Part 6

Och Grandin vek upp sina pressade byxor och kände omedvetet av gammal vana efter, om halsduken satt rätt.

Men i samma ögonblick fick han se en kvinna. Hon reste sig upp bakom en ko, som hon just slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond och stor. Grandin beundrade hennes höfters vaggande silhuett, då hon med sin kruka i handen drog sig inåt en stig, som slingrande försvann bland träden.

-- Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin. Kvinnan är vägen till naturen!

Han kastade alltså om sina tankars utväxling och gick med snabba steg efter henne.

Snart hann han henne. Han lyfte på halmhatten och bugade sig.

-- Tillåter fröken att jag hjälper er att bära krukan?

Flickan fnittrade och slog ned ögonen.

-- Alltså inte ett avslag, flirtade Grandin och tog krukan.

-- Förlåt, vad är min frökens namn?

-- Agusta.

-- Inget släktnamn?

-- Johanson, om dä ska va så noga.

-- Förlåt mig, fröken Johanson, om jag kanske stört er i era ensamma tankar, men jag tyckte det var orätt, att dessa små händer, som äro skapade att bara binda kransar, skulle bära den tunga krukan.

-- Gå inte å tosas mä en fattig flicka utan gå han sin väg, så går ja min. Ta hit kruka, säger ja, annars skvimper ja ut mjolka på hanses böxer.

-- O, jag är förtvivlad, fröken Johanson! Jag har alltså stört er. Jag är djupt olycklig! Jag bönfaller om tillgift. Kunde jag på något sätt försona min närgångenhet så -- -- --

-- Prata inte strunt utan ta hit kruka, dumskalle! Gå sin väg bara!

Grandin satte ifrån sig krukan, gjorde en hovbugning och gick. Han förstod inte riktigt -- -- --

Men från backen ljöd ännu sång. Beslutsamt nalkades Grandin. I en krets omkring en ölkorg lågo några sjömän och bondpojkar.

Grandin bugade sig och sade: -- Tillåter herrarna, att jag slår mig ned en stund för att njuta av den vackra sången? Jag tycker, att den hör ihop med allt det vackra omkring oss. Jag stör väl inte herrarna på något vis?

En grovväxt bondpojke reste sig.

-- Jaså, din lilla fina djävel, du fick katten åv Agusta. Tror du inte ja såg, hur du tosades mä henne där nere å to ifrå henne kruka? Gjorde ja rätt skulle ja krama talgen ur dej, men nu ska du slippa mä lite dalj!

-- Men, min herre! Vad föranleder? -- -- --

-- Ja ska djädrar i mej föranleda dej, ja! Hugg i'en, Kalle, så lägger vi opp'en.

Grandin flydde.

Men snabba fötter förföljde honom och just nere på stranden, just då den räddande båten var på bara några meters avstånd, träffades Grandin akterifrån av en spark, som placerade honom på huvudet i vattnet.

-- Håll te godo, å kom inte hit å djävlas mä våra flecker, för då tar vi å ändrar om dej, om du vet va dä ä!

Med värkande stuss begav sig Grandin på hemvägen. Naturen, urlivet tycktes avlägsna sig från honom i samma mån som stranden. Och med undran tänkte han på skaldens ord:

Wo man singt, da lass dich ruhig nieder, böse Menschen haben keine Lieder.

Ett recept.

-- Hederskänsla!! Ha ha ha, kära ni, inte tror ni på sådant då det gäller kärlek! Heder är ett socialt begrepp och kärlek ett animalt -- det är ju så enkelt. För resten tror ni inte själv på riktigheten av det ni säger. Bara det att ni diskuterar frågan, bevisar att ni inte är säker på det ni vill framhålla som er åsikt. Antag att ni bleve kär i mig -- -- --

