Part 106

104:013 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. 104:014 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden 104:015 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta. 104:016 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat; 104:017 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna. 104:018 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

104:019 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned. 104:020 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse, 104:021 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud. 104:022 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor. 104:023 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.

104:024 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. 104:025 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små. 104:026 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.

104:027 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid. 104:028 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor. 104:029 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen. 104:030 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.

104:031 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk, 104:032 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka. 104:033 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till. 104:034 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN. 104:035 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ

Halleluja!

105:001 Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken. 105:002 Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under. 105:003 Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.

105:004 Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt. 105:005 Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar, 105:006 I Abrahams, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.

105:007 Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar. 105:008 Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat, 105:009 på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak.

105:010 Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund; 105:011 han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.» 105:012 Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne.

105:013 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat. 105:014 Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: 105:015 »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.»

105:016 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle, 105:017 då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl. 105:018 Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad, 105:019 till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld.

105:020 Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri. 105:021 Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom; 105:022 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.

105:023 Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en gäst i Hams land. 105:024 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och mäktigare än dess ovänner voro, 105:025 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare.

105:026 Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt. 105:027 De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land. 105:028 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord.

105:029 Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö. 105:030 Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar. 105:031 Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land.

105:032 Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land. 105:033 Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land.

105:034 Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd. 105:035 De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark. 105:036 Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft.

105:037 Så förde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade. 105:038 Egyptierna gladde sig, när de drogo ut; ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem. 105:039 Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld för att lysa om natten.

105:040 De begärde, då lät han vaktlar komma, och med bröd från himmelen mättade han dem. 105:041 Han öppnade klippan, och vatten flödade; det gick genom öknen såsom en ström. 105:042 Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham.

105:043 Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt. 105:044 Han gav åt dem hedningarnas länder, och folkens förvärv fingo de till besittning, 105:045 för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt.

Halleluja!

106:001 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 106:002 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov? 106:003 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

106:004 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning, 106:005 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

106:006 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga. 106:007 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

106:008 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig. 106:009 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

106:010 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand. 106:011 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

106:012 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov. 106:013 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

106:014 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. 106:015 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

106:016 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige. 106:017 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop. 106:018 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

106:019 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte; 106:020 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

106:021 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten, 106:022 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

106:023 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

106:024 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord. 106:025 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

106:026 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen, 106:027 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

106:028 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda. 106:029 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

106:030 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen; 106:031 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

106:032 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull. 106:033 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

106:034 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning, 106:035 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar. 106:036 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

106:037 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar. 106:038 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder. 106:039 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

106:040 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse. 106:041 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

106:042 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand. 106:043 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

106:044 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop. 106:045 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd. 106:046 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

106:047 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----

106:048 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

Femte boken

107:001 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. 107:002 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, 107:003 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

107:004 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; 107:005 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. 107:006 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. 107:007 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. 107:008 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, 107:009 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

107:010 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, 107:011 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. 107:012 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. 107:013 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; 107:014 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. 107:015 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, 107:016 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

107:017 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; 107:018 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. 107:019 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. 107:020 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. 107:021 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; 107:022 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

107:023 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; 107:024 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. 107:025 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. 107:026 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. 107:027 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. 107:028 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 107:029 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. 107:030 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. 107:031 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; 107:032 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

107:033 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, 107:034 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. 107:035 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. 107:036 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. 107:037 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. 107:038 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. 107:039 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, 107:040 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, 107:041 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. 107:042 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

107:043 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

108:001 En sång, en psalm av David.

108:002 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära. 108:003 Vakna upp, psaltare och harpa; jag vill väcka morgonrodnaden.

108:004 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN, och lovsjunga dig bland folkslagen. 108:005 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna.

108:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen, och över hela jorden sträcke sig din ära.

108:007 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.

108:008 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal. 108:009 Mitt är Gilead, mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, 108:010 Juda min härskarstav; Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; över filistéernas land höjer jag jubelrop.»

108:011 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom? 108:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud? 108:013 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet. 108:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.

109:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

Min lovsångs Gud, tig icke. 109:002 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga. 109:003 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak. 109:004 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast. 109:005 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

109:006 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida. 109:007 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd. 109:008 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan. 109:009 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka. 109:010 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem. 109:011 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods. 109:012 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa. 109:013 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat. 109:014 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad. 109:015 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden. 109:016 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem. 109:017 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom. 109:018 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben. 109:019 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med. 109:020 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

109:021 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig. 109:022 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst. 109:023 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm. 109:024 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull. 109:025 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

109:026 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd; 109:027 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det. 109:028 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig. 109:029 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

109:030 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom. 109:031 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

110:001 Av David; en psalm.

HERREN sade till min herre: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.» 110:002 Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender. 110:003 Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.

110:004 HERREN har svurit och skall icke ångra sig: »Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.» 110:005 Herren är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. 110:006 Han skall hålla dom bland hedningarna, överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden. 110:007 Ur bäcken skall han dricka på vägen; därför skall han upplyfta huvudet.

111:001 Halleluja! Jag vill tacka HERREN av allt hjärta i de rättsinnigas råd och församling. 111:002 Stora äro HERRENS verk, de begrundas av alla som hava sin lust i dem. 111:003 Majestät och härlighet är vad han gör, och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen. 111:004 Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse; nådig och barmhärtig är HERREN. 111:005 Han giver mat åt dem som frukta honom, han tänker evinnerligen på sitt förbund. 111:006 Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk, i det han gav dem hedningarnas arvedel. 111:007 Hans händers verk äro trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. 111:008 De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa. 111:009 Han har sänt sitt folk förlossning, han har stadgat sitt förbund för evig tid; heligt och fruktansvärt är hans namn. 111:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, ett gott förstånd få alla de som göra därefter. Hans lov förbliver evinnerligen.