Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig. 120:002 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga. 120:003 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga? 120:004 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

120:005 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor! 120:006 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden. 120:007 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

121:001 En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma? 121:002 Min hjälp kommer från HERREN, som har gjort himmel och jord.

121:003 Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig! 121:004 Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sover icke.

121:005 HERREN är den som bevarar dig, HERREN är ditt skygd på din högra sida. 121:006 Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten.

121:007 HERREN skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. 121:008 HERREN skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.

122:001 En vallfartssång; av David.

Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

122:002 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem, 122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus, 122:004 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn. 122:005 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

122:006 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig. 122:007 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats! 122:008 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid. 122:009 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

123:001 En vallfartssång.

Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen. 123:002 Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.

123:003 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig, ty vi äro rikligen mättade med förakt. 123:004 Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt.

124:001 En vallfartssång; av David.

Om HERREN icke hade varit med oss --så säge Israel-- 124:002 om HERREN icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, 124:003 då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss; 124:004 då hade vattnen fördränkt oss, strömmen gått över vår själ; 124:005 ja, då hade de gått över vår själ, de svallande vattnen.

124:006 Lovad vare HERREN för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! 124:007 Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan.

124:008 Vår hjälp är i HERRENS namn, hans som har gjort himmel och jord.

125:001 En vallfartssång.

De som förtrösta på HERREN, de likna Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen. 125:002 Jerusalem omhägnas av berg, och HERREN omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid. 125:003 Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva över de rättfärdigas arvslott, på det att de rättfärdiga ej må uträcka sina händer till orättfärdighet.

125:004 Gör gott, o HERRE, mot de goda och mot dem som hava redliga hjärtan. 125:005 Men dem som vika av på vrånga vägar, dem rycke HERREN bort tillika med ogärningsmännen. Frid vare över Israel!

126:001 En vallfartssång.

När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. 126:002 Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: »HERREN har gjort stora ting med dem.» 126:003 Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada.

126:004 HERRE, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet. 126:005 De som så med tårar skola skörda med jubel. 126:006 De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar.

127:001 En vallfartssång; av Salomo.

Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt. 127:002 Det är fåfängt att I bittida stån upp och sent gån till vila, och äten eder bröd med vedermöda; detsamma giver han åt sina vänner, medan de sova.

127:003 Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. 127:004 Likasom pilar i en hjältes hand, så äro söner som man får vid unga år. 127:005 Säll är den man som har sitt koger fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten.

128:001 En vallfartssång.

Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. 128:002 Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig! 128:003 Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru, därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn, omkring ditt bord. 128:004 Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN.

128:005 HERREN välsigne dig från Sion; må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar, 128:006 och må du få se barn av dina barn. Frid över Israel!

129:001 En vallfartssång.

Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom --så säge Israel-- 129:002 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga. 129:003 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror. 129:004 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

129:005 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion. 129:006 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp; 129:007 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn, 129:008 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

130:001 En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. 130:002 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

130:003 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? 130:004 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

130:005 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. 130:006 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

130:007 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom. 130:008 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

131:001 En vallfartssång; av David.

HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra. 131:002 Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

131:003 Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.

132:001 En vallfartssång.

Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, 132:002 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; 132:003 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, 132:004 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, 132:005 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

132:006 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. 132:007 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

132:008 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. 132:009 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. 132:010 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

132:011 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. 132:012 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. 132:013 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. 132:014 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. 132:015 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. 132:016 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. 132:017 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. 132:018 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»

133:001 En vallfartssång; av David.

Se huru gott och ljuvligt det är att bröder bo endräktigt tillsammans. 133:002 Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. 133:003 Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där beskär HERREN välsignelse, liv till evig tid.

134:001 En vallfartssång.

Upp, välsignen HERREN, alla I HERRENS tjänare, I som stån om natten i HERRENS hus. 134:002 Lyften edra händer upp mot helgedomen och välsignen HERREN.

134:003 HERREN välsigne dig från Sion, han som har gjort himmel och jord.

135:001 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare, 135:002 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus. 135:003 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

135:004 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom. 135:005 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.

135:006 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup; 135:007 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum; 135:008 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap; 135:009 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare; 135:010 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar: 135:011 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken, 135:012 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.

135:013 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte. 135:014 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.

135:015 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. 135:016 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, 135:017 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun. 135:018 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.

135:019 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN; 135:020 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN. 135:021 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem!

Halleluja!

136:001 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:002 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:003 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:004 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:005 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:006 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:007 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:008 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:009 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:010 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:011 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:012 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:013 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:014 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:015 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:016 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:017 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:018 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen: 136:019 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:020 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:021 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:022 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:023 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen, 136:024 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen; 136:025 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen. 136:026 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.

137:001 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. 137:002 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

137:003 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

137:004 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land? 137:005 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

137:006 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

137:007 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

137:008 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. 137:009 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

138:001 Av David.

Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig. 138:002 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt. 138:003 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal. 138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor. 138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.

138:007 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig. 138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.

139:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. 139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. 139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. 139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. 139:005 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. 139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

139:007 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, 139:010 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», 139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

139:013 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. 139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. 139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. 139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald! 139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

139:019 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, 139:020 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv! 139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot? 139:022 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

139:023 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, 139:024 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

140:001 För sångmästaren; en psalm av David.

140:002 Rädda mig, HERRE, från onda människor, bevara mig från våldets män, 140:003 för dem som uttänka ont i sina hjärtan och dagligen rota sig samman till strid. 140:004 De vässa sina tungor likasom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela.

140:005 Bevara mig, HERRE, för de ogudaktigas händer, beskydda mig för våldets män, som uttänka planer för att bringa mig på fall. 140:006 Stolta människor lägga ut för mig snaror och garn; de breda ut nät invid vägens rand, giller sätta de för mig. Sela.

140:007 Jag säger till HERREN: »Du är min Gud.» Lyssna, o HERRE, till mina böners ljud. 140:008 HERRE, Herre, du min starka hjälp, du beskärmar mitt huvud, på stridens dag. 140:009 Tillstäd icke, HERRE; vad de ogudaktiga begära; låt deras anslag ej lyckas, de skulle eljest förhäva sig. Sela.

140:010 Över de mäns huvuden, som omringa mig, må den olycka komma, som deras läppar bereda. 140:011 Eldsglöd må regna över dem; må de kastas i eld, i djup som de ej komma upp ur. 140:012 En förtalets man skall ej bestå i landet; en ond våldsman skall jagas, med slag på slag.

140:013 Jag vet att HERREN skall utföra den betrycktes sak och skaffa de fattiga rätt. 140:014 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inför ditt ansikte.

141:001 En psalm av David.

HERRE, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig. 141:002 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.