-- Å -- -- --

-- Jaja, allt sånt här på tumanhand är en prövosten! Ni vet tydligen inte -- eller vill inte erkänna, hur beroende ni är av stämningar. Hur länge har ni varit gift? Tre år? Det är den farligaste tiden. Har ni inte överraskat er själv med att gå och drömma, som skalderna kalla det? Drömmar äro farliga -- och så vill jag tala om för er -- ni kan ju glömma det genast -- att det är endast män som ha den där sociala hederskänslan. De kunna gå i döden för den -- slåss, duellera -- men kvinnan har ingen kontakt med samhället -- ja -- avbryt mig inte! männens hedersbegrepp är ju uppskruvat, uppstyltat, en chimär -- egentligen ha varken män eller kvinnor heder -- men män hålla mera på yttre omständigheter. Ni kvinnor ge fan i anseendet, då ni bli kära, och däri gör ni rätt för resten. Men det är vi som äro de försiktiga, det är vi som icke vilja såra -- åtminstone vilja vi och förstå också bättre än ni att invagga våra rivaler och samhället i lugn -- -- ja, jag medger, att det är raffinerat, men vi äro nu en gång så inrättade i hjärnorna.

-- Ni tycks inte tro på något, ni splittrar ju och förstör allt!

-- Se där! Ni känner att ni börjar vackla. Ni känner att något inom er håller på att splittras och förstöras. Ni slår ned ögonen och ibland far en röd sky över era kinder -- säj mig, vad betyder den? Känner ni inte, hur ni är som ett nötskal på en ocean? Tänk på, att ni går nu i en skog ensam med en man! Bara det, att ni inte går ifrån mig, bevisar att ni är intresserad av mig! Jag har ju varit aktningsfull -- inte sant? -- och jag är ju aktningsfull fortfarande -- men om jag till exempel skulle säga att jag är kär i er, verkligt förälskad -- -- men det kanske vore brist på aktning! -- -- mot er man, ja, men inte mot er? -- -- Jaså, det också? ja, jag medger det, jag har ingen aktning för er, ty jag är kär i er! Nu hör ni det!

-- Men så sluta då! Jag trodde, att vi skulle kunna vara goda vänner -- -- --

-- Kära barn, inte tror ni på vänskap mellan man och kvinna! En man kan inte träffa en kvinna utan att erotik spelar in på ett eller annat sätt. Vänskapen, som man börjar med, är bara en förpostfäktning, och om man verkligen på allvar söker dissekera sin känsla, stannar den alltid vid något slags erotik -- eller kanske vid likgiltighet -- fast bara män kunna känna likgiltighet -- är det inte så? Kanske inte, men något ditåt, eller också är kvinnans likgiltighet detsamma som avsky, vilket ju strängt taget inte är likgiltighet, inte sant -- -- om hon nu verkligen innerst kan känna -- -- men jag vill inte förvirra era begrepp. Ni hör att jag är misstrogen, skeptiker! Säg mig, varför säger ni inte till mig att gå? Orsaken måste väl vara något slags sympati. -- Säg mig, tycker ni illa om mig?

-- Illa -- nej -- jag tycker att det är synd att ni skall ha såna där åsikter. Ni måtte vara en mycket olycklig människa -- ni måste ha lidit mycket -- -- --

-- Känner ni redan medlidande med mig? Då erövrar jag ställningen och växer till strateg! Hör nu noga på och tänk på vad jag säger: Jag älskar er! Jag tycker ordet älska är för matt, jag måste uppfinna ett nytt ljuvare, brutalare ord -- som ett smeksamt åskslag! Just ett smeksamt åskslag. Allt skulle bli violett mörker omkring er och det mörkret skulle vara jag och det skulle omge er på alla sidor och det skulle fräsa blixtar ur det -- det skulle verka världens skapelse -- vart skulle då er hederskänsla ta vägen? Ni skulle falla ned inför det som kanske för mig mer än för er är ett mysterium och ni skulle tillbedja mig som mysteriets personifikation. Ser ni -- jag tror verkligen att ni kvinnor sitta inne med hemligheter alltför dyrbara att yppa för män -- det är de hemligheterna vi vilja äga! Jag älskar er! Hör hur lugnt, hur behärskat jag säger det, men bakom orden skälver och brinner det. Obestämda, vilda känslor som jag ärvt från mina förfäder långt innan de lärt att tala, bara ryta av svartsjuka och passion kunde de. -- Å, ser ni inte deras ögon och känner ni inte deras jättearmar med stålsenor -- -- Jag älskar er! Tänk på detta enda: -- Jag älskar er! Får jag kyssa er panna? Å, vad ert hår doftar -- -- --

-- (avsides) eau de Lubin! Å vad ert hår doftar! Jag älskar er! Ni går inte ifrån mig! Ni älskar mig således, eller ni är på väg att älska mig! Ser ni hur enkelt allt är, hur lätt allt är -- -- det är ju mig ni har älskat hela tiden. Det var mig ni drömde om långt innan ni visste om mig! Det är sommaren, som har nitat ihop oss -- hur beroende äro vi inte av temperaturen, av allt. En solstråle, en tanke, ett ord är tillräckligt att göra oss till gudar och gudinnor! Vet du, älskade -- å vad jag har drömt om dig, jag har spunnit om dig ett nät av gyllene tankar -- kyss mig å -- o -- a!!!!!

-- O!!!

-- Du!!

-- Du!!!!!

-- O!

-- A!

Herre Jössus, där kommer min man! Lugn, älskade, lugn för guds skull!

* * * * *

På skogsstigen kom löjtnanten spatserande med uppvikta byxor, elegant, läsande en tidning, rökande cigarrett.

Hon sprang emot honom, hängde sig om hans hals och sade:

-- Å, älskade, vad jag har längtat efter dig!!! Du skall se, doktorn här är något förskräckligt! Han tror inte på gud, han tror på ingenting! Han måste bestämt vara en bra olycklig människa!

Om kvinnor.

Professorn och jag talade om kvinnor, som vi alltid göra. Det är nu en gång för alla det intressantaste ämnet för karlar.

-- Ser du, min gosse, en kvinna skall framför allt vara ljuv, _ljuv_. Ge henne gärna rösträtt -- eller ogärna, om du vill -- men det spelar mindre roll. Hon kan vara ljuv ändå. Då hon kommer innanför en karls räckvidd, måste hon fjädra sig, vara skön eller tro sig vara skön nog att kunna locka. Hon kan vara vindögd och stamma och vara låghalt och ha vårtnäsa -- det gör ingenting. Ty hennes ljuvhet ligger inte på ytan -- vet du, min gosse -- en gång var jag halvt om halvt kär i en kvinna som hade lupus. Hon hade bara spåren efter ett ansikte, såg ut som ett åldrigt lik, men hon var ljuv, hon var kvinna, och hela hennes väsen utstrålade kvinnlighet. Jag kände kontakten och jag gick ut och grät, ty jag var ung och glad och sentimental student.

-- Det där förstår jag, svarade jag. Jag var en gång på väg att bli kär i den svenska intelligenskvinnan, den där gamla jungfrun, du vet. Jag var ung och glad, artist, ute på resa och hon tog mig i famn, när vi möttes på Unter den Linden, och jag höll på att glömma hennes vita hår! Men i samma ögonblick gick en ung kvinna förbi. Hennes ansikte strålade som efter ett kärleksmöte och hon gick förbi oss stolt, med hemlig lycka i ögonen, _gravida_ och med moderskapets flammor på kinderna. Jag lösgjorde mig ur omfamningen och följde den unga kvinnan med en lång blick -- -- -- nå, det där var en kärlekshistoria på 30 sekunder, och den lämnade inga spår efter sig i min själ. En situation, en plåt i en kinematograf, inte ett dugg mera.

-- Men apropå kvinnor, sade professorn, känner du till det där kvinnoförbundet Nya Freja? Häromdagen fick jag veta vad det betyder som förening. Det är helt enkelt en tribadförening, ett sammelsurium av massöser och skaldinnor. Massöserna representera det manliga elementet, förstås! De klä ut sig till karlar, de spela teater, alldeles som vi gjorde i Uppsala, fast vi voro rena som änglar i själen -- -- -- fast jag alltid tyckte sådant där var otäckt. Sådant gör man inte då man blir äldre. Tänk dig mig klädd till kvinna!

-- Fy tusan!

Professorns tevtoniska skägg och glimten bakom pincenéen verkade i sanning så maskulint att tanken på möjligheten blev hemsk.

Professorn fortsatte: -- Varför ha vi kommit in på det här? Kanhända på grund av Hardenprocessen -- jaja! Det är väl så! Vet du -- nu skall du få höra! Jag träffade en ung fru häromdagen. Vi kommo att tala och hon berättade helt ogenerat sina intryck från Nya Freja. Luften var osund där. Några gamla kvinnor dirigerade det hela. Och då medlemmarna mellan eller efter förhandlingarna bildade kotterier, såg man urvalet, massöser och skaldinnor, bildlikt talat. De spelade en teaterpjäs, och den som skulle vara älskaren, en bekant fru, måste slarva med repetitionerna, ty hon hade en pojke hemma, som hon ammade. Men på generalrepetitionen måste hon ju vara med för att det hela skulle gå ihop. Hemma låg hennes unge och skrek, och då hon uppträdde stack slangen av ett mjölkglas fram ur hennes på grund av formerna uppknäppta bondväst. Det var makabert att se, försäkrade den unga frun. Och tonen bakom scenen var inte vidare vacker. Vi studenter som spelade kvinnor voro i alla fall renhjärtade och tänkte i varje fall inte längre än näsan räckte, men här spelade ju mödrar -- -- och massöser -- -- och skaldinnor. Jag fick intressanta patologiska detaljer, lagom för en halv bok. Men det behöver ändå inte vara dekadans, ty människorna ha väl genom seklerna varit likadana. Åtminstone är skillnaden fin, omöjlig att urskilja -- -- --

-- Nå, vad säger din fru om det där?

-- Hon kommer aldrig dit, hon får inte beblanda sig med skaldinnorna och massöserna. Hon är ljuv -- som jag vill ha det -- men nu vill jag berätta. Hon är ologisk som alla kvinnor, men kvinnor skola inte ha logik. De äro älskvärdast utan logik. Emellertid är hon litet afficierad av kvinnorörelsen och har fått klart för sig att hon skall ha rösträtt. Visst skall hon ha rösträtt, det ska ni alla få. -- Få! säger hon med en egenkär knyck på nacken -- vi ska ha den, vi ä vakna, målmedvetna nu. Du är kvar i 1700-talet, du är efter din tid. Nå! Då hände det.

Doktorinnan Weyler och fröken Pasch och fru Varén kom upp till hustru min och beställde kaffe, för de tyckte att det var så nära -- -- de ville inte gå till Westbeck. Jag låg inne i mitt rum och läste och hade sagt till pigeschen att ingen fick störa mig. Min hustru respekterade det till en början.

Emellertid stormade de där kvinnorna in i tamburen. Jag hörde deras djupsinniga resonemang och tänkte -- i det jag steg upp och stängde dörren: Sisådärja! Nu blir här kafferep. Tack, käre Gud, att jag slipper vara med! Om du bara ville slå mig med dövhet nu också!

Vad vill du att en professor i filosofi skall göra i ett liknande fall? Bara omgjorda sin själ med ett pansar av järnek och tredubbel koppar. Men tvärtigenom den där förskansningen hörde jag den manliga doktorinnan Weylers basartade alt -- hon är kortklippt och hjulbent -- -- ja, det där vet man utan bekantskap med husläkaren -- och fröken Paschs ackompanjemangartade röst som låter hela tiden, medan andra tala -- och den gamla fru Varén som är gift med en major som super alldeles förbannat -- -- -- Du förstår samlingens heterogenitet och homogenitet och -- vad?

Jag hör min hustru ringa och jag hör hur Kristin kommer in i salongen.

Jag har lärt min hustru att vara hövlig mot tjänarna. Alltså sade hon:

-- Vill Kristin vara snäll koka riktigt gott kaffe åt oss! Tag fram Marasquino, är Kristin snäll. Och cigarretterna!

Kristin försvann och jag kände genom två väggar att hon gjorde en stockholmspigeschknix.

Jag hörde doktorinnan Weylers gardiströst: -- Kära du, jag föredrar en cigarr, om du kan leta fram någon av din mans svaga!

Nu gjorde händelsen att mina cigarrer befunno sig i mitt rum. Alltså kom min hustru in på tå, ty hon trodde att jag sov. Jag gav henne två filosofögon och sade på mitt rättframma sätt: -- Du har främmande, hör jag. De där kvinnosakskvinnorna! Akta dig för dem! Och kom ihåg! Jag vill vara i fred!

Hon stod där ljuv och generad, alldeles som om hon skulle ha stulit mina cigarrer, och jag sade: -- kom hit och kyss mig, men kom ihåg -- jag går inte ut i det där getingboet! Kom ihåg det!

Dörren stängdes och jag hörde damernas pladder som en avlägsen, mycket avlägsen åska.

Om en stund knarrade salongsdörren. Det var Kristin som kom in med kaffet. Jag hörde persvaderingen och doktorinnan Weylers bas.

Så hör jag min hustrus röst efter en lång, energisk, ilsken ringning:

-- Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt, det är bara sumpen!

Tystnad.

Kristin svarar inte! Kristin är ohövlig! Man svarar alltid sin matmor.

Tystnad.

-- Jag går in till professorn och ber honom lära Kristin hövlighet!

Tystnad.

-- Jaså! Kristin tredskas! Vi ska se, om inte professorn kan få Kristin att vara hövlig! Johan! Johan!

-- Aj som fan, tänkte jag! Nå, då får man väl ge sig ut i kriget. -- Vänta bara lite, jag skall ta på mig en krage!

Jag tog på mig kragen och min blå halsduk och bytte ut nattrocken mot smokingen. Jag kom ut i salongen elegant, oemotståndlig, nästan ung. Jag hälsade damerna. Vid dörren stod Kristin.

-- Du ville tala med mig, sade jag till min hustru.

-- Ja, jag vill, att du skall tala med Kristin. Hon vill inte svara, när jag frågar.

Jag fixerade Kristin. Hon stod där vid dörren med blicken riktad in i något fjärran, på någon fjärran poliskonstapel och med mungiporna föraktfullt neddragna.

-- Kristin, sade jag och föresatte mig att verkligen vara professor i filosofi. Frun påstår, att Kristin inte svarar på hennes frågor.

-- Frun har inte frågat mej någonting!

-- Men frun säger sig ha frågat. Alltså, lagvigda maka, vad har du frågat?

-- Jag har frågat, varför Kristin inte kokat gott kaffe åt oss.

-- Och detta vill Kristin inte svara på? -- en så viktig, verkligen allvarlig fråga.

-- Frun sa så här: Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt, det är bara sumpen! Är det nån fråga?

-- Kristin har rätt, om frun och de andra damerna medge, att orden ha fallit så. Det är ju ingen fråga, utan ett påstående, och ett oförsiktigt sådant, ty begreppet odrickbart är alltför positivt.

Kristin: -- Å så sa frun att jag är ohövlig.

Jag: -- Har du sagt att Kristin är ohövlig?

Frun: -- Ja, därför att hon inte svarar!

Jag: -- Men du har ju nyss genom tystnad medgivit, att du inte frågat något. Alltså vore det ju dumt av henne att svara.

Frun: -- Tänker du hålla förhör med mig?

Jag: -- Jag är ju inkallad av något skäl. Är det inte för att utreda frågan om Kristins ohövlighet? Är det inte det?

Frun: -- Du är odräglig -- -- --

Jag: -- Min lilla vän, vad hör det hit? Säg mig efter lugn eftertanke vad detta möjligen faktiskt existerande sakförhållande har med fallet Kristin att skaffa! Jag medger gärna möjligheten av en viss odräglighet, men vore jag verkligen odräglig, så begriper jag inte att du fortfarande är kvar hos mig! Du förstår: Begreppet odräglig betyder ju, att något eller någon är så outhärdlig att det blir en börda som måste avskakas. -- Vill inte Kristin ta plats? Där i soffan? eller här på schäslongen? Ja, var som helst för resten!

Doktorinnan Weyler stirrade på mig som på en vansinnig och fröken Pasch darrade i hela sin bräckliga kvinnosakskropp. Fru Varén såg ut som ett materialiserat ord och det ordet var: Knöl!

Min hustru sade: -- Du tar livet av mig!

Jag svarade: -- Jag tror att människan tål ganska mycket, och om du reagerar mot avdagatagandet, så begriper jag verkligen inte, varför du inte med lagens hjälp försöker göra mig oskadlig. Det är bara att ringa på till polisen.

-- Nej _nu!!!_ sade fru Weyler. Flickan Pasch snyftade och darrade och fru Varén bara stirrade på mig, en förkroppsligad förvåning, en indignation, något vansinnigt.

Jag sade: -- Kristin, sitt lugn! Och ni, mina damer, ni, fru Weyler, ni håller ju på kvinnans rösträtt, vad?

-- Ja, naturligtvis, sade fru Weyler med rynkade ögonbryn.

-- Alltså skall Kristin här ha rösträtt, hon också.

-- Ja visst -- men -- -- --

-- Vilka men??

-- Man skall vara hövlig!

-- Ja, det tycker jag verkligen också.

-- Jag menar, man skall fatta sin ställning -- man skall, man skall -- -- --

-- Ja, vad skall man inte. Kristin, var så god och slå er ned i soffan hos fru Weyler och tag en kopp av det där kaffet, som frun säger vara dåligt. Det är ju hennes rättighet att tycka det vara uselt, men -- -- --

Min hustru: -- Nej, nu går det för långt!!!

Fru Weyler: -- Professorn är som alla karlar, en -- -- ja, en brutal, ja, en, en -- -- --

Jag: -- Som kvinna uttrycker ni er naturligtvis dunkelt, jag är en -- en brutal -- -- ja, ni kan inte uttrycka er bättre, ni vet tydligen inte riktigt vad jag är, men här har ni Kristin, som verkligen är den enda logiska i hela ert sällskap. Hon har varit nog förståndig att inte ge svar på något som inte var en fråga. Ni vill att Kristin skall ha rösträtt. Rösträttsfrågan är ju inte avgjord än, men som förtryckta kvinnor skulle ni väl kunna rådgöra med Kristin och planera för er sak.

Kristin hade sjunkit ner på närmaste stol. Hon var överväldigad.

-- Får jag gå nu, professorn? Och skall jag koka nytt kaffe, frun?

-- Nej, kära Kristin, fördärva nu inte mitt ärliga arbete. Kristin skall vara målmedveten, _målmedveten_! Tänk att Kristin är ju medborgarinna med samma rättigheter som de här damerna. Och en gång kan det bero på Kristins röst. Allt kan ramla på grund av Kristins sympati eller antipati. Därför gäller det att vara lugn, kall, beräknande och framför allt att slå opp med poliskonstapeln, ty Kristin skall vara _fri_, för att kunna bestämma över sig själv och över andra. Förlåt för resten att jag säger Kristin! Tillåt mig säga fröken Larsson! Jag hoppas, att fröken Larsson skall bli riktigt god vän med damerna här, och vill ni prata någon gång, så får ni gärna begagna våningen -- -- --

Fru Weyler reste sig upp i hela sin maskulina längd.

-- Jag förstår mycket väl, att professorn vill göra sig lustig på vår bekostnad. Men nu vill jag taga avstånd. Jag kommer aldrig mera i professorns hus. Kom ni, Olga och Anna! Jag ser att fru professorskan håller på att gå över på sin utmärkta mans sida. Det är vackert, det är intelligent, det är storartat att kunna byta om åsikter som man by -- -- by -- --

-- Som man byter skjorta, sade jag. Ni har i alla fall något kvar av er kvinnlighet, då ni inte kan tala ogenerat om underkläder!

Min hustru var förkrossad, men jag blinkade åt henne med vänstra ögat. Så litet behövs det! Blinka bara åt en kvinna med vänstra ögat och hon följer dig genom dödar och helveten. Sådana äro de: Ljuva och stora i sina känslors naivitet -- men då de ge sig in på männens område, bli de vidriga och små.

Kristin sade, i det hon neg: -- Får jag gå nu, goa professorn?

Jag svarade: -- Min bästa fröken Larsson, ni får gå, men endast för att komma igen. Ni skulle göra mig och min fru en obetalbar tjänst, om ni ville hjälpa edra nya systrar på med överkläder och galoscher -- -- --

-- Det behövs visst inte! hördes ilsket och målmedvetet fru Weylers röst.

-- Jaså, det behövs inte! Ja, jag misstänkte det! Men fröken Larsson skulle göra oss en fenomenal favör, om fröken Larsson just nu skulle vilja försvinna i poliskonstapelns och er jungfrubur!

Jag hörde, då kvinnosakskvinnorna öppnade tamburdörren: -- Den där är inte klok!

Nej, kanske inte, men faktum är, att jag har haft frid sedan dess. Frid! Du förstår, vad som menas med detta heliga ord. Min hustru kom och grät och sade, att jag ville mörda henne. Men jag frågade: -- Tycker du verkligen om fru Weyler, fru Varén och fröken Pasch?

-- N--neej!

-- Nå, då så! Och du riktade ju ingen fråga till Kristin?

-- N--neej!

-- Nå, alltså hade Kristin rätt, då hon inte svarade. Och en sak! Du ville ju vara artig mot de där fågelskrämmorna?

-- Ja--a! Ja!

-- Medge då, att det hade varit juste av dig, att först prova av kaffet, innan du bjöd det åt dina gäster. Man måste veta, vad man bjuder på, har jag inte rätt?

-- Jo--o!

-- Du reagerade, därför att jag i Kristins närvaro satte ditt och hennes förhållande i debatt, inte sant?

-- Ja, du var grym, för man sätter väl inte sin fru på det hala i tjänstfolkets och främmandes närvaro!

-- Men du kritiserade Kristin i gästernas närvaro och glömde hennes människovärde! Medge det!

-- M--jaa!

-- Det är alltså en läxa, det här?

-- N-- --jaa!

Nå, jag vill inte berätta om fortsättningen på vårt resonemang. Men jag har med glädje konstaterat, att de där satans rösträttstribaderna inte gå hem till oss mera -- -- --

-- Men jag tycker ändå, att du var något brutal, då du kritiserade din fru i pigeschens och de där kvinnornas närvaro!

-- Min gosse -- du glömmer att jag är professor i filosofi -- och som du vet, spelar logiken en viss roll där.

Jag glömde att tala om, att vi sutto på Furusundsbåten på akterdäck med en halv blå Grönstedt, cigarrer och kaffe. Måsarna följde oss och en labb var med. Det var labben, som kom professorn att tänka på kvinnor. Jag sade åt honom, att han var cynisk. Men han log bara.

Tankar vid årsskiftet.

Jag undrar verkligen om en riktig svensk har några tankar vid årsskiftena. Han är för däst av den feta maten och de många glöggarna.